Nu går det inte längre.

[TinyWiny]

Till viss del. Min mamma har inte varit riktigt kry den senaste tiden och är den självuppoffrande typen som alltid fixar allt åt alla. Så jag har inte velat oroa henne och lägga sten på börda för henne. Men det har börjat sippra fram nu. Tre tillfällen har jag pratat om det men inte riktigt allt. Inte de riktigt hemska sakerna.

Som mamma till numera vuxna barn och med sjukdom sedan många år så skär det i hjärtat av att läsa det här. Även om din mamma inte är helt frisk så kommer hon göra det hon kan för att hjälpa dig och jag tror att hon hade reagerat som jag hade gjort om hon inte ens fick chansen. Det är jättefint av dig att tänka på henne men just nu behöver du allt stöd och stöttning du kan få. Mamma är man alltid och det är självklart att finnas där och ställa upp så gott man bara kan.

 

[Senap]

Som mamma till numera vuxna barn och med sjukdom sedan många år så skär det i hjärtat av att läsa det här. Även om din mamma inte är helt frisk så kommer hon göra det hon kan för att hjälpa dig och jag tror att hon hade reagerat som jag hade gjort om hon inte ens fick chansen. Det är jättefint av dig att tänka på henne men just nu behöver du allt stöd och stöttning du kan få. Mamma är man alltid och det är självklart att finnas där och ställa upp så gott man bara kan.

Jag förstår precis vad du menar men jag är rädd att hon tar slut på sig själv i sina försök att fixa för mig.

 

[TinyWiny]

Jag förstår precis vad du menar men jag är rädd att hon tar slut på sig själv i sina försök att fixa för mig.

Ibland kan bara vetskapen om att någon vet, att någon bryr sig och att det finns någonstans att ta vägen vara nog. Är det så illa att hon tar ut sig så så får du säga stopp helt enkelt.

 

[Senap]

Berätta allt. Försök inte skona andra. Du låter lite fast i hans kraftfält men du kan försvaga det med hjälp av andra. Säg som det är och att du måste därifrån.

Ja jag insåg för bara ett par månader sedan hurmycket jag styrs av vd han tycker. Allt jag gör och alla beslut jag tar baseras på vad sambon kommer tycka om det. Jag ville så gärna hälsa på min faster över Lucia helgen men det märktes att det inte var ett populärt förslag så Jag avbokade det.
Vi äter den mat han gillar och ser det han vill se på tv. Trots att han knappt ser på tvn eftersom han har näsan i mobilen större delen av den tid han är hemma. Ska barnet umgås med pappa så är det i soffan framför tvn och med halva papps uppmärksamhet på telefonen.

 

[Senap]

Det enda jag vägrat under alla år är att ha mina pengar på hans konto. Jag orsakar kaos tycker han men jag vägrar ge honom pengarna jag tjänat in och sedan be om fickpengar.
Det räckte med att han fick mig att säga upp mig från jobbet jag älskade bara för att han inte tyckte om att jag jobbade kvällar och helger(jag mådde inte bra av det tyckte han. Tillslut övertygade jag mig om att det nog var så...)och för att jag var så slut när jag kom hem(dvs det blev inte mat serverad och disk diskad).
Han kan både laga mat och sköta diskmaskinen men det är alltid mest synd om honom.

 

[Görel]

Men om han kräver det lär jag inte kunna sätta emot? Inte någon längre tid iaf. Risken om jag vägrar är ju att jag anses osamarbetsvillig och att pappan då får hela boendet?

Nej.

Gemensam vårdnad betyder att föräldrarna tillsammans bestämmer över barnet när det gäller juridiska saker som läkarård, dagisval och pass. Det har ingenting med boende att göra. Det finns fler än en förälder som är vårdnadshavare som inte träffat sitt barn på flera år.

Vem som blir boendeförälder i en domstolstvist hänger inte på vem som är mest samarbetsvillig. Det handlar om vem som har förmåga att se till barnets bästa och vem barnet har en tryggast relation med. Bor barnet hos dig har du enligt lag en skyldighet att underlätta umgänget med den andra föräldern. Det betyder inte att du måste lägga dig platt för pappan och låta honom styra och ställa med ditt och barnets liv. Det innebär att du ger honom rimliga erbjudanden för umgänge, under former om är trygga för barnet. Vill han inte gå med på det, och håller på och ändrar och ställer in i sista sekund, så är det han som inte är samarbetsvillig.

 

[Senap]

Nej.

Gemensam vårdnad betyder att föräldrarna tillsammans bestämmer över barnet när det gäller juridiska saker som läkarård, dagisval och pass. Det har ingenting med boende att göra. Det finns fler än en förälder som är vårdnadshavare som inte träffat sitt barn på flera år.

Vem som blir boendeförälder i en domstolstvist hänger inte på vem som är mest samarbetsvillig. Det handlar om vem som har förmåga att se till barnets bästa och vem barnet har en tryggast relation med. Bor barnet hos dig har du enligt lag en skyldighet att underlätta umgänget med den andra föräldern. Det betyder inte att du måste lägga dig platt för pappan och låta honom styra och ställa med ditt och barnets liv. Det innebär att du ger honom rimliga erbjudanden för umgänge, under former om är trygga för barnet. Vill han inte gå med på det, och håller på och ändrar och ställer in i sista sekund, så är det han som inte är samarbetsvillig.

Han passar aldrig tider. Lovar massor men håller det sällan. Har haft hand om barnet ensam en gång då skulle han köra runt kvarteret med bilen så att hen somnade men var istället borta 2 timmar utan att svara i telefon och utan att ha med sig varken blöjor, ersättning eller flaska.
Det är jag som sköter allt kring barnet. Hen tycker om sin pappa och blir glad när han kommer hem men vill till mig när hen är trött eller ledsen.
Jag erbjuder gärna umgänge hemma hos mig och barnet till att börja med. Äta tillsammans osv som vanligt men att pappan får gå hem till sig när barnet lagt sig för natten. Jag vill bara inte att de är ensamma eftersom barnet då blir helt utelämnat till en pappa som tycker att hen får ta eget ansvar för sina behov.

 

[Petruska]

Jag tänker så här: din sambo har makt över dig. Den makten har han i hög grad tillskansat sig genom att förminska dig och ditt liv, din rörelsefrihet. Därför - exakt därför - framstår han för dig som mycket mer social, charmig mot andra osv än han på riktigt är. Han är inte särskilt bra eller stark. Han ser bara ut så från ditt håll sett därför att han har lyckats försvaga och förminska dig.

När du har vågat och orkat lämna kommer du att se det.

Jag tror att det vore bra för dig med en samtalskontakt. Kanske kan Kvinnojouren där du bor erbjuda det? Eller Familjerådgivningen? Man kan få hjälp av dem även utan att partnern följer med, i alla fall på en del håll. De kommer att känna igen det mönster du just nu kämpar mot.

 

[Squie]

Jag pingar @Vallmo. Jag tror Vallmo har god kunskap i en hel del av vad tråden rör.

TS, för ditt eget bästa så tänker jag att regelverket kring allt kan vara bra att lära sig. Det är ett aber med rädslor o rädslor som styr. Bättre då att veta om hur alt ligger till så att du genom det sättet kan minska rädslorna.

 

[athena_arabians]

@Senap: Först, ta det lugnt och andas. Det har tagit tid att bryta ner dig vilket betyder att det kommer att ta tid att bygga upp dig igen

För det andra, börja kolla upp var du kan ta vägen när du lämnar (för jag tror du kommer att landa i att det är bäst för både dig och barn att lämna honom): mamma, annan släkting, kompis, eget boende osv. Det är toppen att du sett till att ha din egen ekonomi, det gör det ju en sak mycket enklare för dig. Vad reglerna säger är det många här som har kunskap om så ta hjälp av dem.

*stor kram* om du vill ha

 

[Görel]

Jag tänker så här: din sambo har makt över dig. Den makten har han i hög grad tillskansat sig genom att förminska dig och ditt liv, din rörelsefrihet. Därför - exakt därför - framstår han för dig som mycket mer social, charmig mot andra osv än han på riktigt är. Han är inte särskilt bra eller stark. Han ser bara ut så från ditt håll sett därför att han har lyckats försvaga och förminska dig.

När du har vågat och orkat lämna kommer du att se det.

Väl formulerat!

Precis så är det. Jag träffar många separerade föräldrar i mitt jobb och många kvinnor som säger att deras ex är så charmig och brukar få alla att lyssna på honom. Sen träffar jag mannen och märker snabbt att hans argument av olika anledningar inte håller och att hans slutsatser saknar logik. Han är inte ärskilt charmig, det är mest han själv som tycker det, och det märks rätt snabbt att han försöker manipulera mig på ett sätt som han är van vid att använda.

 

[Lovisaleonora]

Så många har sagt så mycket bra att det knappt lämnar något att kommentera. Men du har stöd här från människor som varit där du är, som kan det du behöver svar på och gjort det du har framför dig.

Jag tycker du ska prioritera att skaffa en samtalskontakt, kvinnojouren kan kanske hjälpa annars har kyrkan diakoner som är underbara när det kommer till att hjälpa människor i kris. Ett sant stöd. Och du behöver inte vara troende och gå i kyrkan. Det är den kristna gärningen att hjälpa andra som styr den insatsen.

Ja, jag tror du måste bryta med den här mannen. För att du och barnet förtjänar ett bra, friskt, hälsosamt liv. Inte den sjuka soppa ni sitter fast i nu. Men steg 1 är att hitta en trygg punkt för dig att ta avstamp i och jag tror det kan vara en samtalskontakt.

 

[mandalaki]

Därför - exakt därför - framstår han för dig som mycket mer social, charmig mot andra osv än han på riktigt är. Han är inte särskilt bra eller stark. Han ser bara ut så från ditt håll sett därför att han har lyckats försvaga och förminska dig.

Precis det reagerade jag på när jag läste här igår. Såg för första gången ett mönster - det är väldigt vad många med liknande trådar det är som beskriver att mannen är en sådan succé i sällskapslivet.

Det tror jag inte att han alltid är. Dels pga det du skriver, att det är lätt att tro det när han lyckats försvaga en. Dels för att det är en artig grej att säga - vilken BRA sambo du har - när man, medvetet eller omedvetet, registrerar att han kör en "fantastisk sambo/pappa"-show.

 

[Billy]

Förhållandet med barnets pappa är så gott som över. Han är inte en lätt man att leva med och jag är så arg på mig själv som skaffade barn med honom trots att magkänslan var fel. Kärlek och passion fanns i mängder men det var fler sorters klockor som ringde. Nu lär tyvärr barnet få lida för det.
Det har blivit gradvis värre då han har annt jobbigt i livet som har slitit på honom. Men nu har jag kämpat i motvind och uppförsbacke i 4 år och jag orkar inte mer.
Jag sköter hushållet, matlagningen, matinköp, disk, städning, tvätt osv. Och tar hand om barnet i stort sett själv. Han jobbar ju så han måste få vila när han är hemma... Jag har fått sova en hel natt det senaste året. Alla andra nätter sover jag med barnet och får vakna minst två gånger för mat och vid tandsprickning har jag inte sovit mer än sammanlagt 2 timmar per dygn vecka efter vecka.
Det går inte att prata om något längre med sambon. Han slår ifrån sig allt ansvar för hur det är och lägger över det på mig. Det är jag som är tjurig och elak och egoistisk. Enligt honom gör jag inget för att stötta honom i livet och bara skriker och gnäller på honom.
Inget jag gör duger eller är värt nånting. Ibland är han förbannad över något som han var helt okej med för 2 månader sedan och jag borde bara ha magiskt fattat att det var fel?
Ikväll valde han återigen att strunta i det faktum att hans familj höll på att rasa och lämnade mig med en tokledsen unge och gick på krogen. Jag har inte varit ute på krogen på två år pga hans svartsjuka och misstänksamhet. Han fick mig att säga upp bekantskapen med en nära vän bara för att han är man. Och det ångrar jag så...

Alla varningsklockor ringde och jag lyssnade inte. Fy vad jag skäms!
Nu sitter jag här med ett alldeles underbart och fantastiskt litet barn som jag älskar mer än livet självt. Och jag är så rädd för vad som ska hända om(när)förhållandet till pappan tar slut. Pappan menar väl mot barnet men verkar inte kunna se att andra personer kan ha andra behov än han själv. Pappan är tex frusen så han vrider upp alla element på max. Jag och barnet är väldigt varma och kan inte sova när det är 25 grader i rummet. Men ändå vrider han upp trots att han inte längre sover i samma rum. För att barnet ska ha det varmt. Att barnet sover illa i värmen vägrar han lyssna på.
Att barnet sitter i sin matstol och sträcker sig efter tallriken och gråter av hunger är inte lika viktigt som det pappa bara ska göra. Bara svara på ett meddelande. Bara skicka ett mail. Ska bara sa alfons åberg...
Det finns så mycket mer elände men jag vågar inte skriva ut allt av rädsla att bli igenkänd.
Ingen fysisk misshandel dock.
Pappan verkar inte ha någon insikt i att barn behöver rutiner och att vuxna ibland måste styra upp lite. Vill vårt barn inte somna på 10 min så tycker pappan att då kan hen vara vaken. Hen vill ju inte sova.
Trots att barnet varit vaken länge och det syns att hen är döds trött. Hen behöver en chans att slappna av vilket är svårt när pappa ska kolla nyheter på hög volym hela kvällen. Jag och barnet kan inte gärna spendera hela kvällen i sovrummet och jag måste dessutom fixa disk och städa upp köket efter matlagning.
Jag litar inte på att barnet har det bra ensam med sin pappa. Han har visat så många gånger att han inte klarar att sätta andra före sig själv. Bor barnet ensam med pappa kommer hen lämnas iväg till vänner och bekanta hur som helst oavsett om hen knappt träffat dom innan. Pappan har ju nämligen så mycket att göra att han inte hinner med barnet i dagsläget. Hur han ska hinna ensam vet jag inte...
Vi har delad vårdnad och jag antar att det inte finns något att göra för att barnet ska slippa bo ensam med pappa? Jag är så oändligt ledsen för att jag satt mitt eget barn i den här sitsen. Fy vilken början på livet. Vilken jävla morsa.

Jag är egentligen smart. Jag vet att texten är osammanhängande och det är svårt att förstå nånting. Men jag är så rädd att någon ska lista ut vem jag är. Pappan avskyr ens antydan till att andra får veta något om att vi har det kämpigt då det kommer ställa till det ordentligt för honom rättsligt. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa och slita och slå knut på mig själv utan att få minsta tack tillbaka. Inget mer än massa negativt om hur hopplös och egoistisk jag är och att det är mitt fel att det är si eller har blivit så. Jag orkar inte mer bita ihop när jag känner så starkt att det här är inte okej. Man behandlar inte någon man älskar såhär, men säger inte sånt han säger till sitt barns mamma.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det och inte hur jag ska skydda barnet för eländet när jag bara kommer få vara med hen på halvtid.
Hur står man ut med att skicka iväg sitt barn till en förälder som bara vill ha den roliga föräldraabiten på sin villkor?

I mina öron låter det som du har fått en manipulativ, kontrollerande energisug på halsen. Visst varningsklockor ringde men det är inget att lägga energi på nu. Nu är situationen som den är. Likaså målar du upp en bild hur det KANSKE blir, men hur det än blir så blir det bättre än vad detta är. Ok, är man förälder så är det barnet som går först, hos de flesta ska väl tilläggas. Men på vilket sätt ska barnen sättas först tänker jag? Leva med en ledsen, uttröttad mamma och en pappa som inte visar mamman respekt och är en god förebild? Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Vad får barnet för bild av hur man ska vara som vuxen?
Jag tror du får ta problemen efterhand som de kommer i stället för att oroa dig för hur det kan bli. Du har kommit till en punkt där du säger stopp, good for you!

 

[Vallmo]

Jag pingar @Vallmo. Jag tror Vallmo har god kunskap i en hel del av vad tråden rör.

TS, för ditt eget bästa så tänker jag att regelverket kring allt kan vara bra att lära sig. Det är ett aber med rädslor o rädslor som styr. Bättre då att veta om hur alt ligger till så att du genom det sättet kan minska rädslorna.

Vet inte vad jag ska säga riktigt. Blir alldeles matt av att läsa om det.
Låter typ tio gånger värre än min situation.

Till @Senap lämna så fort du kan.
Den där relationen låter helt körd i mina ögon.
Om dina ekonomiska möjligheter tillåter en separation ser jag ingen som helst anledning till att dra ut på det.
Se över dina boendealternativ.
Vad har du för möjligheter? Om det inte sätter stopp för en separation ser jag inga hinder för dig att avsluta snarast.

Våga ta hjälp också.
Du kan prata med din mamma. Hon kan kanske inte hjälpa till praktiskt med något, men hon kanske i alla fall orkar lyssna.
Ibland kan det vara svårt att bli trodd, dock om det är som du säger att din sambo utåt sett är trevlig och social .
Jag har en liknande situation.
Min äldre syster tror helt enkelt inte på att min sambo misshandlar mig verbalt för att han är ju SÅ bra med barnen.
Vilket är sant, i alla fall dom gånger vi träffas i olika familjesammanhang.

Ödsla ingen energi på sånt skit, dvs att försöka övertala folk.
Jag har lagt ner att försöka övertala min syster helt enkelt.

Läs gärna min tråd på vuxen "jag tror min sambo misshandlar mig verbalt".
Jag är pinsamt dålig på att länka, vet inte hur man gör, men du ska nog hitta den ändå utan problem.
Läs också sajten varningstecken.nu om verbal misshandel.

Nu gissar jag hejvilt, men det låter också som din sambo (förutom att han är en rövhatt) har någon egen problematik. Alkohol, depression, kanske?
Men det är ingen ursäkt för att bete sig som han gör.
Förutom det läser jag in att han har en jättestor offerkofta.
Jag skulle inte heller bli förvånad om han är avundsjuk på ert gemensamma barn som nu får all din uppmärksamhet. Sånt förekommer!

Och du ska inte ge dina pengar till honom. Varför har det ens hänt?

 

[Vallmo]

Precis det reagerade jag på när jag läste här igår. Såg för första gången ett mönster - det är väldigt vad många med liknande trådar det är som beskriver att mannen är en sådan succé i sällskapslivet.

Det tror jag inte att han alltid är. Dels pga det du skriver, att det är lätt att tro det när han lyckats försvaga en. Dels för att det är en artig grej att säga - vilken BRA sambo du har - när man, medvetet eller omedvetet, registrerar att han kör en "fantastisk sambo/pappa"-show.

Där sa du något väldigt bra som jag tar fasta vid.
Jag tror att det mycket väl kan vara så, i alla fall i mitt fall.
Min sambo är inte jordens mest sociala person och jag tror att ingen i min familj riktigt vet var dom har honom.
Dessutom känner de honom inte ens, efter 15 år, vilket i sig är lite udda.
Därför kanske dom säger hur "bra" pappa han är för att släta över sina egna dåliga vibbar när det gäller honom. Så kan det ju mycket väl vara.

Du är klok du, @mandalaki .

 

[Vallmo]

Han kommer slåss med näbbar och klor för att få minst halva boendet. Han är nämligen enligt sig själv den mest kompetenta föräldern av oss.
Jag klarar inte att vara mamma enligt honom eftersom jag hade det kämpigt första tiden barnet. Jag hade en tuff graviditet och en 3 dygns förlossning som slutade i kejsarsnitt med komplikationer efter för min del. Pappan gick tillbaka till jobbet 2 dygn efter barnet föddes och jag fick klara mig själv. 3 gånger fick min mamma köra in mig akut då jag hade 40 graders feber och var så slut att jag hallucinerade och behövde läggas in. Pga att jag är en sån vek person enligt fadern.

Det där säger han bara för att du inte ska våga bryta upp med honom.
Han hotar dig, helt enkelt!
Läs på om verbal misshandel. Många bitar kommer falla på plats när du gjort det.

 

[Lovisaleonora]

Precis det reagerade jag på när jag läste här igår. Såg för första gången ett mönster - det är väldigt vad många med liknande trådar det är som beskriver att mannen är en sådan succé i sällskapslivet.

Lite OT, men kanske ändå viktigt i sammanhanget. Det finns ju också de gånger när jag får höra vilken otrolig man/partner den och den är (från andra parten i förhållandet alltså) medan jag tyst för mig själv tänker att det verkar vara en riktig rövhatt som känns både falsk och manipulativ med ett påklistrat socialt manér som inte lurar någon mer än möjligen den duperade partnern. Den varianten förekommer också.

 

[Sonic76]

Det enda jag vägrat under alla år är att ha mina pengar på hans konto. Jag orsakar kaos tycker han men jag vägrar ge honom pengarna jag tjänat in och sedan be om fickpengar.
Det räckte med att han fick mig att säga upp mig från jobbet jag älskade bara för att han inte tyckte om att jag jobbade kvällar och helger(jag mådde inte bra av det tyckte han. Tillslut övertygade jag mig om att det nog var så...)och för att jag var så slut när jag kom hem(dvs det blev inte mat serverad och disk diskad).
Han kan både laga mat och sköta diskmaskinen men det är alltid mest synd om honom.

Hade nästan kunnat tro att det är mitt ex du är ihop med
Han förminskade mig nåt så inibänken.
Ska inte skrämma dig angående vår vårdnadstvist men han vill inte ha dottern men han vill inte att jag ska ha henne heller.

 

[Senap]

Natten blev lugn. Han kom hem 3.30 på morgonen. Jag och barnet klev upp kl 8 och gick till min mamma direkt efter frukost. Jag orkar inte vara i samma hus som honom. Vill inte se honom eller höra honom. Orkar inte höra mer hur allt är mitt fel.
Boendet är mitt, ingen risk att han kan ta det ifrån mig utan det blir han som måste flytta. Jag är ju inte rädd för honom för egen del. Mig har han redan gjort så illa han kan. Det enda han kan göra för att skada mig nu är att skada barnet. Är inte rädd att bli slagen då han aldrig visat några sådana tendenser ens när vi grälat så stumparna står.

Men jag vet inte hur jag ska klara av det här. Hur jag ska skydda barnet utan att ställa till det.