Nu vill jag diskutera försäkringskassan.

[mandalaki]

Nej inte fusk. Utan att det finns massor med människor som arbetar heltid. Men därför inte orkar med någon fritid eller något utöver jobba - äta - sova. Men som inte har någon diagnos. Dvs som inte faller under ”på grund av skada eller sjukdom” inte orkar mer än precis jobba och existera.
Och det kombinerat med det du skrev att för sjuka/skadade borde det vara självklart att man ska orka mer än bara heltidsjobbet.

Jag ser att det blir knepigt med två olika grupper där de med någon slags diagnos som förklaring till att de inte orkar mer än heltidsjobb och existera ska få ekonomisk stöttning för att kunna BÅDE jobba (men då deltid) och ha en meningsfull fritid, medan de utan diagnos inte får det.

Jag har ingen lösning på det. Har aldrig funderat över det. Men FK måste naturligtvis gå efter diagnoser, inget annat.

 

[lil-sis]

@Girasol En fråga: När man är sjukskriven på deltid är ju huvudregeln att man tar ut det varje dag. Orkar man jobba hel dag är man frisk, har jag förstått från FK.

Men: är det HELT kört att få ett undantag eller rättare sagt, hur svårt är det att få ett? Jag jobbar heltid men har en sjukdom som jag TROR skulle bli bättre om jag fick en paus mitt i veckan, alltså fick sjukpenning för en dag + några timmar en annan dag. Det skulle kunna ge mig återhämtning nog att orka resten.
Jag har varit sjukskriven på deltid korta perioder men det har inte hjälpt, jag har bara blivit mer stressad vilket riskerar att jag blir sjukare eftersom jag inte fått jobba hela dagar.

Så: om man har ett läkarintyg som noggrant motiverar vikten av den där återhämtningen, tror du att man skulle få igenom det som undantag?

(Du behöver inte svara)

Min mamma jobbade mån-tis och tor-fre innan hon sades upp.
Sjukskriven 20% och jag vill minnas att det inte var svårt att få igenom. Har panikångest och lite annat.

 

[mandalaki]

Min mamma jobbade mån-tis och tor-fre innan hon sades upp.
Sjukskriven 20% och jag vill minnas att det inte var svårt att få igenom. Har panikångest och lite annat.

Fast enligt vad jag hört från andra så ska det mycket till för att man ska få det där undantaget - som @Girasol också skrev.

 

[Alexandra_W]

Nej det är klart. Jag tolkade "bara orka äta och sova" utefter mina egna erfarenheter. Glöm mitt inlägg.

Jag vet inte om vi tolkar olika? Jag menar (och tolkade dig, men kan tolkat fel där) som jobba, komma hem från jobbet, laga mat (i bästa fall) samt äta och det är det. Sen är orken slut och personen somnar. Att t ex handla eller ta en promenad eller städa sköts på helgen för det orkas inte med en arbetsdag. Vilket gör att helgerna inte ger ork för fritid heller för orken är slut av måsten (städa lite, tvätta, handla).

Jag vet tyvärr alltför många som har det så. Utan att ha diagnos/nyligen varit sjukskrivna eller så.

Om man med jobba-äta-sova hamnar i orkar inte ens handla, städa etc på helgen så då är man ju tveklöst sjuk och förhoppningsvis även i ”samhällets” ögon.

 

[Alexandra_W]

Min mamma jobbade mån-tis och tor-fre innan hon sades upp.
Sjukskriven 20% och jag vill minnas att det inte var svårt att få igenom. Har panikångest och lite annat.

Var det länge sen? Det är generellt sett jättesvårt tyvärr. Och har varit i många år. Inte omöjligt men svårt och kräver ”rätt” handläggare och ett bra läkarintyg.

Vilket är helt tragiskt.

 

[lil-sis]

Fast enligt vad jag hört från andra så ska det mycket till för att man ska få det där undantaget - som @Girasol också skrev.

Mamma hade kanske tur med bra handläggare och bra skrivet läkarintyg.

 

[lil-sis]

Var det länge sen? Det är generellt sett jättesvårt tyvärr. Och har varit i många år. Inte omöjligt men svårt och kräver ”rätt” handläggare och ett bra läkarintyg.

Vilket är helt tragiskt.

Nej, hon slutade jobba förra året.

 

[Dentaku]

Det finns ett avgörande från Högsta Förvaltningsdomstolen som visar att det där med uppdelning av arbetstiden inte SKA var alltför stelbent. Fallet handlar om en person som var sjukskriven på 75% och delat upp tiden så att hen var ledig en dag i veckan. FK överklagade ända upp till HF som dock avslog deras begäran och gav den sjukskrivna rätt.

"Sjukpenning bör – under förutsättning att den sammanlagda arbetstiden under en begränsad period inte överstiger vad som är förenligt med deltidssjukskrivningen – kunna utgå när arbetstidsförläggningen syftar till att ta till vara den arbetsförmåga som den försäkrade har och är medicinskt motiverad."

Länk till domen

 

[sjoberga]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

 

[Unafraid]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Det är väl lite det vi betalar skatt för - ett skydd om något händer. Mindre skatt = mer eget ansvar, men då ska det vara tydligt att det är så det fungerar.

Som jag är lärd fungerar det så att blir man sjuk så hjälper samhället dig.

Men om jag skulle må bättre av att jobba 75% istället för 100% så skulle jag välja att göra det, med vetskapen att man skulle få värdelös pension.

 

[Alexandra_W]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Kanske för att gå ner på deltid ”av egen fri vilja” utan att den resterande tiden ersätts på något vis innebär inte bara mindre lön varje månad utan även påverkar pension, SGI osv. Dvs det får ekonomiska konsekvenser på både kort och lång sikt. Och de flesta har helt enkelt inte råd. Endera inte råd här och nu eller/och råd sänka sin pension.

Och att anpassa livet. Visst går det i viss mån men hyresnivåer mm är svåra påverka. Så det finns ju en ”brytgräns” för de flesta. Och är man t ex lågavlönad så räcker inte pengarna.

Det skulle jag tro är anledningen för de allra flesta. Och ha ork men inte råd höra något, vara livrädd man behöver gå till tandläkaren eller för att bli sjukskriven är nog knappas måendehöjande eller energiskapande heller.

 

[TinyWiny]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Vill eller orkar? Om du inte vill jobba så får du knappast hjälp från sjukförsäkringen. Menar du inte orkar som i lat så får man inte heller någon hjälp från sjukförsäkringen. Menar du inte orkar för att man har en sjukdom som sätter ned orken eller gör den nästintill obefintlig så ja självklart ska man då få hjälp från sjukförsäkringen.

Man kan resonera som du om man har så hög inkomst att det ens är en möjlighet att överleva om man går ner i tid utan annan ersättning. Har man inte det så behöver man utnyttja det socialaskyddsnät vi trots allt har i Sverige och det oavsett om sjukdomen pågår en kortare eller längre tid.

Är det behagligt att sparka på de som redan ligger?

 

[Raderad medlem 6459]

@sjoberga Du har rätt! Människor som blivit utbrända och sen inte kan arbeta heltid ska absolut, trots högt skattetryck, vara lite mer flexibla och beredda att ta sitt ansvar genom att jobba deltid, leva på mariginalen och sen och bli fattigpensionärer när den tiden kommer. Känns SÅ rimligt.

 

[sjoberga]

Det är väl lite det vi betalar skatt för - ett skydd om något händer. Mindre skatt = mer eget ansvar, men då ska det vara tydligt att det är så det fungerar.

Som jag är lärd fungerar det så att blir man sjuk så hjälper samhället dig.

Men om jag skulle må bättre av att jobba 75% istället för 100% så skulle jag välja att göra det, med vetskapen att man skulle få värdelös pension.

Jag håller med om att i en akut fas måste man få hjälp med tid för att bli frisk och tid för omställning om det inte är ett temporärt tillstånd och är det kroniskt/långvarigt så måste man också kunna få hjälp på någon nivå för att överleva. Men då tycker jag (i det långvariga fallet) handlar det mer om att jämställa med ekonomiskt bistånd, inte en försäkringslösning som staten står för där man täcker upp en inkomst man inte mäktar med att skapa.

Det jag vänder mig emot är att normen är 100% och annars ska direkt staten in och täcka upp.

 

[Magiana]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Det är bättre för samhället med en viss jämlikhet.

"Ett viktigt bidrag till vår kunskap om hur sociala och ekonomiska villkor påverkar vår hälsa är de två engelska forskarna Richard Wilkinson och Kate Picketts studie om sambandet mellan jämlikhet och hälsa. Deras slutsatser är att det är hälsosammare och trevligare att växa upp i ett mer jämlikt samhälle än i ett ojämlikt samhälle. Där de ekonomiska och statusmässiga klyftorna mellan människor är mindre finner vi också en friskare och mer lycklig befolkning. Där är också våldsbrottsligheten mindre. Människor i ett sådant samhälle blir vänligare och fredligare. Stora klyftor mellan människor – sociala och ekonomiska – skapar otrygghet, rädsla och minskad tillit till varandra. Samhällen med färre trappsteg och mindre avstånd mellan stegen mår bättre, är lyckligare och mer produktiva än samhällen med många trappsteg och stora avstånd mellan trappstegen."
https://www.vf.se/uncategorized/jamlika-samhallen-mar-battre/

 

[grodan21]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Jag har råd som frisk att gå ner till 75%, men skulle jag i framtiden bli sjuk skulle jag ha svårt att klara mig på 80% av min 75% lön.

 

[sjoberga]

@sjoberga Du har rätt! Människor som blivit utbrända och sen inte kan arbeta heltid ska absolut, trots högt skattetryck, vara lite mer flexibla och beredda att ta sitt ansvar genom att jobba deltid, leva på mariginalen och sen och bli fattigpensionärer när den tiden kommer. Känns SÅ rimligt.

Ja, jag tycker att det är en viktig diskussion var statens ansvar går respektive individens. Jag tycker att den reflexmässigt har verkat gå vid att så fort jag inte klarar 100% långsiktigt ska det kompenseras av någon annan. Vilket jag har svårt att förstå.

 

[sjoberga]

Har man inte det så behöver man utnyttja det socialaskyddsnät vi trots allt har i Sverige och det oavsett om sjukdomen pågår en kortare eller längre tid.

Vilket jag inte på något sätt motsätter mig. Frågan är hur konstruktionen ska se ut. Jag tycker det är stor skillnad på omställning och permanent tillstånd, i hur lösningen bör se ut.

 

[Unafraid]

Jag håller med om att i en akut fas måste man få hjälp med tid för att bli frisk och tid för omställning om det inte är ett temporärt tillstånd och är det kroniskt/långvarigt så måste man också kunna få hjälp på någon nivå för att överleva. Men då tycker jag (i det långvariga fallet) handlar det mer om att jämställa med ekonomiskt bistånd, inte en försäkringslösning som staten står för där man täcker upp en inkomst man inte mäktar med att skapa.

Det jag vänder mig emot är att normen är 100% och annars ska direkt staten in och täcka upp.

Medborgarna betalar sjukskrivningar. Att inte få rätt till pengar vid sjukdom är förödande. Vi tycker helt enkelt olika.

 

[sjoberga]

Medborgarna betalar sjukskrivningar. Att inte få rätt till pengar vid sjukdom är förödande. Vi tycker helt enkelt olika.

Nja, inte i just dessa meningar. Förutom då att jag tycker att det är skillnad på akut sjukdom och sjukdom som varar väldigt länge i hur systemen ska fungera.