Glimfeather
Trådstartare
Jag har just ringt och bokat tid för att ta bort min älskade hund. Jag har ju hela tiden veta att den dagen kommer, men det känns så overkligt. Det är svårt att sätta ord på, men det är ju inget man går och funderat på, och när väl dagen är inne, dagen när man inser att de inte kommer leva för evigt så blir det så konstigt.
Jag har funderat och funderat igen. Jag har terrat mina kompisar med tjat och resonnemang om hurvida jag tänker rätt eller helt galet.
Han har artros, tål inte smärtstillande och kortison har ingen effekt. Dessutom har han cancer. Pratade med veterinären idag och vi kom överens om att avlivning är det bästa för honom.
Men det är så svårt! Jag vet att jag gör rätt, men han är ju fortfarande så glad och pigg. Men samtidigt så vet jag ju att han är en hund och hundar är glada, även om de har ont. Och jag vill inte vänta med att ta bort honom tills den dagen han inte är sig själv längre. Ont har han ju, men han orkar fortfarande med att hänga med och blir jätteglad av en promenad, även om han kanske tar det lite lugnare.
På måndag ska Sirius få åka till hundhimlen. Det känns helt overkligt
Jag har funderat och funderat igen. Jag har terrat mina kompisar med tjat och resonnemang om hurvida jag tänker rätt eller helt galet.
Han har artros, tål inte smärtstillande och kortison har ingen effekt. Dessutom har han cancer. Pratade med veterinären idag och vi kom överens om att avlivning är det bästa för honom.
Men det är så svårt! Jag vet att jag gör rätt, men han är ju fortfarande så glad och pigg. Men samtidigt så vet jag ju att han är en hund och hundar är glada, även om de har ont. Och jag vill inte vänta med att ta bort honom tills den dagen han inte är sig själv längre. Ont har han ju, men han orkar fortfarande med att hänga med och blir jätteglad av en promenad, även om han kanske tar det lite lugnare.
På måndag ska Sirius få åka till hundhimlen. Det känns helt overkligt
