Nu går det inte längre.

[Görel]

Om du/din sambo känner folk som jobbar där och det är av den orsaken så tar jag förgivet att du kan få hjälp ifrån en annan kommun. @Görel , rätt eller fel? Visst måste man kunna få hjälp i en annan kommun isåfall?

Självklart kan man få det! jag har själv varit med om det flera gånger.

 

[Petruska]

För varje inlägg jag läser, @Senap , blir jag bara mer och mer säker på det jag tänkte när jag skrev inlägg #28 i den här tråden. (Lite fånigt att åberopa sitt eget gamla inlägg, men när jag läste de nya inläggen nu tänkte jag skriva ungefär det där som jag redan hade skrivit igen. Jag kollade, och jo, det var i den här tråden.)

Din övertro på hans förmåga att få hela samhället - soc, familjerätten osv - på "sin sida" är en tydlig illustration. I själva verket är just den sortens spel som han kör, och den sortens övertro som du har, något som alla som arbetar med kraschande familjer har sett en miljon gånger. Mönstret är tråkigt vanligt. Men du ser inte det, för du är kvar i din övertro på honom.

Förutom det, så tror jag att du allvarligt underskattar den skada det gör barnet att leva med dig och pappan i samma hushåll och i ett så kallat förhållande. Det som barnet riskerar att lära sig om relationer mellan vuxna, om så kallad kärlek, om familjer, om att ta ansvar för varandra och för barnen - och de spår det kommer att sätta i barnets framtida relationer. Vilken syn på män och kvinnor det kommer att ge barnet. Och så vidare, på punkt efter punkt. Nej, jag hade inte velat se mitt barn växa upp så.

Sen mår ju du dåligt ihop med den mannen! Det räcker ju som skäl att separera!

 

[vallhund]

För varje inlägg jag läser, @Senap , blir jag bara mer och mer säker på det jag tänkte när jag skrev inlägg #28 i den här tråden. (Lite fånigt att åberopa sitt eget gamla inlägg, men när jag läste de nya inläggen nu tänkte jag skriva ungefär det där som jag redan hade skrivit igen. Jag kollade, och jo, det var i den här tråden.)

Din övertro på hans förmåga att få hela samhället - soc, familjerätten osv - på "sin sida" är en tydlig illustration. I själva verket är just den sortens spel som han kör, och den sortens övertro som du har, något som alla som arbetar med kraschande familjer har sett en miljon gånger. Mönstret är tråkigt vanligt. Men du ser inte det, för du är kvar i din övertro på honom.

Förutom det, så tror jag att du allvarligt underskattar den skada det gör barnet att leva med dig och pappan i samma hushåll och i ett så kallat förhållande. Det som barnet riskerar att lära sig om relationer mellan vuxna, om så kallad kärlek, om familjer, om att ta ansvar för varandra och för barnen - och de spår det kommer att sätta i barnets framtida relationer. Vilken syn på män och kvinnor det kommer att ge barnet. Och så vidare, på punkt efter punkt. Nej, jag hade inte velat se mitt barn växa upp så.

Sen mår ju du dåligt ihop med den mannen! Det räcker ju som skäl att separera!

 

[Magiana]

Nej det är ju så himla fel! Jag vet det!
Men hur hemskt blir det inte för barnet att vara ensam med en sådan pappa? Kanske på heltid i värsta fall och matas med hur dum mamma är?

Om pappan inte kan ta hand om barnet och sörja för de grundläggande behoven, så kommer det att märkas och då kan man vidta åtgärder mot vanvården.

Barnet skadas i nuläget också, men så länge du inte sätter ner foten så går det inte att rätta problemet. Och ju längre tiden går, desto svårare blir det att få skadan ogjord.

 

[Senap]

Jag inser mer och mer att ni har rätt. Jag kan inte stanna i det här. Det finns ju sådant jag inte kan skriva öppet heller som gör det ännu mer komplicerat och känsligt. Och rörigt.

Han har ingen insikt i att han skulle kunna ha något ansvar för någon relation. Han bara vet minsann bäst. Han vet minsann vad barnet behöver, det han tycker att hen behöver. Det spelar ingen roll att barnet gråter och visar att hen inte vill bli hissad i luften för pappa vet minsann att hen tycker att det är kul. Forskning som säger att små barn inte ska se på tv är bara skitsnack, klart hen ska se på nyheterna med pappa.
Helvetet kommer bryta löst när jag sätter den här stenen i rullning och jag är livrädd. Inte för egen del men för barnet.

Någon nämnde att man kan kontakta svenska kyrkan för att få prata med någon. Är det bara att ringa och säga att man behöver prata med någon? Kan man få komma inom en kort tid eller är det som med psykologin att man kan få vänta flera månader?
Jag har aldrig sagt till någon hur det egentligen är. Det har pyst ut lite ibland till mamma och till bästa vännen. Vännen är väl den som vet mest. Men jag måste prata med någon om det här innan jag går sönder. Och innan jag vågar göra något.

 

[TinyWiny]

Jag inser mer och mer att ni har rätt. Jag kan inte stanna i det här. Det finns ju sådant jag inte kan skriva öppet heller som gör det ännu mer komplicerat och känsligt. Och rörigt.

Han har ingen insikt i att han skulle kunna ha något ansvar för någon relation. Han bara vet minsann bäst. Han vet minsann vad barnet behöver, det han tycker att hen behöver. Det spelar ingen roll att barnet gråter och visar att hen inte vill bli hissad i luften för pappa vet minsann att hen tycker att det är kul. Forskning som säger att små barn inte ska se på tv är bara skitsnack, klart hen ska se på nyheterna med pappa.
Helvetet kommer bryta löst när jag sätter den här stenen i rullning och jag är livrädd. Inte för egen del men för barnet.

Någon nämnde att man kan kontakta svenska kyrkan för att få prata med någon. Är det bara att ringa och säga att man behöver prata med någon? Kan man få komma inom en kort tid eller är det som med psykologin att man kan få vänta flera månader?
Jag har aldrig sagt till någon hur det egentligen är. Det har pyst ut lite ibland till mamma och till bästa vännen. Vännen är väl den som vet mest. Men jag måste prata med någon om det här innan jag går sönder. Och innan jag vågar göra något.

Svenska kyrkan brukar vara snabba. Det är bara att ringa.

 

[vallhund]

Ring till kyrkan o be om att få träffa någon att prata med. För såväl präster som diakoner ingår grundläggande samtalsteknik i grundutbildningen. En del präster har psykoterapeututbildning.

 

[Hyacinth]

Jag inser mer och mer att ni har rätt. Jag kan inte stanna i det här. Det finns ju sådant jag inte kan skriva öppet heller som gör det ännu mer komplicerat och känsligt. Och rörigt.

Han har ingen insikt i att han skulle kunna ha något ansvar för någon relation. Han bara vet minsann bäst. Han vet minsann vad barnet behöver, det han tycker att hen behöver. Det spelar ingen roll att barnet gråter och visar att hen inte vill bli hissad i luften för pappa vet minsann att hen tycker att det är kul. Forskning som säger att små barn inte ska se på tv är bara skitsnack, klart hen ska se på nyheterna med pappa.
Helvetet kommer bryta löst när jag sätter den här stenen i rullning och jag är livrädd. Inte för egen del men för barnet.

Någon nämnde att man kan kontakta svenska kyrkan för att få prata med någon. Är det bara att ringa och säga att man behöver prata med någon? Kan man få komma inom en kort tid eller är det som med psykologin att man kan få vänta flera månader?
Jag har aldrig sagt till någon hur det egentligen är. Det har pyst ut lite ibland till mamma och till bästa vännen. Vännen är väl den som vet mest. Men jag måste prata med någon om det här innan jag går sönder. Och innan jag vågar göra något.

Du kan ringa både jourhavande medmänniska och präst när som helst. Annars kontakta närmsta kyrka.
Din vc bör kunna bistå med psykologhjälp men det kan ta lite tid. Oavsett måste du ta tag i detta för sin skull och ditt barns skull.

 

[Petruska]

Jag inser mer och mer att ni har rätt. Jag kan inte stanna i det här. Det finns ju sådant jag inte kan skriva öppet heller som gör det ännu mer komplicerat och känsligt. Och rörigt.

Han har ingen insikt i att han skulle kunna ha något ansvar för någon relation. Han bara vet minsann bäst. Han vet minsann vad barnet behöver, det han tycker att hen behöver. Det spelar ingen roll att barnet gråter och visar att hen inte vill bli hissad i luften för pappa vet minsann att hen tycker att det är kul. Forskning som säger att små barn inte ska se på tv är bara skitsnack, klart hen ska se på nyheterna med pappa.
Helvetet kommer bryta löst när jag sätter den här stenen i rullning och jag är livrädd. Inte för egen del men för barnet.

Någon nämnde att man kan kontakta svenska kyrkan för att få prata med någon. Är det bara att ringa och säga att man behöver prata med någon? Kan man få komma inom en kort tid eller är det som med psykologin att man kan få vänta flera månader?
Jag har aldrig sagt till någon hur det egentligen är. Det har pyst ut lite ibland till mamma och till bästa vännen. Vännen är väl den som vet mest. Men jag måste prata med någon om det här innan jag går sönder. Och innan jag vågar göra något.

Kyrkan brukar vara snabba. Även Stadsmissionen kan ha resurser för samtalsstöd. Sen tror jag att Kvinnojouren kan vara bra för dig. De har så klart stor vana vid liknande situationer. Jag menar för samtalskontakt, alltså.

 

[YorkWann]

Både kyrkan och kvinnojouren är diskreta, har sekretess och de brukar vara relativt snabba! Kvinnojouren kan också vara behjälplig i praktiska ting, hur du bör/kan gå vidare, kontakter etc.

 

[Mimmimamma]

Ännu en sak att fundera över när du oroar dig för om du ska lämna fadern till ditt barn är att så länge du befinner dig i denna relation finns det risk att du plötsligt inte bara har ett barn att oroa dig utan blir gravid igen och med ytterligare barn kan det bli svårare att bryta upp ur din destruktiva relation.

 

[nagelbitarn]

@Senap
Det kommer lysa igenom, hur ignorant och otillräcklig pappa han är.
När han kommer med snyfthistorier om att han vill ha sitt barn hos sig och hur dålig du är, så kommer det snabbt fram vem som faktiskt gör "jobbet".

Jag gjorde helt sonika så att jag erbjöd 50/50 och då föll hans korthus. Han ville ju inte vara pappa, så när jag ställde "krav" på gemensamt ansvar backade han och min socionom tappade hakan när han högtravande förklarade att det var bättre för baaarnet att jag och barnet flyttade och jag fick bli ensamförälder...

Tro inte på den bild han målat av dig. Under allt han påstår om dig finns ett vackert och enastående original. Det han täckt över med nedlåtande kommentarer, maktmissbruk och elakheter finns kvar. Så du kommer läsa den här tråden och bli arg på honom.
Arg för att han gjort dig liten för att känna sig stor.

Det är en jäkla process men du tar dig igenom. Låt honom balla ur, han kommer tappa masken när han förlorar makten.

Var ledsen, berätta för familjenenheten allt det du skriver här. Hur du är rädd att en separation kan leda till vanvård av ditt barn, att du tror att pappan behöver vägledning i sitt föräldraskap. Att du är orolig för vad som händer om du lämnar honom.

Låt honom försöka manipulera och skämma ut sig. Fokusera på dig och ditt barn nu.

 

[Madick]

Jag är på @nagelbitarn s sida här. Jag sa aldrig emot varannan vecka, hade jag gjort minsta rörelse åt att jag ville begränsa barnens tid hos pappan hade han kämpat för att göra tvärsemot. Men varannan vecka skulle jag ju inte ha, varför skulle jag få svira runt halva tiden och göra som jag ville, det ville ju han göra hela tiden. Så det blev varannan helg och har så förblivit.

 

[Lena Furberg]

Jag inser mer och mer att ni har rätt. Jag kan inte stanna i det här. Det finns ju sådant jag inte kan skriva öppet heller som gör det ännu mer komplicerat och känsligt. Och rörigt.

Han har ingen insikt i att han skulle kunna ha något ansvar för någon relation. Han bara vet minsann bäst. Han vet minsann vad barnet behöver, det han tycker att hen behöver. Det spelar ingen roll att barnet gråter och visar att hen inte vill bli hissad i luften för pappa vet minsann att hen tycker att det är kul. Forskning som säger att små barn inte ska se på tv är bara skitsnack, klart hen ska se på nyheterna med pappa.
Helvetet kommer bryta löst när jag sätter den här stenen i rullning och jag är livrädd. Inte för egen del men för barnet.

Någon nämnde att man kan kontakta svenska kyrkan för att få prata med någon. Är det bara att ringa och säga att man behöver prata med någon? Kan man få komma inom en kort tid eller är det som med psykologin att man kan få vänta flera månader?
Jag har aldrig sagt till någon hur det egentligen är. Det har pyst ut lite ibland till mamma och till bästa vännen. Vännen är väl den som vet mest. Men jag måste prata med någon om det här innan jag går sönder. Och innan jag vågar göra något.

Jag tycker kyrkan är fantastiska, de kan absolut hjälpa dig utan att dra in religion i det hela (om du inte vill förståss). Jag fick hjälp av kyrkan en gång, som var ovärderlig och där deras råd var både oväntade och okontroversiella, med tanke på att det trots allt är en kyrka.

 

[moster]

Tycker du fått väldigt bra råd redan nu! Det är toppen att du stått på dig om ekonomin! Bara det visar att det finns kraft i dig!
Som många säger, det du lever i nu är inte sunt, för varken dig eller barnet.
Jag kanske är ute och cyklar: men du nämner ofta att pappan dricker, drar ut på korgen, kommer hem full. Har han problem med alkoholen?

Det finns hjälp att få. Hjälp i olika grader. Till och börja med kanske det får räcka med en samtalskontakt för att hitta någon form av grund att ta satts ifrån. Som många föreslagit - kyrkan, kvinnojour, vårdcentralen har kuratorer. Som sagt det finns hjälp att få
Vill du börja "väldigt försiktigt" och till och med anonymt så kan du ju ringa jourhavande medmänniska eller kvinnofridslinjen.
Kan du börja skriva dagbok? Att bara få ur sig saker, läsa det man skrivit kan göra mycket.

Var inte rädd för myndigheterna. Myndigheterna i Sverige är till för att hjälpa - inte förstöra. Dom är professionella och som nämnts så ser dom igenom både tårar och charm.
Som lite "morot och piska" så nämns det redan i tråden att ett så litet barn ska bo växelvis ett par nätter i taget. Tar du tag i det nu så "slipper" du iaf att barnet ska vara hos pappan en hel vecka. Är barnet dessutom så pass liten att hen inte går på fsk så kommer ju pappan behöva vara föräldraledig vilket det verkar som att han inte är så intresserad av? Börjar han då lämna iväg barnet till vänner och familj för att han ska jobba så har Du ännu mera vatten på din kvarn om att han inte ska barnet.
Om du känner dig rädd och att du inte kommer bli trodd så börja spela in era samtal och skriv upp datum och händelser - tex när han väljer att gå på krogen istället för att ta hand om sitt barn. Försök spela in när han är med barnet. Då behöver du inte känna att det du säger hamnar i händer på någon annan och att hans charm ska "överlista" soc utan då har du svart på vitt.
Även om du redan idag är medveten om att hur du lever inte är bra, så kanske dom här anteckningarna även kan ge dig styrka att lämna. Som jag nämnde tidigare kan det göra mycket att bara få ur sig saker, men även kunna se det lite mer konkret än bara tankar som flyger i huvudet.

Alla vi kan tycka att han inte borde få ha sitt barn, tyvärr är det inte fullt så enkelt... Man ska komma ihåg att vårat rättssystem säger att barnet har rätt till båda sina föräldrar och att det ska underlättas vid umgänge och liknande. Men bara för att barnet har rätt till båda sina föräldrar betyder inte det att en vuxen som inte klarar av att vara förälder har rätt att vara det, vilket kommer komma fram ganska fort när den föräldern inte klarar det.

Som en del redan skrivit: Låt honom leva rövare, försöka sig på att charma och tappa ansiktet och skämma ut sig. Stå på det för det du vill och känner. Du vet längst in i magen vad som är bäst och rätt för dig och ditt barn. Det kommer bli stökigt i början, men det kommer att reda ut sig!

Styrka och mod till dig Jag kan inte säga "jag vet hur det känns" däremot har jag träffat, lyssnat och hjälpt många kvinnor i din sits via mitt arbete och hjälper dig gärna om du vill! Bara att pm:a!

 

[Senap]

Tack för alla svar jag får här även om jag inte är så aktiv

Jag är fortfarande i stadiet att jag vet att något måste göras men inget är gjort ännu. Inte mer än att han är informerad om att det här inte funkar för mig. Han har frågat hur jag tänker kring barnet om vi flyttar isär. Jag talade om att jag (och de riktlinjer soc utgår från)anser barnet för litet för att bo varannan vecka. Föreslog istället umgänge flera dagar i veckan i barnets hem och att jag kommer hem lagom till läggning eller strax efter. Det fnös han mest åt...

Han är inte typen som kommer släppa vårdnad/boende. Han VILL ju vara pappa men bara på sitt sätt eftersom han alltid vet bäst. Det är det som gör mig orolig. Att han vägrar se att barnet inte är en förlängning av honom utan en egen person med egna behov. Han kan inte lyssna på någon annan.
Han har ett uruselt säkerhetstänkande på många punkter med. Vänder ryggen åt barnet på skötbordet ovanpå badkaret t ex. Barnet är väldigt snabb att ta tag i kanterna och försöka kika över. Jag använder knappt skötbordet längre pga detta. Går lika bra att byta på golvet.
Däremot får barnet absolut inte ramla och slå sig så det är bäst att hen sitter i soffan med pappa när han är hemma.
Barnet själv vill helst krypa runt på golvet och gå längs möblerna. Men hen får inte för pappa eftersom hen kan ramla.

 

[Dorro]

Jag vill inte förringa din oro för ditt barns säkerhet hos pappan, den förstår jag till fullo.
Samtidigt tänker jag att det kanske är det bästa som kan hända för pappans eget föräldraskap om han tvingas att ta föräldraansvar den tid han faktiskt kommer ha ansvar för barnet, oavsett det blir umgänge, boende osv. Du kommer inte att vara där för att underlätta, planera, serva. Han kommer få lära sig den hårda vägen vad som krävs och hur barnet faktiskt fungerar.
Visst verkar mannen vara en skithög, men om han inte avsiktligt vill skada barnet så upptäcker han väl ganska snabbt vilken uppsikt man måste ha som förälder.

Jag håller tummarna för att du vågar ta steget och sparka ut honom, det låter osunt på alla vis. Tror inte heller det är bättre för barnet att fortsätta som det är nu. Våga lita på systemet!

 

[Senap]

Jag har inte kastat ut honom än... har inte vågat... Men förra helgen blev han fysisk mot mig för första gången och knuffade mig. Inte så att jag ramlade men tillräckligt för att jag skulle tappa balansen och behöva ta emot mig för att inte ramla.
Nu fräser han och är vass och otrevlig mot mig framför barnet med.
Jag vet vad jag måste men inte hur jag ska börja. Eller vart. Och jag vågar inte vara ensam efter. Jag är hemskt rädd att han dyker upp och bara tar barnet med sig. Fysiskt kan jag inte hindra honom och ringa polis lär ju knappast hjälpa eftersom han är vårdnadshavare.

 

[Senap]

@Vallmo jag gick in på hemsidan du tipsade om. Det stämmer in på honom/vår relation till punkt och pricka. Alltihop.

 

[vallhund]

Jag har inte kastat ut honom än... har inte vågat... Men förra helgen blev han fysisk mot mig för första gången och knuffade mig. Inte så att jag ramlade men tillräckligt för att jag skulle tappa balansen och behöva ta emot mig för att inte ramla.
Nu fräser han och är vass och otrevlig mot mig framför barnet med.
Jag vet vad jag måste men inte hur jag ska börja. Eller vart. Och jag vågar inte vara ensam efter. Jag är hemskt rädd att han dyker upp och bara tar barnet med sig. Fysiskt kan jag inte hindra honom och ringa polis lär ju knappast hjälpa eftersom han är vårdnadshavare.

Självklart skall du ringa polisen om han tar barnet ifrån dig! O kontakta kyrka/kvinnojour direkt senare idag!