Nu vill jag diskutera försäkringskassan.

[Girasol]

Man måste nog vara en rätt speciell människa om man orkar leva som "produktionsenhet" och aldrig orka göra något annat utöver jobbet. Min depression blev i alla fall sämre av den modellen så till slut kom jag inte upp ur sängen. Åtminstone jag behöver någon slags mental stimulans ibland (göra något roligt för mig själv) för att orka med livet.

Fast produktionsenhet tycker jag inte att jag är. Det handlar om att jag tvingats styra om saker för att klara arbeta. Fått släppa saker som är och varit riktigt roliga. Rida exempelvis. Då har jag nödgats se mig om efter andra sätt att hitta tillfredställelse på. Ett av dem är att plugga. Men största strategin med det är att jag klarar hantera smärtproblematiken på ett bättre sätt eftersom jag då fokuserar på något annat än just själva smärtan och hur begränsande den i sig är för mig.
Strategin i sig har också medfört att jag fått en bredare bas yrkesmässigt att stå på, vilket jag behöver för att klara jobba. (Jag vet alltså inte hur morgondagen ser ut, och progressiv sjukdom går oftast åt ett håll, alltså ligger det i mitt intresse att klara förhålla mig till det inkluderat arbete). I relation så är mina besvär så pass uttalade att jag aktivt fått ta strid att inte påtvingas sjukersättning en gång i tiden.

 

[mandalaki]

@Girasol och jag tänker att om man har en sjukdom som gör att man inte orkar annat än gå och lägga sig när man kommer hem från jobbet, då bör man sannolikt kvala in för sjukpenning/sjukersättning på deltid. Det jag vänder mig emot är att den sjuke själv ska stå för kostnaden för att gå ner i arbetstid, vilket du föreslog. Om man VILL jobba deltid, visst, men är man för sjuk för att göra det, då ska samhället hjälpa en.

 

[Magiana]

Fast produktionsenhet tycker jag inte att jag är. Det handlar om att jag tvingats styra om saker för att klara arbeta. Fått släppa saker som är och varit riktigt roliga. Rida exempelvis. Då har jag nödgats se mig om efter andra sätt att hitta tillfredställelse på. Ett av dem är att plugga. Men största strategin med det är att jag klarar hantera smärtproblematiken på ett bättre sätt eftersom jag då fokuserar på något annat än just själva smärtan och hur begränsande den i sig är för mig.
Strategin i sig har också medfört att jag fått en bredare bas yrkesmässigt att stå på, vilket jag behöver för att klara jobba. (Jag vet alltså inte hur morgondagen ser ut, och progressiv sjukdom går oftast åt ett håll, alltså ligger det i mitt intresse att klara förhålla mig till det inkluderat arbete). I relation så är mina besvär så pass uttalade att jag aktivt fått ta strid att inte påtvingas sjukersättning en gång i tiden.

Fast jag anser att jag reducerats till en produktionsenhet när jag pressats att jobba så att jag inte orkat något annat utöver jobbet. Då har dygnets 24 timmar bestått av jobb, vila, sova. Och färdiga matformar i micron för att jag skulle få mat. Bostaden var en sanitär olägenhet för jag orkade inte städa alls.

Det måste få finnas lite energi utöver jobbet, både för att hantera projekt hemmet och för att göra något som gör det värt att gå upp på morgonen. Om livet bara ska bestå av att existera, då kan det kvitta.

 

[Girasol]

@Girasol och jag tänker att om man har en sjukdom som gör att man inte orkar annat än gå och lägga sig när man kommer hem från jobbet, då bör man sannolikt kvala in för sjukpenning/sjukersättning på deltid. Det jag vänder mig emot är att den sjuke själv ska stå för kostnaden för att gå ner i arbetstid, vilket du föreslog. Om man VILL jobba deltid, visst, men är man för sjuk för att göra det, då ska samhället hjälpa en.

Jag håller med dig. Det jag anser är att nej, man kan inte sjukskriva sig och sedan anse att man kan fortsätta med sin hobby i samma omfattning som tidigare. Utan då får man se över även den sidan. För balansens skull. I övrigt håller jag helt med dig.

 

[mandalaki]

Jag håller med dig. Det jag anser är att nej, man kan inte sjukskriva sig och sedan anse att man kan fortsätta med sin hobby i samma omfattning som tidigare. Utan då får man se över även den sidan. För balansens skull. I övrigt håller jag helt med dig.

Jag tror nog inte att man i normalfallet gör det, alltså anser att man kan fortsätta lägga lika mycket energi på hobbyn. Är man sjuk tar sjukdomen ut sin rätt även på hobbyn.

 

[Magiana]

Jag tror nog inte att man i normalfallet gör det, alltså anser att man kan fortsätta lägga lika mycket energi på hobbyn. Är man sjuk tar sjukdomen ut sin rätt även på hobbyn.

Exakt. Jag slutade rida när jag blev sjuk och trädgården blev lämnad åt sitt öde. Men jag jobbade 25% i alla fall.

 

[Unafraid]

Blir man sjuk och behöver vara sjukskriven på 50, 75 eller 100% så kan jag lova att fritiden också blir haltande. När jag var 100% sjukskriven (fks läkare ansåg 100% frisk) så städade jag inte, lagade inte mat, gick inte ens upp ur soffan. Skickade bort ridhästen.

Visst finns det säkert exempel på folk som är sjukskrivna från jobbet och kör på med 100% på fritiden men jag tvivlar.

Jag är verkligen bitter över hur Försäkringskassan behandlar sjuka personer. Vidrigt är vad det är!

 

[Trani]

Jag håller med dig. Det jag anser är att nej, man kan inte sjukskriva sig och sedan anse att man kan fortsätta med sin hobby i samma omfattning som tidigare. Utan då får man se över även den sidan. För balansens skull. I övrigt håller jag helt med dig.

Man är ju faktiskt sjukskriven från jobbet och inte från sin hobby eller livet i allmänhet.

 

[Magiana]

Man är ju faktiskt sjukskriven från jobbet och inte från sin hobby eller livet i allmänhet.

Jag gjorde ett dåligt jobb innan jag blev sjukskriven. Min chef hade helst sett att jag hade blivit 100% sjukskriven, då jag inte dög till så mycket just då.

 

[Girasol]

Man är ju faktiskt sjukskriven från jobbet och inte från sin hobby eller livet i allmänhet.

Ja så kan man se det. Det är också därför bedömningsgrunderna ändrar sig vid 90 resp 180 dagar.
Rent krasst så är inte sjukförsäkringen till för att vara en varaktig inkomstförsäkring utan ses som en omställningsförsäkring. För de som har varaktiga aktivitetsbegränsningar kan man få sjukersättning (här tycker jag reglerna är på tok för hårda, men det är en annan del och inte det vi diskuterar här)

Har man enkom den åsikten du nämner så innebär ju det att man kan utöva sina fritidsintressen i så stor omfattning att det inkräktar på arbetslivet och man inte mäktar med att jobba och då anses ha rätt till sjukpenning? På obestämd tid?

Samma gäller andra förutsättningar. Skulle jag exempelvis ha större rätt till sjukpenning för att jag har många barn och det mellan varven är jobbigt. Att det är påfrestande med dålig sömn etc ingår i det normala livsloppet och något man får ha med i beräkning i något högre procent än om man inte vore i den sitsen. Eller att fölvaka. Osv osv. Sedan finns såklart alltid en gräns för när livsloppet tippas över och det blir sjukdom. Men även där är det sällan fördel att bara ta bort jobbet och tro att resten.löser sig självt utan föräbdringar.

Ska man se till lagrum så är även lagen skriven så, att när rätten till sjukpenning ska bedömas så får inte hänsyn tas till utbildningsbakgrund, yrkeserfarenhet, ålder, kön, ekonomi eller social situation. Det tas ändå hänsyn till sånt så långt det går. Annars skulle exvis ingen beviljas sjukpenning för depression sprungen ur en skilsmässa. För där är det ju inte jobbet som är orsaken. Allt sånt är hårklyverier. Men om man nu skulle köra på livet som vanligt och vara sjukskriven från sitt arbete, är man då fullt delaktig i sin rehabilitering? Jag tycker inte att man i ett sådant läge försöker få balans. För mig veterligen är det få människor som lever två separata liv, med separata energiboxar. En för jobb och en för övrig tid.

Utöver det ska man ju inte utgå från att alla klarar samma nivå då vi föds med olika sårbarheter och förmågor att hantera vardagen. Men är man sjukskriven på heltid så är man ju det dygnet runt. (Dock utgår man från att heltid är 40h/v = det man sedan är försäkrad för x antal timmar gällande arbetstid eller vilket arbetstidsmått man nu har). Då blir det lite konstigt att bara sänka sin förmåga under arbetstid och klara resten som tidigare.

Så ser jag på det för egen del. Och som sagt jobba, pengar, mat/ äta, sova, skita och sedan försöka ha trevligt däremellan. (För egen del har jag fått omvärdera vad som är trevligt och energigivande utifrån mina förutsättningar min kropp ger mig.)

 

[Magiana]

Annars skulle exvis ingen beviljas sjukpenning för depression sprungen ur en skilsmässa. För där är det ju inte jobbet som är orsaken.

Orsaken har väl inte med saken att göra alls. Det är arbetsförmågan som ska bedömas. Sen om skadan eller sjukdomen beror på en personlig kris, en ridolycka, en bilolycka, eller vad tusan som helst ska inte spela någon roll. Om det bara är skador och olyckor relaterade till jobbet som ska berättiga ersättning så är det helt snett.

 

[Girasol]

Orsaken har väl inte med saken att göra alls. Det är arbetsförmågan som ska bedömas. Sen om skadan eller sjukdomen beror på en personlig kris, en ridolycka, en bilolycka, eller vad tusan som helst ska inte spela någon roll. Om det bara är skador och olyckor relaterade till jobbet som ska berättiga ersättning så är det helt snett.

Nja du missförstår nog nu. Det är som du säger arbetsförmågan som bedöms. men i den bedömningen ska det finnas en tydlig tråd från diagnos till funktionsnedsättning till aktivitetsbegränsning. Det måste hänga samman. Diagnosen i sig ger inte rätt till sjukpenning. Däremot finns det vägledning från Socialstyrelsen gällande en del åkommor om tiden etc.
Det jag skrev innan är att vid en bedömning av rätt till sjukpenning framgår det ordagrant i lagen att hänsyn inte ska tas gällande utbildning, yrkeserfarenhet, kön, sociala förhållanden, ekonomi etc. Det jag menade då är att exemplet skilsmässa i sig är ett normalt livslopp som man i regel klarar. En del gör det inte och blir sjukskrivna exvis för depression eller krisreaktion osv.

Okej jag inser det kan vara svårgreppbart. Tar ett annat exempel. En person blir sjukskriven pga sömnbesvär. Det framgår att personen har ett barn som är vaket om nätterna. Här finns ett helt vårdbidrag beviljat med anledning bl.a kraftigt störd nattsömn. Det som då händer är att personen redan ersatts med vårdbidrag för samma åkomma som den sedan sjukskrivits för. Man kan inte uppbära två ersättningar samtidigt, gällande samma åkomma.

Eller en person som sjukskriver sig för besvär med axlarna och arbetar inom lättare industi. Heltidssjukskriven och hävdar att hen absolut inte kan arbeta med armarna i axelhöjd. Denna person klarade dock utmärkt att spela volleybollmatch... fortfarande rätt till sjukpenning? Den beskrivna arbetsoförmågan var inte överensstämmande i verkligheten.


Nähä, nu ska jag trycka i mig en näve painkillers och hoppas få i varje fall tre timmars sömn innan det är dax att knata till jobbet. Over n out

 

[TinyWiny]

Man är ju faktiskt sjukskriven från jobbet och inte från sin hobby eller livet i allmänhet.

Det är helt sant men har man ett fullspäckat schema på fritiden kan man knappast räkna med att fortsätta med det som sjuk. Så fungerar helt enkelt inte livet.

När jag fick ME/CFS fick jag lägga om livet helt. Från att ha varit aktiv nästan dygnet runt, mitt sömnbehov var max fem timmar/natt men jag klarade mig fint på tre, så behövde jag minst nio timmars sömn nattetid och minst en timme dagtid och det med en enorm planering. Innan jag kom dit kunde jag sova dygnet runt utan att ens orka det minsta lilla ändå. Jag orkade kanske 5% av det jag orkade förut men visst hade jag kunnat köra på och struntat i att ens försöka kunna jobba mer. Förtidspensionering ansågs vara det enda alternativet från försäkringskassans håll ganska snart. Istället anpassade jag mig. Jag la om mitt schema helt och träffade bara vänner en kväll varannan vecka istället för nästintill varje dag. Jag förenklade och tog bort en massa, endel jag tidigare hade ansett vara nödvändigt och endel jag gjorde enbart för att det var roligt. Jag minimerade allt och på vardagar lagade jag enkel mat, åt, sov och umgicks med barnen. På helgerna tvättade, städade och handlade jag. Tack vare att jag la om hela mitt liv, anpassade mig utefter den situation jag befann mig i och planerade precis allt för att på så vis maximera min energi så kunde jag jobba 75% tillslut. För mig var det viktigt att kunna jobba, jag ville verkligen inte bli förtidspensionerad.

Självklart har man rätt att få ha någon slags fritid. En handläggare på fk sa en gång att man har rätt till att orka laga mat, äta och umgås med sin familj men inte att ha tusen järn i elden som tar så mycket energi att ingen energi finns kvar till att jobba. Det är astufft att hamna i det läget att inget är som förut och man har bara två val, fortsätta som förut och fullkomligt slå ut sig själv eller att anpassa sig och göra det bästa av situationen. Det viktiga är att man inte tar bort alla glädjeämnen i livet utan hittar det som inte bara tar utan också ger energi.

När jag drabbades av en arbetsplatsolycka lite senare var det precis lika svårt att anpassa sig till ett ännu mer inskränkt liv och jag har inte kunnat komma tillbaka till jobb efter det. Jag har samma bindvävssjukdom som @Girasol och en del andra sjukdomar som såklart inte gör det bättre heller. Men jag har kommit upp ur rullstolen igen och jag kan äta ganska normal mat igen men det är ett kämpande varje dag, ibland bara för att kunna fortsätta andas. Livet är hårt och hårdare för vissa men man har valet att lägga sig platt och inte anpassa livet eller försöka hitta det som fungerar för en själv och göra det bästa utifrån just sin utgångspunkt.

Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att inse hur mycket anpassningar som krävs och särskilt om man aldrig har varit långvarigt sjuk tidigare och det tar tid och är en enorm sorg att komma till den insikten men att anpassa sig, att hitta det som fungerar för en själv handlar helt enkelt om överlevnad.

 

[bettysmatte]

Fast jag anser att jag reducerats till en produktionsenhet när jag pressats att jobba så att jag inte orkat något annat utöver jobbet. Då har dygnets 24 timmar bestått av jobb, vila, sova. Och färdiga matformar i micron för att jag skulle få mat. Bostaden var en sanitär olägenhet för jag orkade inte städa alls.

Det måste få finnas lite energi utöver jobbet, både för att hantera projekt hemmet och för att göra något som gör det värt att gå upp på morgonen. Om livet bara ska bestå av att existera, då kan det kvitta.

Fast om man ser sig själv som en "produktionsenhet", en "löneslav", eller liknande så tänker jag att man nog måste se över sitt yrkesval också? Jobbet är ju en del av livet, inte bara något man gör för att få sina pengar. Eller borde inte vara i alla fall, för då förstår jag hur livet lätt kan kännas meningslöst. Man måste känna sig såpass viktig på sitt jobb att det - i alla fall delvis - blir orsaken till att man går upp på morgonen.

 

[tara]

Nja du missförstår nog nu. Det är som du säger arbetsförmågan som bedöms. men i den bedömningen ska det finnas en tydlig tråd från diagnos till funktionsnedsättning till aktivitetsbegränsning. Det måste hänga samman. Diagnosen i sig ger inte rätt till sjukpenning. Däremot finns det vägledning från Socialstyrelsen gällande en del åkommor om tiden etc.
Det jag skrev innan är att vid en bedömning av rätt till sjukpenning framgår det ordagrant i lagen att hänsyn inte ska tas gällande utbildning, yrkeserfarenhet, kön, sociala förhållanden, ekonomi etc. Det jag menade då är att exemplet skilsmässa i sig är ett normalt livslopp som man i regel klarar. En del gör det inte och blir sjukskrivna exvis för depression eller krisreaktion osv.

Okej jag inser det kan vara svårgreppbart. Tar ett annat exempel. En person blir sjukskriven pga sömnbesvär. Det framgår att personen har ett barn som är vaket om nätterna. Här finns ett helt vårdbidrag beviljat med anledning bl.a kraftigt störd nattsömn. Det som då händer är att personen redan ersatts med vårdbidrag för samma åkomma som den sedan sjukskrivits för. Man kan inte uppbära två ersättningar samtidigt, gällande samma åkomma.

Eller en person som sjukskriver sig för besvär med axlarna och arbetar inom lättare industi. Heltidssjukskriven och hävdar att hen absolut inte kan arbeta med armarna i axelhöjd. Denna person klarade dock utmärkt att spela volleybollmatch... fortfarande rätt till sjukpenning? Den beskrivna arbetsoförmågan var inte överensstämmande i verkligheten.


Nähä, nu ska jag trycka i mig en näve painkillers och hoppas få i varje fall tre timmars sömn innan det är dax att knata till jobbet. Over n out

@Girasol, du skriver så tydligt och fint och klargörande. Detta gäller och det är pga detta. Har du inga som helst funderingar över det strukturella problemen som ändå beskrivs i tråden? Psykiska problemen ökar i samhället. En hel höst berättas det om # metoo - problematik så jag grät varje dag i princip, många dessa problem Är allmänmänskliga. Strukturerna passar kanske inte människor eller ett stort antal människor passar inte i strukturerna? Ja just det, det är inte människor utan i huvudsak kvinnor. Kvinnor har flera barn. Dags att utveckla dig själv girasol och fundera på och genomför förbättringar av samhället .

 

[tara]

@Girasol, du skriver så tydligt och fint och klargörande. Detta gäller och det är pga detta. Har du inga som helst funderingar över det strukturella problemen som ändå beskrivs i tråden? Psykiska problemen ökar i samhället. En hel höst berättas det om # metoo - problematik så jag grät varje dag i princip, många dessa problem Är allmänmänskliga. Strukturerna passar kanske inte människor eller ett stort antal människor passar inte i strukturerna? Ja just det, det är inte människor utan i huvudsak kvinnor. Kvinnor har flera barn. Dags att utveckla dig själv girasol och fundera på och genomför förbättringar av samhället .

Svar på mig själv, jag var kanske lite ful, drog, "kvinnokortet" etc. Men faktum kvarstår. Jag tycker det finns strukturella problem. Girasol beskrive en del av dem. Jag tycker, kanske har vi ett fungerqande samhälle? Är strukturerna i samhället alltid individens fel, sominte passar för strukturerna. Varför adresserar ingen problemen. Jag upplevde att Reinfeldt beskrev probelm och sedan drev han moderaterna att lösa dem och deras partimedlemmar blev jätteargaoch avsatte honom och sedan Akb. Varför upplever jag inte dett detta tillvägagångssätt som kotym inom politiken eller av politikens skapade strukturer.

 

[Alexandra_W]

@Girasol och jag tänker att om man har en sjukdom som gör att man inte orkar annat än gå och lägga sig när man kommer hem från jobbet, då bör man sannolikt kvala in för sjukpenning/sjukersättning på deltid. Det jag vänder mig emot är att den sjuke själv ska stå för kostnaden för att gå ner i arbetstid, vilket du föreslog. Om man VILL jobba deltid, visst, men är man för sjuk för att göra det, då ska samhället hjälpa en.

Haken med ovan är de som utan att ha en sjukdom/diagnos inte orkar annat än jobba, äta, sova. Dvs som jobbar heltid, kommer hem, lagar mat och äter och sen går och lägger sig. Eftersom orken inte finns för något annat.

Är de underdiagnosticerade och skulle ha en diagnos? Eller är de friska men mer trötta än andra? Ska de leva i ekorrhjulet men någon med diagnos ska det inte? Osv.

Obs att jag inte tar ställning i frågan - jag bara såg väldiga tillämpnings- och gränsdragningsproblem med ovan.

 

[Magiana]

Fast om man ser sig själv som en "produktionsenhet", en "löneslav", eller liknande så tänker jag att man nog måste se över sitt yrkesval också? Jobbet är ju en del av livet, inte bara något man gör för att få sina pengar. Eller borde inte vara i alla fall, för då förstår jag hur livet lätt kan kännas meningslöst. Man måste känna sig såpass viktig på sitt jobb att det - i alla fall delvis - blir orsaken till att man går upp på morgonen.

Fast det spelar ju ingen roll för mig vilket yrke jag har. Det är samma sak oavsett. Det enda som motiverar mig att kliva upp ur sängen är om jag är hungrig eller kissnödig. Men det är regelrätta behov som driver upp mig ur sängen och inget jag gör för skojs skull. Just idag måste jag kliva upp för att åka till psykologen och så har jag lovat att rasta en hund. Helst vill jag slippa.

 

[Girasol]

@Girasol, du skriver så tydligt och fint och klargörande. Detta gäller och det är pga detta. Har du inga som helst funderingar över det strukturella problemen som ändå beskrivs i tråden? Psykiska problemen ökar i samhället. En hel höst berättas det om # metoo - problematik så jag grät varje dag i princip, många dessa problem Är allmänmänskliga. Strukturerna passar kanske inte människor eller ett stort antal människor passar inte i strukturerna? Ja just det, det är inte människor utan i huvudsak kvinnor. Kvinnor har flera barn. Dags att utveckla dig själv girasol och fundera på och genomför förbättringar av samhället .

Du det var fanken i mig dagens roligaste kommentar
Jag är extremt och då menar jag extremt väl insatt i det. Men fortfarande kommer jag till envishetens kant hävda att det behövs en balans. Tinywiny beskrev det väldigt bra må jag säga. En förändring kan inte ske enkom för att man sjukskriver sig från jobbet men låter resten rulla på och det oavsett sjukdom/skada/diagnos. Och en sjukskrivning i sig är inte alltid den enda lösningen. Och den ska vara en aktiv del i rehabilitering. Inte en paus från jobbet för att man inte orkar med sitt liv. Då får man pausa på annat sätt. I viss mån måste ju ansvaret ligga på individen för sitt eget mående, man kan inte sitta och vänta att någon annan ska komma med Quick fix. Och det om något handlar väl att lära känna sig själv och vilka behov man har, var ens gräns går innan man knatat förbi den och kör i diket.

Jag är kvinna, har fem barn och jobbar just med rehabiliteringsfrågor på en övergripande nivå och är dessutom riktigt bra på det. Så antar jag faller utanför normen med mig i bagaget har jag en inte helt olik resa som tinywiny gjort.

 

[TinyWiny]

Du det var fanken i mig dagens roligaste kommentar
Jag är extremt och då menar jag extremt väl insatt i det. Men fortfarande kommer jag till envishetens kant hävda att det behövs en balans. Tinywiny beskrev det väldigt bra må jag säga. En förändring kan inte ske enkom för att man sjukskriver sig från jobbet men låter resten rulla på och det oavsett sjukdom/skada/diagnos. Och en sjukskrivning i sig är inte alltid den enda lösningen. Och den ska vara en aktiv del i rehabilitering. Inte en paus från jobbet för att man inte orkar med sitt liv. Då får man pausa på annat sätt. I viss mån måste ju ansvaret ligga på individen för sitt eget mående, man kan inte sitta och vänta att någon annan ska komma med Quick fix. Och det om något handlar väl att lära känna sig själv och vilka behov man har, var ens gräns går innan man knatat förbi den och kör i diket.

Jag är kvinna, har fem barn och jobbar just med rehabiliteringsfrågor på en övergripande nivå och är dessutom riktigt bra på det. Så antar jag faller utanför normen med mig i bagaget har jag en inte helt olik resa som tinywiny gjort.

Jag måste bara säga, vilken fantastisk tillgång det måste vara för dina klienter att du jobbar med det du gör med den erfarenhet du har! Jag har fått jobberbjudanden just pga min egen erfarenhet men jag är så osäker på om jag även när jag blivit frisk nog för att kunna (vilket jag självklart ska!) skulle orka med det eller om det hade blivit nedbrytande istället. För min del består jobberbjudanden i att utbilda de som ska ta hand om såna som mig i sådant som är så vanligt att det missas, dvs. brukarens perspektiv. Hur upplever du det? Överväger det positiva att ha den erfarenhet du har eller känns det nedbrytande ibland?

Jag har full respekt för om du inte vill svara på så personliga frågor. Känns det så så bortse ifrån det