Nu vill jag diskutera försäkringskassan.

[Rosett]

Ofta kan ens hobby(er) vara det som håller en uppe när man är sjuk.
Men visst, om man orkar med 100% hobby så kanske man kan jobba med det i stället för sitt vanliga jobb?

 

[mandalaki]

Haken med ovan är de som utan att ha en sjukdom/diagnos inte orkar annat än jobba, äta, sova. Dvs som jobbar heltid, kommer hem, lagar mat och äter och sen går och lägger sig. Eftersom orken inte finns för något annat.

Är de underdiagnosticerade och skulle ha en diagnos? Eller är de friska men mer trötta än andra? Ska de leva i ekorrhjulet men någon med diagnos ska det inte? Osv.

Obs att jag inte tar ställning i frågan - jag bara såg väldiga tillämpnings- och gränsdragningsproblem med ovan.

Som jag skrev: "om man har en sjukdom". Och poängen igen: om man är så sjuk att man bara orkar jobba deltid så bör man inte behöva stå för kostnaden själv, utan få sjukpenning/sjukersättning på den tid man inte jobbar.

 

[mandalaki]

@Girasol En fråga: När man är sjukskriven på deltid är ju huvudregeln att man tar ut det varje dag. Orkar man jobba hel dag är man frisk, har jag förstått från FK.

Men: är det HELT kört att få ett undantag eller rättare sagt, hur svårt är det att få ett? Jag jobbar heltid men har en sjukdom som jag TROR skulle bli bättre om jag fick en paus mitt i veckan, alltså fick sjukpenning för en dag + några timmar en annan dag. Det skulle kunna ge mig återhämtning nog att orka resten.
Jag har varit sjukskriven på deltid korta perioder men det har inte hjälpt, jag har bara blivit mer stressad vilket riskerar att jag blir sjukare eftersom jag inte fått jobba hela dagar.

Så: om man har ett läkarintyg som noggrant motiverar vikten av den där återhämtningen, tror du att man skulle få igenom det som undantag?

(Du behöver inte svara)

 

[Alexandra_W]

Som jag skrev: "om man har en sjukdom". Och poängen igen: om man är så sjuk att man bara orkar jobba deltid så bör man inte behöva stå för kostnaden själv, utan få sjukpenning/sjukersättning på den tid man inte jobbar.

Absolut. Men det ger fortfarande diskussionen du undvek. De utan diagnos (där vissa kanske skulle ha en egentligen) som jobbar men inte orkar med någon direkt fritid att tala om.

Jag tycker det är jättesvårt. Jag anser alla borde få ha rätt till en fritid och därmed ha ork för det. Men alla har så olika ork och energinivå. Och många är så inte anpassade för 40 h vecka måndag till fredag. (Jag tillhör fö dem)

 

[Alexandra_W]

@Girasol En fråga: När man är sjukskriven på deltid är ju huvudregeln att man tar ut det varje dag. Orkar man jobba hel dag är man frisk, har jag förstått från FK.

Men: är det HELT kört att få ett undantag eller rättare sagt, hur svårt är det att få ett? Jag jobbar heltid men har en sjukdom som jag TROR skulle bli bättre om jag fick en paus mitt i veckan, alltså fick sjukpenning för en dag + några timmar en annan dag. Det skulle kunna ge mig återhämtning nog att orka resten.
Jag har varit sjukskriven på deltid korta perioder men det har inte hjälpt, jag har bara blivit mer stressad vilket riskerar att jag blir sjukare eftersom jag inte fått jobba hela dagar.

Så: om man har ett läkarintyg som noggrant motiverar vikten av den där återhämtningen, tror du att man skulle få igenom det som undantag?

(Du behöver inte svara)

Det är svårt men inte omöjligt. Det kräver i princip ”tur” med vilken handläggare man har också, inte bara ett bra intyg.

 

[mandalaki]

Absolut. Men det ger fortfarande diskussionen du undvek. De utan diagnos (där vissa kanske skulle ha en egentligen) som jobbar men inte orkar med någon direkt fritid att tala om.

Jag tycker det är jättesvårt. Jag anser alla borde få ha rätt till en fritid och därmed ha ork för det. Men alla har så olika ork och energinivå. Och många är så inte anpassade för 40 h vecka måndag till fredag. (Jag tillhör fö dem)

För dig kan kanske det "ger" diskussionen om de som inte är sjuka, men för mig gör det inte det. Du kan ju kalla det undvika om du vill.

Det är svårt men inte omöjligt. Det kräver i princip ”tur” med vilken handläggare man har också, inte bara ett bra intyg.

Tack för svar. Ja jag misstänkte att det kunde vara så. Problemet för mig är bara att jag inte har någon handläggare, jag är ju inte sjuk enligt systemet.

 

[Magiana]

Du det var fanken i mig dagens roligaste kommentar
Jag är extremt och då menar jag extremt väl insatt i det. Men fortfarande kommer jag till envishetens kant hävda att det behövs en balans. Tinywiny beskrev det väldigt bra må jag säga. En förändring kan inte ske enkom för att man sjukskriver sig från jobbet men låter resten rulla på och det oavsett sjukdom/skada/diagnos. Och en sjukskrivning i sig är inte alltid den enda lösningen. Och den ska vara en aktiv del i rehabilitering. Inte en paus från jobbet för att man inte orkar med sitt liv. Då får man pausa på annat sätt. I viss mån måste ju ansvaret ligga på individen för sitt eget mående, man kan inte sitta och vänta att någon annan ska komma med Quick fix. Och det om något handlar väl att lära känna sig själv och vilka behov man har, var ens gräns går innan man knatat förbi den och kör i diket.

Jag är kvinna, har fem barn och jobbar just med rehabiliteringsfrågor på en övergripande nivå och är dessutom riktigt bra på det. Så antar jag faller utanför normen med mig i bagaget har jag en inte helt olik resa som tinywiny gjort.

Jag har fått avbryta rehabiliteringsåtgärder för att jag p.g.a. jobb inte orkat med dem.

I mitt sjukintyg står att jag ska ägna mig åt promenader, yoga och ridning för att vara aktiv i min vila. Jag har gått en promenad om dagen, jag har gjort ett kortare yogapass och jag har ridit en gång i veckan (två gånger i enstaka fall) från och med december (blev sjukskriven i oktober). När jag gick upp på 50% i februari så slutade jag rida helt och jag slutade med yogan. Även promenaderna minskade markant. Lite drygt 2 veckor senare blev jag sängliggande och ville inte leva.

 

[sjoberga]

@Girasol En fråga: När man är sjukskriven på deltid är ju huvudregeln att man tar ut det varje dag. Orkar man jobba hel dag är man frisk, har jag förstått från FK.

Men: är det HELT kört att få ett undantag eller rättare sagt, hur svårt är det att få ett? Jag jobbar heltid men har en sjukdom som jag TROR skulle bli bättre om jag fick en paus mitt i veckan, alltså fick sjukpenning för en dag + några timmar en annan dag. Det skulle kunna ge mig återhämtning nog att orka resten.
Jag har varit sjukskriven på deltid korta perioder men det har inte hjälpt, jag har bara blivit mer stressad vilket riskerar att jag blir sjukare eftersom jag inte fått jobba hela dagar.

Så: om man har ett läkarintyg som noggrant motiverar vikten av den där återhämtningen, tror du att man skulle få igenom det som undantag?

(Du behöver inte svara)

Du kan ju liksom prova att komma överens med arbetsgivaren och sedan pröva din tes. FK och deras mer stelbenta regler och lagar behöver bara vara inblandade om man tänker sig att någon annan än arbetsgivaren eller arbetstagaren ska betala "kalaset".

 

[sjoberga]

Ofta kan ens hobby(er) vara det som håller en uppe när man är sjuk.
Men visst, om man orkar med 100% hobby så kanske man kan jobba med det i stället för sitt vanliga jobb?

Precis, det blir toksnett när ena kenneln drivs av en sjukskriven/sjukersättning som egentligen har hela sin inkomst säkrad och därmed subventionerad av staten, och den andre har kostnader för både anställda och egen försörjning när priserna sätts.

 

[vallhund]

Precis, det blir toksnett när ena kenneln drivs av en sjukskriven/sjukersättning som egentligen har hela sin inkomst säkrad och därmed subventionerad av staten, och den andre har kostnader för både anställda och egen försörjning när priserna sätts.

Skatteverket brukar vara intresserade, alla "uppfödare" betalar inte skatt på sin uppfödning.

 

[mandalaki]

Du kan ju liksom prova att komma överens med arbetsgivaren och sedan pröva din tes. FK och deras mer stelbenta regler och lagar behöver bara vara inblandade om man tänker sig att någon annan än arbetsgivaren eller arbetstagaren ska betala "kalaset".

Jamen det förstår jag förstås. Alltså att en generös AG kan bjuda på det eller jag ta ledigt. Men det jag undrade var hur hårt FK håller på den där regeln om att ta ut sjukskrivning varje dag.

 

[Alexandra_W]

För dig kan kanske det "ger" diskussionen om de som inte är sjuka, men för mig gör det inte det. Du kan ju kalla det undvika om du vill.



Tack för svar. Ja jag misstänkte att det kunde vara så. Problemet för mig är bara att jag inte har någon handläggare, jag är ju inte sjuk enligt systemet.

Fast hur kan du tycka att det ”för dig inte ger det”. Jag drabbades av det som idag kallades utmattningsdepression för 20 år sen. Min ork blev aldrig densamma igen, inte stresståligheten heller. Jag ”löste” (symtomhanterade) det genom att jobba skift och kapa det sociala livet.

Nu på vanlig dagtid så det är jobba/äta/sova. Ork finns inte för mer. Men jag är inte sjuk. Samtidigt beror den bristande orken på sjukdom för många många år sen. Och i princip alla jag vet som haft utmattningsdepression vittnar om samma sak - orken blev aldrig som förr. Men det finns ju arbetsförmåga på heltid.

 

[mandalaki]

Fast hur kan du tycka att det ”för dig inte ger det”. Jag drabbades av det som idag kallades utmattningsdepression för 20 år sen. Min ork blev aldrig densamma igen, inte stresståligheten heller. Jag ”löste” (symtomhanterade) det genom att jobba skift och kapa det sociala livet.

Nu på vanlig dagtid så det är jobba/äta/sova. Ork finns inte för mer. Men jag är inte sjuk. Samtidigt beror den bristande orken på sjukdom för många många år sen. Och i princip alla jag vet som haft utmattningsdepression vittnar om samma sak - orken blev aldrig som förr. Men det finns ju arbetsförmåga på heltid.

Du skrev ju "Men det ger fortfarande diskussionen du undvek" och för mig ger det helt enkelt inte diskussionen. Jag uppfattade det som att den diskussion du menade var given handlade om fusk, och för mig är den inte given efter det jag skrev.

Om du menade något annat, som sviterna efter en utmattning, så är jag väl inte skyldig att ha en lösning på det? Jag har ingen aning.

 

[Girasol]

Jag måste bara säga, vilken fantastisk tillgång det måste vara för dina klienter att du jobbar med det du gör med den erfarenhet du har! Jag har fått jobberbjudanden just pga min egen erfarenhet men jag är så osäker på om jag även när jag blivit frisk nog för att kunna (vilket jag självklart ska!) skulle orka med det eller om det hade blivit nedbrytande istället. För min del består jobberbjudanden i att utbilda de som ska ta hand om såna som mig i sådant som är så vanligt att det missas, dvs. brukarens perspektiv. Hur upplever du det? Överväger det positiva att ha den erfarenhet du har eller känns det nedbrytande ibland?

Jag har full respekt för om du inte vill svara på så personliga frågor. Känns det så så bortse ifrån det

Oj, det är blandat måste jag säga. Nu jobbar jag som processutvecklare på strategisk nivå. Att öka samsyn och samhandling myndigheter emellan gällande personer som har ett rehabiliteringsbehov från minst två parter. Målsättningen är att insatserna ska förflytta individen närmare arbetsmarknaden (läs -inte nödvändigtvis ut på arbetsmarknaden utan närmare. Även om det så klart är suveränt om vi klarar få fler personer i studier eller arbete). Här utgår vi från tjänstedesign/innovationsdesign och vi tar med brukaren i alla steg i insatserna. Alltså i processerna, från styrgrupp, till chefsgrupp till i framtiden även styrelsen (som är politisk). Vi blir också först i landet med att ge arvode till brukaren som är representant. Vaddå, har politikerna arvoden så ska brukarna ses som konsulter och ska ha samma rättighet. Varför ska vi se dem som en gratistillgång.

Här är det jättebra att faktiskt kunna säga till att -hur tror du individen ser på det? Om vi frågar xx, skulle den se det på samma sätt som du? Och ja jag har en del pondus att kunna svara upp att det är lätt att tycka för den som inte är i det.

Som handläggare är det en balansgång att vara personlig men inte privat. Att förhålla sig till regelverket men ändå använda hela handlingsutrymmet. Ofta använder jag min erfarenhet/bakgrund att lyssna, coacha, prata om möjligheter och hinder men att också tipsa om olika vägar och kontakter. (Mer än vad min profession kräver, brukar luta mig mot förvaltningslagens servicesskyldighet där )Sen har det väl hänt någon gång att jag faktiskt berättat att jag har en kronisk sjukdom/funktionsnedsättning och att jag har varit långtidssjukskriven. Och erfarenhet av att sitta i rullstol. De gånger jag berättat det är i extrema fall där fingertoppskänslan säger att endast motiverande samtal och bekräftelse på att jag kan ha en aning om hur det faktiskt är för den drabbade och det inte kan tas in av personen.

Som handläggare vägrade jag handlägga sjukärenden gällande personer med samma sjukdom som jag. Mest för att det är så otroligt lätt att jag applicerar mitt på någon annan och ur rättssäkerhetssynpunkt så vill jag inte riskera att det ska påverka besömningen i ärendet. Detta har mina chefer haft full förståelse för.
Annat positivt med en mindre känd sjukdom är att jag fått göra dragningar om hur det är för våra försäkringsmedicinska rådgivare (läkare), de har ju också följt mig på nära håll och fått följa hur den påverkar. Varför jag kan hittas liggande på golvet i kontorslandskapet ibland. Eller säcka ihop i ett möte. Det är nog största vinsten-att jag vågar visa det öppet för kollegorna och att det ger ökad förståelse. Å andra sidan är jag livrädd att min inställning att alltid masa sig till jobbet ska påverka att andra kan uppfattas som klenmesar. Har ju hänt några gånger att jag blivit inkallad till chef med order att sjukskriva mig. Men vägrat. Rätt eller fel, men för min mentala hälsa och en strategi att klara hantera smärtan så måste jag hålla mina åtta spår i hjärnan sysselsatta. Annars blir jag verkligen sjuk. Har testat det.

 

[Girasol]

Jamen det förstår jag förstås. Alltså att en generös AG kan bjuda på det eller jag ta ledigt. Men det jag undrade var hur hårt FK håller på den där regeln om att ta ut sjukskrivning varje dag.

Väldigt hårt om det inte styrks synnerligen väl medicinsk varför man behöver en vilodag mitt i veckan.

Det är lagrummet som styr.

 

[TinyWiny]

Oj, det är blandat måste jag säga. Nu jobbar jag som processutvecklare på strategisk nivå. Att öka samsyn och samhandling myndigheter emellan gällande personer som har ett rehabiliteringsbehov från minst två parter. Målsättningen är att insatserna ska förflytta individen närmare arbetsmarknaden (läs -inte nödvändigtvis ut på arbetsmarknaden utan närmare. Även om det så klart är suveränt om vi klarar få fler personer i studier eller arbete). Här utgår vi från tjänstedesign/innovationsdesign och vi tar med brukaren i alla steg i insatserna. Alltså i processerna, från styrgrupp, till chefsgrupp till i framtiden även styrelsen (som är politisk). Vi blir också först i landet med att ge arvode till brukaren som är representant. Vaddå, har politikerna arvoden så ska brukarna ses som konsulter och ska ha samma rättighet. Varför ska vi se dem som en gratistillgång.

Här är det jättebra att faktiskt kunna säga till att -hur tror du individen ser på det? Om vi frågar xx, skulle den se det på samma sätt som du? Och ja jag har en del pondus att kunna svara upp att det är lätt att tycka för den som inte är i det.

Som handläggare är det en balansgång att vara personlig men inte privat. Att förhålla sig till regelverket men ändå använda hela handlingsutrymmet. Ofta använder jag min erfarenhet/bakgrund att lyssna, coacha, prata om möjligheter och hinder men att också tipsa om olika vägar och kontakter. (Mer än vad min profession kräver, brukar luta mig mot förvaltningslagens servicesskyldighet där )Sen har det väl hänt någon gång att jag faktiskt berättat att jag har en kronisk sjukdom/funktionsnedsättning och att jag har varit långtidssjukskriven. Och erfarenhet av att sitta i rullstol. De gånger jag berättat det är i extrema fall där fingertoppskänslan säger att endast motiverande samtal och bekräftelse på att jag kan ha en aning om hur det faktiskt är för den drabbade och det inte kan tas in av personen.

Som handläggare vägrade jag handlägga sjukärenden gällande personer med samma sjukdom som jag. Mest för att det är så otroligt lätt att jag applicerar mitt på någon annan och ur rättssäkerhetssynpunkt så vill jag inte riskera att det ska påverka besömningen i ärendet. Detta har mina chefer haft full förståelse för.
Annat positivt med en mindre känd sjukdom är att jag fått göra dragningar om hur det är för våra försäkringsmedicinska rådgivare (läkare), de har ju också följt mig på nära håll och fått följa hur den påverkar. Varför jag kan hittas liggande på golvet i kontorslandskapet ibland. Eller säcka ihop i ett möte. Det är nog största vinsten-att jag vågar visa det öppet för kollegorna och att det ger ökad förståelse. Å andra sidan är jag livrädd att min inställning att alltid masa sig till jobbet ska påverka att andra kan uppfattas som klenmesar. Har ju hänt några gånger att jag blivit inkallad till chef med order att sjukskriva mig. Men vägrat. Rätt eller fel, men för min mentala hälsa och en strategi att klara hantera smärtan så måste jag hålla mina åtta spår i hjärnan sysselsatta. Annars blir jag verkligen sjuk. Har testat det.

Tack för ditt svar!

Vilket intressant projekt! Så glad jag blir av att läsa att även brukaren får betalt! De är en resurs som sällan tas tillvara eller ens erkänns som resurs.
Precis. Det är så lätt att tycka när man aldrig har varit i situationen själv. Det är där den jag fick jobberbjudandet av anser att jag skulle göra så enormt stor skillnad. Även om det aldrig blir så så är jag ändå enormt glad över att jag fick erbjudandet. Att spela roll, att ens åsikt och erfarenheter betyder något och är viktig är inget man möter varje dag som hemmavarande sjuk.

Det är det absolut. Gärna personlig men inte privat. Att dela med sig av sig själv kan vara bra ibland men precis som du skriver handlar det verkligen om fingertoppskänsla. Jag känner att jag inte vill prata om det som varit eller ens det som är och så har jag alltid fungerat. Jag vill fokusera på det som är bra, på det som faktiskt fungerar. Visst behöver man kräka ur sig ibland men det där att prata både nu och då om hur eländigt det är drar ner mig. Jag avskyr när folk frågar hur det är. Jag säger till om det är något de behöver veta!
Många har sagt att jag borde skriva en bok för att andra ska få insikt och hopp och tanken är god men jag tror att det hade varit förödande för mig. Jag kan idag inte förstå att jag överlevde, när jag ser tillbaka på det som varit kan jag knappt tro att det var sant och jag tror inte att det hade gett mig något bra att tänka tillbaka så mycket som en bok hade krävt. Det är nog en process för visst hade det varit bra för många att få inse hur illa det faktiskt kan bli när precis allt går fel. Men även för att ge hopp till de som liksom jag gjorde lever i gränslandet där vården inte kan göra något mer utan bara försöka lindra och vänta på det oundvikliga slutet.

Jag tycker det låter väldigt sunt att inte hantera de med samma sjukdom. Det där att dra egna slutsatser utifrån sina egna erfarenheter är inte alltid av godo och det är svårt för alla att inte göra det. Det finns en anledning till att mitt mantra är att man måste lyssna på den det gäller och utgå ifrån att enbart hen och ingen annan vet hur det faktiskt är för just henom.
Det är ju alltid det som är risken. De ser dig och kan då utgå ifrån att de som inte kan göra som du inte ens försöker trots att det inte alls behöver vara så. Ingen upplever ju samma sak på samma sätt. Det som en däckar av är "bara" väldigt jobbigt för någon annan. Det är verkligen inte hur man har det utan hur man tar det som spelar roll och hur man tar det kan man inte påverka så särskilt mycket själv. Visst att man med hjälp av diverse tankeövningar som mentalträning kan förändra sitt sätt att tänka men hur man tar det tror jag sitter längre in än så.
Jag tror att det viktigaste är att hitta sin egen strategi. Det som faktiskt fungerar för en själv. Utan mina hästar, min hund, buke och min familj såklart så hade det inte gått så bra det här. Att tvingas till rutiner, att tvingas göra det man ändå kan även om det innebär att tänka långt utanför boxen och anpassa enormt mycket tror jag är bra. Det behåller det friska så att det sjuka inte kan ta överhand.

 

[Alexandra_W]

Du skrev ju "Men det ger fortfarande diskussionen du undvek" och för mig ger det helt enkelt inte diskussionen. Jag uppfattade det som att den diskussion du menade var given handlade om fusk, och för mig är den inte given efter det jag skrev.

Om du menade något annat, som sviterna efter en utmattning, så är jag väl inte skyldig att ha en lösning på det? Jag har ingen aning.

Nej inte fusk. Utan att det finns massor med människor som arbetar heltid. Men därför inte orkar med någon fritid eller något utöver jobba - äta - sova. Men som inte har någon diagnos. Dvs som inte faller under ”på grund av skada eller sjukdom” inte orkar mer än precis jobba och existera.
Och det kombinerat med det du skrev att för sjuka/skadade borde det vara självklart att man ska orka mer än bara heltidsjobbet.

Jag ser att det blir knepigt med två olika grupper där de med någon slags diagnos som förklaring till att de inte orkar mer än heltidsjobb och existera ska få ekonomisk stöttning för att kunna BÅDE jobba (men då deltid) och ha en meningsfull fritid, medan de utan diagnos inte får det.

 

[TinyWiny]

Nej inte fusk. Utan att det finns massor med människor som arbetar heltid. Men därför inte orkar med någon fritid eller något utöver jobba - äta - sova. Men som inte har någon diagnos. Dvs som inte faller under ”på grund av skada eller sjukdom” inte orkar mer än precis jobba och existera.
Och det kombinerat med det du skrev att för sjuka/skadade borde det vara självklart att man ska orka mer än bara heltidsjobbet.

Jag ser att det blir knepigt med två olika grupper där de med någon slags diagnos som förklaring till att de inte orkar mer än heltidsjobb och existera ska få ekonomisk stöttning för att kunna BÅDE jobba (men då deltid) och ha en meningsfull fritid, medan de utan diagnos inte får det.

Fast i fallet med men av utmattningsdepression så finns det ju en diagnos. För att inte få tillbaka sin forna energi efter en utmattningsdepression är väl en diagnos? Jag läste någonstans men minns tyvärr inte var, att det definieras som hjärnskada. Om det sedan innebär att man kan få deltids sjukersättning för det har jag ingen kunskap om.

 

[Alexandra_W]

Fast i fallet med men av utmattningsdepression så finns det ju en diagnos. För att inte få tillbaka sin forna energi efter en utmattningsdepression är väl en diagnos? Jag läste någonstans men minns tyvärr inte var, att det definieras som hjärnskada. Om det sedan innebär att man kan få deltids sjukersättning för det har jag ingen kunskap om.

Om man klarar att arbeta heltid, dvs har full arbetsförmåga på heltid, fås ingen sådan diagnos. Jag vet inte hur varken läkare eller FK skulle ställa sig till att utfärda alt bedöma ett intyg om ”patienten orkar arbeta full tid och har gjort så i x/xx år men lider av besvärande trötthet som menligt påverkar fritiden”. Oavsett då vad anledningen bakåt är.

Samhället är så fokuserat på arbetsförmåga. På gott och ont.

 

[TinyWiny]

Om man klarar att arbeta heltid, dvs har full arbetsförmåga på heltid, fås ingen sådan diagnos. Jag vet inte hur varken läkare eller FK skulle ställa sig till att utfärda alt bedöma ett intyg om ”patienten orkar arbeta full tid och har gjort så i x/xx år men lider av besvärande trötthet som menligt påverkar fritiden”. Oavsett då vad anledningen bakåt är.

Samhället är så fokuserat på arbetsförmåga. På gott och ont.

Nej det är klart. Jag tolkade "bara orka äta och sova" utefter mina egna erfarenheter. Glöm mitt inlägg.