Linduzz
Trådstartare
Jag har ingen aning om vart jag ska börja..
Känner bara att jag behöver skriva av mig..
Mitt ex, dotterns pappa. Finns nog ingen som är lika stort ashole som han är, lögnare, manupulativ..
Iaf.
Vi har bestämt att han ska ha dottern på veckorna och jag varannan helg. Eller nej. Han bestämde det. Och naturligtvis planerar jag mitt liv utefter det.
Visst, han är Sveriges största idiot. Men dottern är hans prinsessa. (se där tar jag parti för honom igen)
Jag bor hemma sedan vi gick isär. Och nu mår jag pysiskt dåligt och känner att jag orkar inte mera. (Varit med om alldeles för mycket i korta liv)
Vet att jag borde söka hjälp för det, och ta tag i det. Men jag vågar inte.
Han kör med mig totalt. Han kan ringa och fråga om jag kan ha dottern över natten. Jag säger nej, han kommer ändå och lämnar henne. Jag flippar över skäller ut honom. Och han hämtar henne dagen efter.
Han räknar KALLT med att jag ALLTID kan och vill ställa upp för honom. Säger jag NEJ så skiter han fullständigt i det.
Men nu känner jag att det får vara nog. Han trakasserar mig bara för att jag träffat en i ett par veckor. Som är världens underbaraste och som får mig våga leva igen..
I Söndags ringde han och frågade om jag kunde ha dottern måndag-onsdag istället för helgen. Visst sa jag för att vara snäll. En stund senare ringer han och frågar om jag kan ta henne söndag kväll redan. Säger ja, men ring 30min innan så jag hinner hem bara.
Han skulle lämna henne kl 18.
Kl 17 ringer min lillasyster och säger att han har lämnat dottern.
Dagarna går och igår skulle han hämta henne, sa att han får nog hämta henne tidigare för jag är sjuk. Oj, nej jag är sjuk då kan han inte hämta henne förren på fredag. FÖR han kan bli smittad! Sen säger han att han hämtar henne som idag, för han är iväg.
Pratar med honom idag, bråkar som fan för han påstår att vi kommit överens om att jag ska ha henne veckan ut och att han hämtar henne på lördag och att jag får pengar för att jag har henne ytterligare några dagar.
Trots att jag säger NEJ! För jag har annat jag måste göra. Som är väldigt viktigt för mig. Nu fick jag avboka det mötet och vänta två veckor för det återbesöket.
Sen säger han att han hämtar henne på lördag. Sen kan jag glömma henne.
Men jag vet att sätter jag igång om att dra upp vårdnaden så vinner jag den plättlätt och han ryker fort som fan om jag berättar allting som han gjort i snart 4 års tid.
MEN samtidigt vet jag att jag kommer aldrig fixa att ha dottern själv på heltid. För jag mår såpass dåligt psykiskt. tyvärr. Även om jag väldigt gärna vill ha henne dygnet runt 24/7 året runt. Men det går inte, delvis bor hemma. Får inget eget pga skulder tack vare exet. Jobbar bara extra som personlig assistent..
Känner mig som världens hemskaste mamma som inte ser glädje i dottern. Hon är allt, hon betyder allt.. Men att jag inte ser glädjen kanske har med att jag mår dåligt ?
De här är bara en liten del av allting..
Jag vet ärlig talat inte vilken ände jag ska börja i..
Känner bara att jag behöver skriva av mig..
Mitt ex, dotterns pappa. Finns nog ingen som är lika stort ashole som han är, lögnare, manupulativ..
Iaf.
Vi har bestämt att han ska ha dottern på veckorna och jag varannan helg. Eller nej. Han bestämde det. Och naturligtvis planerar jag mitt liv utefter det.
Visst, han är Sveriges största idiot. Men dottern är hans prinsessa. (se där tar jag parti för honom igen)
Jag bor hemma sedan vi gick isär. Och nu mår jag pysiskt dåligt och känner att jag orkar inte mera. (Varit med om alldeles för mycket i korta liv)
Vet att jag borde söka hjälp för det, och ta tag i det. Men jag vågar inte.
Han kör med mig totalt. Han kan ringa och fråga om jag kan ha dottern över natten. Jag säger nej, han kommer ändå och lämnar henne. Jag flippar över skäller ut honom. Och han hämtar henne dagen efter.
Han räknar KALLT med att jag ALLTID kan och vill ställa upp för honom. Säger jag NEJ så skiter han fullständigt i det.
Men nu känner jag att det får vara nog. Han trakasserar mig bara för att jag träffat en i ett par veckor. Som är världens underbaraste och som får mig våga leva igen..
I Söndags ringde han och frågade om jag kunde ha dottern måndag-onsdag istället för helgen. Visst sa jag för att vara snäll. En stund senare ringer han och frågar om jag kan ta henne söndag kväll redan. Säger ja, men ring 30min innan så jag hinner hem bara.
Han skulle lämna henne kl 18.
Kl 17 ringer min lillasyster och säger att han har lämnat dottern.
Dagarna går och igår skulle han hämta henne, sa att han får nog hämta henne tidigare för jag är sjuk. Oj, nej jag är sjuk då kan han inte hämta henne förren på fredag. FÖR han kan bli smittad! Sen säger han att han hämtar henne som idag, för han är iväg.
Pratar med honom idag, bråkar som fan för han påstår att vi kommit överens om att jag ska ha henne veckan ut och att han hämtar henne på lördag och att jag får pengar för att jag har henne ytterligare några dagar.
Trots att jag säger NEJ! För jag har annat jag måste göra. Som är väldigt viktigt för mig. Nu fick jag avboka det mötet och vänta två veckor för det återbesöket.
Sen säger han att han hämtar henne på lördag. Sen kan jag glömma henne.
Men jag vet att sätter jag igång om att dra upp vårdnaden så vinner jag den plättlätt och han ryker fort som fan om jag berättar allting som han gjort i snart 4 års tid.
MEN samtidigt vet jag att jag kommer aldrig fixa att ha dottern själv på heltid. För jag mår såpass dåligt psykiskt. tyvärr. Även om jag väldigt gärna vill ha henne dygnet runt 24/7 året runt. Men det går inte, delvis bor hemma. Får inget eget pga skulder tack vare exet. Jobbar bara extra som personlig assistent..
Känner mig som världens hemskaste mamma som inte ser glädje i dottern. Hon är allt, hon betyder allt.. Men att jag inte ser glädjen kanske har med att jag mår dåligt ?
De här är bara en liten del av allting..
Jag vet ärlig talat inte vilken ände jag ska börja i..