Tänkte försöka ringa kyrkan imorgon eftermiddag när han är på jobbet. Det är ju ett steg iaf. Och prata med bästa vännen om hon inte jobbar. Mamma får jag prata med nästa vecka då hon har lite mer ledigt från jobbet.
Ja, det är otäckt när man läser något som man tror handlar bara om sig själv och istället ser man ett systematiskt mönster. Ett mönster för agerande, verbal misshandel och nu slutligen fysisk misshandel. Och att flera män gör det.
Den biten kan du släppa direkt. Du kommer inte att vara ensam resten av livet om du inte vill. Det där är ett icke-problem.
Ja det vet jag ju egentligen. Det är bara så trasigt nu. Jag skäms för att tanken ens dyker upp. Det viktiga är ju att barnet har det bra.
Jag har lämnat ansvaret till pappan vid flera tillfällen sedan jag startade tråden. Vilket resulterat i påhopp om hur lite jag bryr mig om hur han mår, att han får göra allt, att jag inte klarar nånting samt ett barn som panikgråtit vid flera tillfällen. Ska barnet verkligen behöva lida för att pappa ska inse att han måste skärpa sig? Det är inte gråt på normal nivå utan hen gråter så att hen tappar andan och hyperventilerar och ögonen är uppspärrade så de ser ut att ramla ur snart... Hen gråter ALDRIG så hos nån annan. Inte med mormor och morfar och inte med mina vänner. Pappa kan inte anpassa sig efter någon annan. Har han bestämt att barnet vill leka en viss lek så ska hen göra det. Har pappa bestämt att barnet vill ha en smörgås så ska hen äta det. Det spelar då ingen roll att jag säger att hen har ont i munnen pga tandsprickning och har vägrat fast föda hela dagen för nu är pappa hemma och det äe klart att hen vill ha smörgås! Hen sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet för att jag skämmer bort hen, ÄT NU!
Så är det. Nu gäller det dig och barnet. Att du är trasig nu innebär inte att det kommer att vara så för evigt. Du kommer att läka och då är läget helt annorlunda. Men du behöver inte skämmas för att du tänker tanken. Det är bara ett symptom på att du är trasig just nu och har ingen verklig förankring.
Fast på barnets bekostnad? Aldrig.
Pappan har ansvar för sitt föräldraskap. Inte TS. Framförallt inte barnet.
Jag vågar inte avslöja vart jag bor då det blir alltför lätt att lista ut vem jag är. Men ja det finns bukefalister här och jag vet på ett ungefär vilka. De kan ju dock inte göra så mycket... Bara jag kan och jag vet inte hur jag ska våga.
Ja jag har lagt märke till att hen påverkas mer nu. Hen pratar inte så mkt men förstår mkt man säger. Hen var väldigt orolig inatt när pappa dundrade upp med hen för att skälla på mig över att jag inte kom och fick hen att somna om. Jag var på toaletten... men det var tydligen för att jäklas... Barnet klamrade sig fast i mig som en liten apa och blev hysterisk när jag försökte lägga ner hen.
Dumpa, dumpa, dumpa, dumpa.
