Har ganska roat följt diskussionen. Naturligtvis rör det upp känslor från olika håll:
Å ena sidan: Våra vackra ädla känsliga djur ska inte piskas av okunniga människor utan takt och ton!
Å andra sidan: Jag och min självbevarelsedrift att inte vilja bli ihjälsparkad eller avkastad och mitt behov av en häst som de fakto lyder mig hjälpligt.
Jag håller på båda sidorna, och tror att ni kan se fler nyanser i inläggen om ni försöker. Hästar måste lyda, det blir farligt annars. Men vi har ett ansvar som hästmänniskor att veta hur hästen fungerar, lära oss att förklara för den vad vi vill att den ska göra, och vilken plats den har på rangskalan, innan vi kan begära att den ska kunna eller ha lust att lyda oss.
Jag tror att Tassetass har många poänger, men inte helt rätt. Klart du kan gå in och fostra en grön eller någorlunda kommunicerbar häst enligt dina metoder, relativt snabbt och lätt.
Men en häst som gått och testat länge, som anser sig ha vunnit och därmed stå över människan i rang- den tar inte order hur som helst, och kan bli farlig när det dyker upp en liten pjutt som ska visa var skåpet ska stå. Då bör man veta vad man håller på med, ja, men inte heller vara rädd för att genomdriva sina beslut. Och ibland kan det kräva ett visst mått av våld.
Jag har sett en del bra och dålig hästhantering, av NH folk och andra, men även de NH människor som jag hållt för duktiga har haft ett visst mått av brutalitet att kunna ta till, vid behov. För att förstärka sina signaler, för att visa hästen att det är allvar, för att genomdriva en förflyttning eller vad det nu är. För att försvara sig inte minst. Några hästar har fått se på f-n ordentligt, men har efteråt stått helt kolugnt och i fullt förtroende låtit sig klappas. Sett rätt nöjda och avslappnade ut. Då anser jag att man gjort rätt, att det blivit tydligt för hästen, att den visste vad som krävdes och att den då också vet att när den gjort det är det bra, frid och fröjd.
Jag vet att du fick försvara dig mot din egen en gång i tiden, innan ni gjort upp er relation, och jag är rätt övertygad om att det inte är bara han i hela hästvärlden som tar till aggressivitet i protest. Och ett spörapp kan mycket väl vara självförsvar, om hästen hotar att stegra sig när man sitter på den. Sedan bör man nog lösa problemet utan att sitta på, det tycker jag också.
Jag har sett min egen, som rätt liten, stå och bokstavligt talat tigga stryk.
Skulle testa vad som hände om man inte längre flyttade sig för att man manades att göra så. Trycket ökades succesivt och någorlunda pedagogiskt, till nätta daskar på rumpan, och hästen stod koncentrerat och övervägde saken, men bestämde sig att pröva "stå och se ut som en sömnig åsna-modellen", tills trycket blev så obehagligt att det inte gick att stå kvar. Vilket det blev på första hårda smällen. Skutt fram och sedan inget mer tjafs, ingen rädd häst heller.
Har hört någon beskriva det som ett ledarskapsmässigt svek mot hästen att INTE förstärka trycket vid behov, då visar man direkt att man är ovärdig den position man tagit sig.
Sedan är det ju en annan femma när häst och människa är väl införstådda med var man har varandra och kan använda hårfina signaler, ren tankekraft kanske hör hemma här. Men för att kunna tänka dig hästen någonstans, så måste den bry sig om vad du signalmässigt viskar / tänker. Många hästar gör faktiskt inte det, eftersom de aldrig behövt.
