Nu vill jag diskutera försäkringskassan.

[Magiana]

På temat:

https://forsakringskassan.kundo.se/org/forsakringskassan/d/forstar-inte-det-har-med-sgi/

Sjukt system.

 

[glimmer]

På temat:

https://forsakringskassan.kundo.se/org/forsakringskassan/d/forstar-inte-det-har-med-sgi/

Sjukt system.

Läste lite i den tråden och hittade detta, tyckte det sammanfattade riktigt bra.

"Försäkring. Försäkringskassa. FÖRSÄKRINGSkassa.

Det ska föreställa en sjukförsäkring, en trygghet om vi blir sjuka. Den ska betalas av pengar som alla som arbetar betalar in genom livet för att få ersättning om/när det värsta inträffar: att vi inte kan arbeta! Men FK agerar som om det är allmosor som vi måste tigga oss till och möjligen få, på nåder.
Det är en fiktiv trygghet vi invaggas i, att någon ska sörja för oss ens en begränsad tid om vi blir sjuka och tappar fotfästet i livet.
Försäkringskassan har blivit ett byråkratiskt monster.
Vår "rätt" till ersättning är lika urholkad som vår rätt till pension när vi slitit ett helt liv och blivit gamla. Skäms, svenska politiker, för vad ni gjort med Sverige. Och vi ska också skämmas för att vi röstade för dem."

 

[Lilla]

Jag håller med dig till viss del, ffa betr ursprungsinlägget som gällde knäproteser, där finns ju helt klart en arbetsförmåga 180 dagar efter om man ser till hela arbetsmarknaden. Det gäller de flesta diagnoser/besvär. Sen är kanske gränsen satt för snäv när det faktiskt finns en planerad arbetsåtergång vilket flera här vittnat om.

Men har man en kronisk nedsättning finns ju alternativet att byta jobb alt ansöka om sjukersättning. Skattebetalarna ska inte betala för att någon älskar sitt arbete men bara kan göra det till 50% om man har 100% arbetsförmåga i annat arbete.

Jag håller med dig till viss del, ffa betr ursprungsinlägget som gällde knäproteser, där finns ju helt klart en arbetsförmåga 180 dagar efter om man ser till hela arbetsmarknaden. Det gäller de flesta diagnoser/besvär. Sen är kanske gränsen satt för snäv när det faktiskt finns en planerad arbetsåtergång vilket flera här vittnat om.

Men har man en kronisk nedsättning finns ju alternativet att byta jobb alt ansöka om sjukersättning. Skattebetalarna ska inte betala för att någon älskar sitt arbete men bara kan göra det till 50% om man har 100% arbetsförmåga i annat arbete.

Så du tycker att min bekant ska byta jobb (och kunna jobba ngt efter någon månad) trots att läkaren säger 4 månader X 2 för knäprotes? Det tycker inte jag.

 

[Girasol]

Tack för ditt svar!

Vilket intressant projekt! Så glad jag blir av att läsa att även brukaren får betalt! De är en resurs som sällan tas tillvara eller ens erkänns som resurs.
Precis. Det är så lätt att tycka när man aldrig har varit i situationen själv. Det är där den jag fick jobberbjudandet av anser att jag skulle göra så enormt stor skillnad. Även om det aldrig blir så så är jag ändå enormt glad över att jag fick erbjudandet. Att spela roll, att ens åsikt och erfarenheter betyder något och är viktig är inget man möter varje dag som hemmavarande sjuk.

Det är det absolut. Gärna personlig men inte privat. Att dela med sig av sig själv kan vara bra ibland men precis som du skriver handlar det verkligen om fingertoppskänsla. Jag känner att jag inte vill prata om det som varit eller ens det som är och så har jag alltid fungerat. Jag vill fokusera på det som är bra, på det som faktiskt fungerar. Visst behöver man kräka ur sig ibland men det där att prata både nu och då om hur eländigt det är drar ner mig. Jag avskyr när folk frågar hur det är. Jag säger till om det är något de behöver veta!
Många har sagt att jag borde skriva en bok för att andra ska få insikt och hopp och tanken är god men jag tror att det hade varit förödande för mig. Jag kan idag inte förstå att jag överlevde, när jag ser tillbaka på det som varit kan jag knappt tro att det var sant och jag tror inte att det hade gett mig något bra att tänka tillbaka så mycket som en bok hade krävt. Det är nog en process för visst hade det varit bra för många att få inse hur illa det faktiskt kan bli när precis allt går fel. Men även för att ge hopp till de som liksom jag gjorde lever i gränslandet där vården inte kan göra något mer utan bara försöka lindra och vänta på det oundvikliga slutet.

Jag tycker det låter väldigt sunt att inte hantera de med samma sjukdom. Det där att dra egna slutsatser utifrån sina egna erfarenheter är inte alltid av godo och det är svårt för alla att inte göra det. Det finns en anledning till att mitt mantra är att man måste lyssna på den det gäller och utgå ifrån att enbart hen och ingen annan vet hur det faktiskt är för just henom.
Det är ju alltid det som är risken. De ser dig och kan då utgå ifrån att de som inte kan göra som du inte ens försöker trots att det inte alls behöver vara så. Ingen upplever ju samma sak på samma sätt. Det som en däckar av är "bara" väldigt jobbigt för någon annan. Det är verkligen inte hur man har det utan hur man tar det som spelar roll och hur man tar det kan man inte påverka så särskilt mycket själv. Visst att man med hjälp av diverse tankeövningar som mentalträning kan förändra sitt sätt att tänka men hur man tar det tror jag sitter längre in än så.
Jag tror att det viktigaste är att hitta sin egen strategi. Det som faktiskt fungerar för en själv. Utan mina hästar, min hund, buke och min familj såklart så hade det inte gått så bra det här. Att tvingas till rutiner, att tvingas göra det man ändå kan även om det innebär att tänka långt utanför boxen och anpassa enormt mycket tror jag är bra. Det behåller det friska så att det sjuka inte kan ta överhand.

Ja du, det där med hur man mår. Det är så svårt. För man mår ju aldrig bra. Sett till normen av hur en normalsvensson förväntas ha det i någon form av vanligt läge. När folk frågar hur jag mår så har jag beroende på situation tre alternativ. I exempelvis ett nytt möte med aktörer (exvis igår hade jag möte med forskare på universitetet gällande utvärdering av våra processer, den här forskaren visade sig varit min examinator i en kurs när jag läste socionom) självklart kommer frågan upp i ren artighetsvisit; allt bra med dig? Mitt svar; jotack det är bra.

Om bekanta, vänner, kollegor frågar och jag inte känner att ett uttömligt svar skulle ge något för mig eller personen så brukar jag svara; jo det knatar på. Det innebär en öppning för frågeställaren att retirera eller ställa följdfråga om måendet (ja ibland är det ju uppenbart, när benet släpar, jag vinglar etc).
Eller så svarar jag att det är skit, jävla eländigt och jag vill helst skjuta mig själv för en stunds lugn och ro. Påföljt av, -så, nu har jag gnällt färdigt. -hur är det med dig?

Min viktigaste lärdom i livet är att jag aldrig ställer frågan; hur mår du? Alt allt bra etc. Om jag inte har tid att faktiskt stanna upp och ge personen den tid den behöver för att faktiskt kunna berätta hur det verkligen.är. annars är ju min fråga inte ärligt menat.

Jag har inte så stora bekymmer att prata om det som varit, utan ser det som en utveckling av vem jag är som person idag. Jag vill så klart ha värken/smärtorna ogjorda, liksom alla mediciner osv. Men samtidigt har det gett mig en erfarenhet, insikt och mental styrka (om vi nu ska anse att det är en styrka att kunna gråta offentligt på jobbet av kombinationen smärta/frustration/ilska/uppgivenhet över hur jäkla dumt både livet och omgivningen kan te sig. För ingen i helvetet kan tro att jag är sjuk, utom när jag haltar då vilket jag ju förvisso alltid gör, bara mer eller mindre. Och då är mitt elände fysiskt. Och ändå, mitt i allt, så ser jag inte mig själv som sjuk. Detta svammelinlägg får mig att fundera på hur bra det står till i knoppen i ärlighetens namn. Särskilt klockan tre på natten då jag inte kan sova pga återigen smärta och läkaren förra veckan bara förnyade mina recept på painkillers och skrev ut sömntabletter när jag sökte för medicinjustering eftersom jag inte kan sova pga smärtgenomslag. Inte rackarns blev det bättre av att hon aldrig ens hört talas om sjukdomen.

Att ha strategier håller jag fullständigt med om, och att förmågan att klara hantera saker sitter djupare än man tror. Den medfödda sårbarheten vi alla har och som är individuell tror jag påverkar mycket. Hur man klarar att ta det oavsett hur man har det.
Där är du något viktigt på spåren.

Styrkekramar!

 

[TinyWiny]

Ja du, det där med hur man mår. Det är så svårt. För man mår ju aldrig bra. Sett till normen av hur en normalsvensson förväntas ha det i någon form av vanligt läge. När folk frågar hur jag mår så har jag beroende på situation tre alternativ. I exempelvis ett nytt möte med aktörer (exvis igår hade jag möte med forskare på universitetet gällande utvärdering av våra processer, den här forskaren visade sig varit min examinator i en kurs när jag läste socionom) självklart kommer frågan upp i ren artighetsvisit; allt bra med dig? Mitt svar; jotack det är bra.

Om bekanta, vänner, kollegor frågar och jag inte känner att ett uttömligt svar skulle ge något för mig eller personen så brukar jag svara; jo det knatar på. Det innebär en öppning för frågeställaren att retirera eller ställa följdfråga om måendet (ja ibland är det ju uppenbart, när benet släpar, jag vinglar etc).
Eller så svarar jag att det är skit, jävla eländigt och jag vill helst skjuta mig själv för en stunds lugn och ro. Påföljt av, -så, nu har jag gnällt färdigt. -hur är det med dig?

Min viktigaste lärdom i livet är att jag aldrig ställer frågan; hur mår du? Alt allt bra etc. Om jag inte har tid att faktiskt stanna upp och ge personen den tid den behöver för att faktiskt kunna berätta hur det verkligen.är. annars är ju min fråga inte ärligt menat.

Jag har inte så stora bekymmer att prata om det som varit, utan ser det som en utveckling av vem jag är som person idag. Jag vill så klart ha värken/smärtorna ogjorda, liksom alla mediciner osv. Men samtidigt har det gett mig en erfarenhet, insikt och mental styrka (om vi nu ska anse att det är en styrka att kunna gråta offentligt på jobbet av kombinationen smärta/frustration/ilska/uppgivenhet över hur jäkla dumt både livet och omgivningen kan te sig. För ingen i helvetet kan tro att jag är sjuk, utom när jag haltar då vilket jag ju förvisso alltid gör, bara mer eller mindre. Och då är mitt elände fysiskt. Och ändå, mitt i allt, så ser jag inte mig själv som sjuk. Detta svammelinlägg får mig att fundera på hur bra det står till i knoppen i ärlighetens namn. Särskilt klockan tre på natten då jag inte kan sova pga återigen smärta och läkaren förra veckan bara förnyade mina recept på painkillers och skrev ut sömntabletter när jag sökte för medicinjustering eftersom jag inte kan sova pga smärtgenomslag. Inte rackarns blev det bättre av att hon aldrig ens hört talas om sjukdomen.

Att ha strategier håller jag fullständigt med om, och att förmågan att klara hantera saker sitter djupare än man tror. Den medfödda sårbarheten vi alla har och som är individuell tror jag påverkar mycket. Hur man klarar att ta det oavsett hur man har det.
Där är du något viktigt på spåren.

Styrkekramar!

Vi tänker ganska lika där. Jag frågar inte heller hur någon mår/hur det är utan utgår ifrån att de som har behov av att prata om det gör det om de känner sig bekväma med att prata om det med mig och då lyssnar jag självklart. Det kan såklart bli fel ibland, endel vill att man ska fråga men jag tror på att fokusera på det friska.
Jag hade en person från hemtjänsten som alltid hade öppningsfrasen "hur mår TinyWiny idag då". Jag avskydde det, det lät som om hon frågade en mindre vetande och hon brydde sig verkligen inte alls om svaret utan det var just en tom fras. Trots att jag upprepade gånger sa ifrån så kom frasen varenda gång hon kom. I normalfallet svarade jag "som vanligt".

Fortfarande nu tre år efter jag kom upp ur rullstolen möter jag människor som förvånat och glatt utbrister, du går! Och de flesta utgår då ifrån att jag nu är helt frisk. Det syns ju inte och jag låter dem tro det. Jag har inget behov av att säga motsatsen. Om någon frågar om jag är frisk nu svarar jag nja, men jag går Det räcker tycker jag. Jag säger bara det till de som behöver veta och då just det som de behöver veta, inte allt.

Jag tror att den främsta orsaken till att jag inte vill prata om det är för att jag inte ens själv kan ta in hur illa det var. Jag insåg inte förren det hade vänt hur nära döden jag varit. Jag lyssnade helt enkelt inte på vad läkarna sa. Jag förstod inte, reflekterade inte över varför vården behandlade mig som de gjorde. Jag försökte bara överleva nästa minut. Visst förstod jag när kroppen stängde ner funktion efter funktion att det var illa men tanken att jag faktiskt kunde dö av det tänkte jag aldrig. Jag ville inte höra talas om att det var så illa för det var så otänkbart att det var så det skulle sluta. Jag skulle ju bli frisk! Inte dö!!!
Erfarenheten vill jag inte vara utan för det har gett mig enormt många lärdomar, jag har lärt mig så mycket både om mig själv och om väldigt mycket annat men visst önskar jag att jag hade fått lära mig det på ett mindre brutalt sätt.
Det tog enormt många år innan jag slutade svara ja på frågan från vården om jag i övrigt var frisk. Jag har fortfarande svårt för det men inser ju att de faktiskt behöver veta för att kunna ge rätt vård. Oförståelsen från vården är många gånger så total att jag hade gapskrattat om det hade varit en mindre jobbig situation. Jag har tappat räkningen på hur många läkare och annan vårdpersonal som har frågat om jag har hittat på diagnoserna själv för de flesta har aldrig hört talas om dem och än mindre vet de vad det innebär. Jag blir förvånad när någon vet vad det är. Det är inte så att jag kräver att de ska veta allt och flera av diagnoserna är sällsynta men man behöver inte misstro en patient till den grad att man frågar om hen har hittat på det själv. Efter ett tag blev jag så luttrad att jag bad dem googla när frågan kom.

Ja. Jag tror att den medfödda personligheten spelar stor roll och jag som alltid har haft ett enormt människointresse är fascinerad över hur olika man kan ta saker och ting. Det som för en är katastrof tar en annan med en klackspark, som ett gupp i vägen bara.

Jag har aldrig sett mig som sjuk och jag pratar aldrig om några diagnoser eller sjukdomar som mina för de är inte mina. De springer efter mig, plågar mig, försvårar mitt liv och hindrar mig men mina blir de aldrig. De har ingen sådan plats i mitt liv. Jag tänker att jag är frisk och det slår mig då och då att nä, nu ljuger jag för mig själv, en frisk behöver inte den hjälp jag fortfarande behöver och lever inte som jag gör men i det fallet ser jag inte lögnen inför mig själv som något negativt utan som en väg mot målet att bli frisk. Jag är där i medvetandet, jag har nog alltid varit det.

Hoppas du fått sova en stund till nu! Kramar

 

[sjoberga]

Läste lite i den tråden och hittade detta, tyckte det sammanfattade riktigt bra.

"Försäkring. Försäkringskassa. FÖRSÄKRINGSkassa.

Det ska föreställa en sjukförsäkring, en trygghet om vi blir sjuka. Den ska betalas av pengar som alla som arbetar betalar in genom livet för att få ersättning om/när det värsta inträffar: att vi inte kan arbeta! Men FK agerar som om det är allmosor som vi måste tigga oss till och möjligen få, på nåder.
Det är en fiktiv trygghet vi invaggas i, att någon ska sörja för oss ens en begränsad tid om vi blir sjuka och tappar fotfästet i livet.
Försäkringskassan har blivit ett byråkratiskt monster.
Vår "rätt" till ersättning är lika urholkad som vår rätt till pension när vi slitit ett helt liv och blivit gamla. Skäms, svenska politiker, för vad ni gjort med Sverige. Och vi ska också skämmas för att vi röstade för dem."

Det finns inte många försäkringar som ger ersättningar över obegränsad tid.

Jag anar att du sällan behövt göra anspråk på försäkringsersättning, alla försäkringsbolag är hyfsat bra på att begränsa utbetalningarna med håriga villkor.

De som ska skämmas är de som ägnar sig åt verklighetsfrånvänd populism, som inte gynnar någon.

 

[Unafraid]

Läste lite i den tråden och hittade detta, tyckte det sammanfattade riktigt bra.

"Försäkring. Försäkringskassa. FÖRSÄKRINGSkassa.

Det ska föreställa en sjukförsäkring, en trygghet om vi blir sjuka. Den ska betalas av pengar som alla som arbetar betalar in genom livet för att få ersättning om/när det värsta inträffar: att vi inte kan arbeta! Men FK agerar som om det är allmosor som vi måste tigga oss till och möjligen få, på nåder.
Det är en fiktiv trygghet vi invaggas i, att någon ska sörja för oss ens en begränsad tid om vi blir sjuka och tappar fotfästet i livet.
Försäkringskassan har blivit ett byråkratiskt monster.
Vår "rätt" till ersättning är lika urholkad som vår rätt till pension när vi slitit ett helt liv och blivit gamla. Skäms, svenska politiker, för vad ni gjort med Sverige. Och vi ska också skämmas för att vi röstade för dem."

Word!! Bästa jag läst på länge!

 

[kryddelydd]

Efter att ha spanat länge i den här tråden, är det en fråga jag inte riktigt förstår inställningen i. Hur kommer det sig att, bara för att man inte vill eller orkar jobba 100%, om det beror på diagnostiserad sjukdom eller handikapp eller personlighet, förväntar man sig att samhället ska ta hela ansvaret för att man ska kunna jobba mindre och må bra?

Varför inte bara gå ned till 75% eller 50%- anpassa utgifterna, och börja må bra, istället för att klaga på FK?

Nu avser jag inte akuta sjukdomsfaser - det som handlar om en högst temporär omställningsförsäkring (vilket vi ska ha), utan när man kommit till insikt att man långsiktigt inte kommer att klara mer än deltid.

Vad är det som gör att samhället direkt ska gå in och kompensera för att en individ inte är 100% presterande? Varför är inte fler beredda att ta ansvar för sin egen trivsel och sitt välbefinnande?

Det oförskämt uttryckta svaret:
I Sverige anser vi oss ha rätt till både det ena och det andra, och alltid på någon annans bekostnad.
Vi anser oss ha rätt till en meningsfull fritid, rätt till utlandssemestrar, rätt att ägna mycket tid åt hobbyer.

Vi anser oss inte ha så mycket skyldigheter, men väldigt många rättigheter.

 

[kryddelydd]

Om man med jobba-äta-sova hamnar i orkar inte ens handla, städa etc på helgen så då är man ju tveklöst sjuk och förhoppningsvis även i ”samhällets” ögon.

Vilken sjukdom har man då?

 

[Kilauea]

Vilken sjukdom har man då?

Tex depression. Är väl inte svårt att komma på sjukdomar som kan ge de besvären?

 

[kryddelydd]

Jag tycker det konstigaste med systemet är att min läkare, som träffat mig och undersökt mig och bedömer min arbetsförmåga nedsatt, ska bli ifrågasatt av FK's läkare - som utgår från några riktlinjer och på order från staten (?) ska hålla sjukskrivningarna nere.

Det där handlar ju om en missuppfattning om rollerna.
Din behandlande läkare har i uppdrag att skriva ett medicinskt underlag gällande din nedsatta arbetsförmåga.
Din läkare ska bedöma din arbetsförmåga, antingen gentemot ett befintligt jobb eller gentemot öppna arbetsmarknaden (vilket är skitsvårt; väldigt få läkare känner till hela arbetsmarknaden).
Läkaren ska motivera det på ett intyg.
Läkaren är inte den som avgör din eventuella rätt till ersättning. Den ska skriva ett objektivt underlag - och ibland kanske du och läkaren inte ens tycker lika.

Sedan ska FK handläggare ta ställning till om uppgifterna i intyget innebär att man har rätt till ersättning från sjukförsäkringen.
Ibland, när det är osäkert, tar handläggaren hjälp av försäkringsläkaren.
Försäkringsläkarens uppdrag är inte att bedöma dig, utan att bedöma om intyget innehåller information som styrker din rätt att få ersättning från sjukförsäkringen.

Det kan vara svårt att hålla isär äpplen och päron, men behandlande läkare har i uppdrag att göra en objektiv beskrivning av din förmåga medan FK avgör om du har rätt till ekonomisk ersättning.

 

[TinyWiny]

Vilken sjukdom har man då?

För min del, första åren med ME/CFS. Fast då kunde jag inte jobba heller...

 

[kryddelydd]

Tex depression. Är väl inte svårt att komma på sjukdomar som kan ge de besvären?

Det jag ifrågasätter är att du tvärsäkert uttalar dig om att man är sjuk om man inte orkar med så mycket mer än att jobba, äta, sova.

Det kan ju finnas sociala skäl till att man blir trött, exempelvis om man har två barn med NP-problematik (inte ovanligt alls!), eller att man har konflikt med partnern eller liknande.

Min poäng är inte att det inte finns sjukdom som ger trötthet.
Min poäng är att det kan finnas många andra skäl till trötthet, än just sjukdom.

 

[Hazel]

Jag har ME/CFS och om jag orkar jobba två timmar och ta en promenad så är det en bra dag, om jag är hemifrån några timmar under en bra dag betyder det i princip alltid att jag är sängliggande dagen efter. Jag är sjukskriven 75% och får ut 4600 kr. Att folk i den här tråden pratar om sjuka som att vi är snyltare gör mig rätt less

 

[Unafraid]

Jag har ME/CFS och om jag orkar jobba två timmar och ta en promenad så är det en bra dag, om jag är hemifrån några timmar under en bra dag betyder det i princip alltid att jag är sängliggande dagen efter. Jag är sjukskriven 75% och får ut 4600 kr. Att folk i den här tråden pratar om sjuka som att vi är snyltare gör mig rätt less

Det finns sääääkert ett jobb för dig, bara du letar tillräckligt noga!

 

[BornAgain]

Det oförskämt uttryckta svaret:
I Sverige anser vi oss ha rätt till både det ena och det andra, och alltid på någon annans bekostnad.
Vi anser oss ha rätt till en meningsfull fritid, rätt till utlandssemestrar, rätt att ägna mycket tid åt hobbyer.

Vi anser oss inte ha så mycket skyldigheter, men väldigt många rättigheter.

Resten av det oförskämda svaret:
Alla på arbetsmarknaden förekommande arbeten är inte tillgängliga för alla. Dels för att de flesta av de arbeten som skulle kunna göras är rent hypotetiska, dels för att de arbeten där man har den friheten, avsaknaden från stress och kroppsligt slit så att de skulle kunna fungera för någon med kroppsliga eller själsliga förslitningsskador är eftertraktade. Utslitna tanter utan tidigare erfarenhet av arbetet, kontaktnät och kanske även utbildning står inte först i kön.

Arbetsgivare skyr personer som varit sjuka - det finns andra för dem att anställa. Det finns inget skäl att anställa någon som både är nybörjare inom yrket och som dessutom hux flux är borta tre dagar pga cancer fatigue eller kanske börjar storböla inför kunderna. Ofta kräver de arbeten som man kan göra med skadade knän, sliten rygg etc en utbildning som man ofta inte har, och om man har den så är den inte helt uppdaterad.

Det konstigaste är också att de som argumenterar mest för att folk ska klara sig själva också är de som bäst sprider fördomar mot sjuka (dvs att de egentligen är LATA och KRÄVER utlandssemestrar eftersom de utöver att vara LATA även är OTACKSAMMA) som gör det ännu mycket svårare för dem att hitta nya arbeten och som dessutom äter upp deras självbild.

Det jag anser att systemen ska ge dem som betalt in till dem efter förmåga är trygghet, tak över huvudet, mat på bordet och hjälp att komma igen/hitta nya vägar. Det är på den nivån det fallerar eftersom man arbetar efter teorin att tillräckligt skarpa ekonomiska incitament ska få folk att välja att bli friska.

 

[BornAgain]

Det jag ifrågasätter är att du tvärsäkert uttalar dig om att man är sjuk om man inte orkar med så mycket mer än att jobba, äta, sova.

Det kan ju finnas sociala skäl till att man blir trött, exempelvis om man har två barn med NP-problematik (inte ovanligt alls!), eller att man har konflikt med partnern eller liknande.

Min poäng är inte att det inte finns sjukdom som ger trötthet.
Min poäng är att det kan finnas många andra skäl till trötthet, än just sjukdom.

Och ditt svar är att man skjuter barn och partner - eftersom man utan dem säkert skulle kunna jobba?

 

[BornAgain]

Jag har ME/CFS och om jag orkar jobba två timmar och ta en promenad så är det en bra dag, om jag är hemifrån några timmar under en bra dag betyder det i princip alltid att jag är sängliggande dagen efter. Jag är sjukskriven 75% och får ut 4600 kr. Att folk i den här tråden pratar om sjuka som att vi är snyltare gör mig rätt less

Se på Stephen Hawkin - du kan bli professor. Se där ett konkret exempel på ett jobb du kan göra!

 

[Hazel]

Det finns sääääkert ett jobb för dig, bara du letar tillräckligt noga!

ja det finns massor av jobb där man bara kan jobba sina bra dagar..
Jag har ett eget företag för att jag vill jobba, jag tjänar ingenting på det (för ärligt hur lätt är det att få ett företag att gå runt när man fixar att lägga två timmar om dagen max) men jag VILLE jobba, i vinter har jag haft mer dåliga än bra dagar. Jag va på utställning med min hund, resultatet va en dag med migränanfall och två dagar till i sängen. Men jag antar att det är fel av mig att tro att jag har sådana rättigheter som att göra något jag vill på en helg nån gång om året.

 

[Hazel]

Se på Stephen Hawkin - du kan bli professor. Se där ett konkret exempel på ett jobb du kan göra!

Ja absolut! Synd att jag inte fixar läsa mer än att par sidor utan att hjärnan blir gröt, men professor är väl inget yrke man behöver läsa i va?