Lite allmänt om förtroende och vara rädd och så... Vet inte om nåt av det kan hjälpa men... Aja...
Trygghet
Vad är trygghet? När man var liten var det att hålla pappa i handen när man skulle gå över den läskiga vägen eller gå förbi den där stora skällande hunden. När man blivit lite äldre kan trygghet innefatta att man har en stabil ekonomi, eller helt enkelt att krypa in i famnen på den man tycker om. Trygghet för mig och för många andra jag känner är starkt förknippat till en känsla av kontakt och kunskap om världen runt omkring oss. Man vill veta vad det är som händer och man vill ha kunskapen att påverka sin situation, då känner man att man kan släppa kontrollen lite för man vet att om något skulle hända så finns en väg ur det.
Om man däremot inte känner sig trygg, då vill man börja kontrollera, styra och ställa med folk och fä och ting. I ett kärleksförhållande yttrar sig detta med t.ex., kontrollbehov och svartsjuka. Rent allmänt så blir man orolig, stressad och man får inte sällan ett försämrat omdöme eftersom man känner att man inte kan ta in det som händer runt omkring en och man bearbetar inte saker och ting med ett logiskt tänkande, utan känslorna av otrygghet, stress och oro styr. Logiskt resonemang biter därför sällan på en otrygg människa, då detta inte grundar sig i logik, utan i en känsla (och känslor är allt annat än logiska). Hur ofta har man inte vetat att det verkligen inte är någon fara att göra en viss sak, men trots allt så kan man inte förmå sig att sluta oroa sig. Många gånger hjälper det då med en ökad kunskap och en ökad kontakt med det som orsakar känslan av att inte vara trygg, så man lär sig vad det egentligen handlar om.
Hur hänger då allt detta dravvel ihop med hästar? Jo, för att många människor väljer att kontrollera sina hästar istället för att kommunicera, eftersom de känner en känsla av otrygghet om de skulle släppa den där kontrollen. Det är nästan alltid för att man inte vet varför hästen gör som den gör som man inte känner sig trygg i närheten av hästen. När hästen t.ex. stegrar, och man inte vet varför eller hur man får hästen att sluta så känner man sig direkt olustig och otrygg. Men om man lär sig om hästars beteenden och undersöker vilka olika stimuli som kan få en häst att stegra, samt hur man kommer fram till en lösning så hästen håller fötterna på marken, då framkallar inte stegringen lika starka negativa känslor eftersom man vet att det finns en väg ur det.
Ser man det då ur hästens synvinkel, så vill den också ha kontakt och kunskap. Hästar vill inte bli utestängda och kontrollerade, för då har de ingen chans att påverka sin situation. De vill känna att deras människa lyssnar, de vill känna lugn och ro i hage och stall och de vill känna lugnet i att veta vad som händer i olika situationer. Det finns inget bättre sätt att göra en häst otrygg än genom att vara okonsekvent, stressad och ofokuserad. Då känner hästen inte den där kontakten med dig, och den blir otrygg. Hästen ska känna att om den tycker att sadeln sitter dåligt, ska den bara behöva peta på dig för att du ska förstå att det är något som är fel, och således till slut komma fram till att sadeln sitter dåligt.
Många menar att en lydig häst, en sådan som alltid gör som man säger, är en trygg häst. Men i mina ögon så är grunden till trygghet mellan häst och ryttare inte "lydnad" utan kommunikation. Det handlar inte om att allting alltid ska vara perfekt, utan det handlar lika mycket om att man kan hitta en väg genom problem och svårigheter när dessa dyker upp - hur stora eller små dessa än månde vara.
Jag kom att tänka på detta häromdagen, när jag funderade på vad som egentligen var så speciellt med min relation till min gamla (och numer tyvärr döda) häst Malte, för han var sannerligen ingen "lydig" häst. Det var ganska ofta som han sa "Nej, det där tänker jag inte göra - inte förrän du har fått slita dig blå i alla fall". Men oavsett vad som hände, vad han än gjorde och vilka tokigheter han än utsatte mig för, så kände jag mig aldrig otrygg med honom - detta trots att hans tokigheter inte sällan involverade såväl stegringar som andra galna tilltag. Varför? Jo, för att kommunikationen fanns alltid där. Han stängde aldrig ut mig, eftersom jag aldrig stängde ut honom. Oavsett vad han gjorde, så kunde mina kommandon alltid nå honom - även om han valde att strunta i dem när han kände för att testa hur bra jag egentligen var.
Jag har känt mig otrygg med många hästar som varit betydligt lugnare och "lydigare" än vad Malte var, just för att de var just "lydiga". De var inte kommunikativa, de var kontrollerade. Jag kunde inte nå dessa hästar med samma ögonblickliga respons som med Malte, eftersom de av någon orsak stängt av en eller flera kommunikationskanaler, då det ändå aldrig är någon där som svarar. Emellertid vaknar dessa hästar väldigt snabbt när man väl visat att man faktiskt lyssnar, och då kommer den där tryggheten som ett brev på posten, adresserat till såväl häst som människa.
