Nu är dagen snart här ....

[Raja]

Nu är dagen snart här som alla föräldrar kanske både ser fram emot och fruktar, nämligen sista barnet ska lämna hemmet. Jag har väldigt dubbla känslor inför det - glädje och stolhet att alla barn nu är vuxna och klarar sig själv, vemod och t o m sorg att förlora det som varit allt i ens liv så länge.

Vilka känslor har ni haft inför detta? Hur har det blivit?

 

[Petruska]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Det blev bättre i alla avseenden!

Barnen är gladare, starkare, tryggare, mognare, ja, allt sådant. Och det gick fort, tre veckor efter att den yngre flyttat var han som en annan människa, på gott.

Livet i föräldrahemmet, alltså i mitt hem, har blivit lugnare och gladare, aldrig några gräl, inga sura tonåringar så långt ögat når. De första veckorna var vi helt förvirrade över hur mysigt allt vardagligt plötsligt var.

Och när man träffar barnen är det alltid trevligt, för vi träffas bara när alla har lust med det.

Men det är tur att de var tonåringar under en mellanperiod. Hade de varit lika roliga som de var före puberteten hela tiden, hade jag saknat dem fruktansvärt nu. Att ha tonåringar i hemmet saknar jag verkligen inte.

 

[TinyWiny]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Jag trodde att jag skulle bli väldigt ensam då jag hade hästarna ihop med yngsta barnet med allt vad det innebär. Jag har istället kommit att ta mer vara på tiden vi träffas även om det var tufft den första tiden med mycket saknad.

För min del var det värre när första barnet flyttade hemifrån för det kom så plötsligt. Med andra barnet planerade vi länge ihop när och hur vi skulle ordna allt det praktiska (jag är sjuk och klarar inte hästarna ensam så det var ju tvunget att lösas rent praktiskt) och hur vi skulle träffas sedan och så så istället var jag väldigt förberedd. Hon flyttade också succesivt då hon jobbade hemma sista sommaren några dagar i veckan och bodde hos pojkvännen resten så det blev en mjuk övergång.

Mina barn var inte hemska som tonåringar så jag har inte alls den erferenheten som Petruska har. Istället var tonåren en väldigt mysig tid med många och långa samtal om livet och om människor och hur de reagerar och varför vilket är ett av mina intressen och jag älskar att diskutera just det.

Jag och sambon fick en nytänding i vårat förhållande som var väldigt härlig

Jag har blivit mindre ansvarsfull sedan mina barn flyttade. Idag är det inte längre jag som är drivande i många ting utan jag flyter med livet mycket mer vilket drar mindre energi. Jag är också mindre stressad eftersom logistiken inte måste gå ihop längre. Det är skönt.

Jag är också väldigt stolt över att jag har så fina starka barn. Att de tar för sig av livet och inte sitter och rullar tummarna och väntar på att livet ska knacka på deras dörr. Att de har skapat sina egna liv och sina egna värderingar. Sedan är jag också väldigt glad för att de väljer att träffa mig nu när de har ett val och att de vill att jag ska vara med i deras liv på ett hörn precis som jag ville

 

[Lilla Grodan]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Knapplån

Härligt att ta del av andras erfarenheter! Hur har ni gjort med boendefrågan för barnen?

Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att hjälpa till och fixa lägenhet, men är lite kluven till det. Jag tycker att det är ett lagom utmanande motstånd/tröskel för dem att överkomma.

Här har vi nästan ett tonårsfritids emellanåt. Mycket trevligt. De har verkligen kul och trivs med varandra. Till och från ;-).

 

[Luff]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Ställa barnen i bostadskö är aldrig fel. Det kan man göra hur tidigt som helst.

 

[Raja]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Skönt att höra. Vi (mannen och jag) har ju döttrarnas hästar kvar på gården och de kommer hit varje dag för att ta hand om dem.
Våra barn har heller aldrig varit några som helst bekymmer - änglabarn i jämförelse med många andra. De (3 st) har skaffat sig utbildning och jobb alla tre. Vi är så stolta och lyckliga över detta, men just att de inte behöver en mer på samma sätt känns konstigt.


Ang skaffandet av bostad så barnen själv fått ordna det genom att sätta sig i bostadskö. Vi bor i en relativt liten kommun så det tar ca ett år att få en lägenhet.

 

[Mabuse]

Sv: Nu är dagen snart här ....

Hur har ni gjort med boendefrågan för barnen?

Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att hjälpa till och fixa lägenhet, men är lite kluven till det. Jag tycker att det är ett lagom utmanande motstånd/tröskel för dem att överkomma..

Det beror nog på bostadssituationen där ni bor, är det möjligt för dem att hitta ett vettigt boende själva, helst förstahandskontrakt eller bostadsrätt? I så fall kanske det är lagom. Om det handlar om att i bästa fall kuska runt i skumma trefjehandskontrakt skulle jag hellre hjälpa till, om jag kunde. Det underlättar så otroligt att ha en vettig bostad.