Äsch, essä igen. Rent konkret tror jag att mycket kan vinnas på en lagstiftning om vad en person har rätt till, tex vad gäller subventioner av ledsagning som @gul_zebra konstaterade är annorlunda än i andra kommuner. Det får inte finnas så pass ingripande skillnader från kommun till kommun.
Sedan kommer vi till det knepiga, vad är en rimlig nivå för fritid och liv som ska betalas/subventioneras av staten. Personligen anser jag att all nödvändig tandvård borde ingå i högkostnasskyddet för samtliga svenskar eftersom det inte bara inverkar på livskvaliteten utan även kan leda till allvarliga följdsjukdomar som i värsta fall är livshotande. Känns lite som med kattförsäkringar där FORL och munsjukdomar inte är täckta
En vettig nivå enligt mig är att kunna ta en fika med vänner, gå på bio, leva ett fungerande någorlunda normalt liv. Baka en sockerkaka, träna och simma utan att behöva leva på knäckebröd (eller linser oh hemska tanke! ) en månad. Eftersom en del medicinering innebär muntorrhet och därmed sämre tandhygien kan jag tänka mig att en eltandborste borde ingå i subventioner, det skulle spara både individen och samhället pengar i slutändan. Kunna gå på ABF kurser kan vara fantastiskt roligt och givande. Viktväktarna. Subventionera en tur till tex Kolmården (eller är vi etiskt motståndare till djurparker?). Jag tror mer på riktade resurser som alla fokuseras på att antingen komma tillbaka till arbetslivet alt berika livet för de som av olika anledningar tyvärr är kroniskt sjuka.
Vad gäller psykosomatiska sjukdomar är det ofta så att läkaren och den medicinska expertisen förordar just sociala aktiviteter för att bli frisk. Att då pga avsaknad av resurser sitta och stirra på sina fyra väggar varje dag och leva på dålig mat, skulle göra en frisk människa sjuk och en sjuk människa ännu sjukare. Varje individ borde det utarbetas en individuell handlingsplan för, där vad som är rimlig rehabilitering och vilka resurser som krävs för det tas fram. Nej, jag anser inte att en resa till Thailand är rimligt, däremot en cykeltur runt Gotland. En egen häst? Nej. Hjälp och stöd med att hitta en medryttarhäst, ja - här kan jag kanske inflika att det vore bra om man 'passar ihop' BS och ledsagare som har liknande intressen och personligheter. Det finns personlighetstester för när man ska jobba på snabbmatsställe (inte nedlåtande menat). Nog måste det kunna tas fram personlighetstester så man vet att BS/Ledsagare och brukare fungerar tillsammans.
Det finns alternativ för de (dyra/lyxiga) behov som vissa har för att tillfriskna. Bor man i en stadsmiljö så kan en subventionerad vistelse på landet vara en fantastisk knuff på vägen tillbaka - tänker mig tex att många som har gårdar under sommaren hyr ut rum och att det kan betalas för av FK. Förtur till en kolonilott? Absolut!
Som jag (nu ska jag sluta) sagt i en annan tråd så är det inte ökning av resurser i sig som är det centrala utan hur resurserna används mest effektivt. Ingen väljer att vara sjuk och att som vissa i tråden av någon underlig anledning insinuera att man får skylla sig själv för brottet att leva på staten är direkt förolämpande.
Sedan kommer vi till det knepiga, vad är en rimlig nivå för fritid och liv som ska betalas/subventioneras av staten. Personligen anser jag att all nödvändig tandvård borde ingå i högkostnasskyddet för samtliga svenskar eftersom det inte bara inverkar på livskvaliteten utan även kan leda till allvarliga följdsjukdomar som i värsta fall är livshotande. Känns lite som med kattförsäkringar där FORL och munsjukdomar inte är täckta
En vettig nivå enligt mig är att kunna ta en fika med vänner, gå på bio, leva ett fungerande någorlunda normalt liv. Baka en sockerkaka, träna och simma utan att behöva leva på knäckebröd (eller linser oh hemska tanke! ) en månad. Eftersom en del medicinering innebär muntorrhet och därmed sämre tandhygien kan jag tänka mig att en eltandborste borde ingå i subventioner, det skulle spara både individen och samhället pengar i slutändan. Kunna gå på ABF kurser kan vara fantastiskt roligt och givande. Viktväktarna. Subventionera en tur till tex Kolmården (eller är vi etiskt motståndare till djurparker?). Jag tror mer på riktade resurser som alla fokuseras på att antingen komma tillbaka till arbetslivet alt berika livet för de som av olika anledningar tyvärr är kroniskt sjuka. Vad gäller psykosomatiska sjukdomar är det ofta så att läkaren och den medicinska expertisen förordar just sociala aktiviteter för att bli frisk. Att då pga avsaknad av resurser sitta och stirra på sina fyra väggar varje dag och leva på dålig mat, skulle göra en frisk människa sjuk och en sjuk människa ännu sjukare. Varje individ borde det utarbetas en individuell handlingsplan för, där vad som är rimlig rehabilitering och vilka resurser som krävs för det tas fram. Nej, jag anser inte att en resa till Thailand är rimligt, däremot en cykeltur runt Gotland. En egen häst? Nej. Hjälp och stöd med att hitta en medryttarhäst, ja - här kan jag kanske inflika att det vore bra om man 'passar ihop' BS och ledsagare som har liknande intressen och personligheter. Det finns personlighetstester för när man ska jobba på snabbmatsställe (inte nedlåtande menat). Nog måste det kunna tas fram personlighetstester så man vet att BS/Ledsagare och brukare fungerar tillsammans.
Det finns alternativ för de (dyra/lyxiga) behov som vissa har för att tillfriskna. Bor man i en stadsmiljö så kan en subventionerad vistelse på landet vara en fantastisk knuff på vägen tillbaka - tänker mig tex att många som har gårdar under sommaren hyr ut rum och att det kan betalas för av FK. Förtur till en kolonilott? Absolut!
Som jag (nu ska jag sluta) sagt i en annan tråd så är det inte ökning av resurser i sig som är det centrala utan hur resurserna används mest effektivt. Ingen väljer att vara sjuk och att som vissa i tråden av någon underlig anledning insinuera att man får skylla sig själv för brottet att leva på staten är direkt förolämpande.
