Jag läste det hen skrev, och hen skriver att hästen trivs bäst så, du får läsa meningen efter.Men @Mauen skriver ju "Och då är det inte så att jag vill snörpa ihop munnen för att kunna dra lite hårdare på den som går på micklem."
Intressant med pulsmätare! De jag känner/känner till som rider med det brukar använda den som ett träningsredskap och inte som mätare av hästens känsloläge. Hur gör du för att separera höjd puls pga arbete från höjd puls pga rädsla/stress?
Avsaknad av pain face är ju ett fösta steg kanske? Och någonstans får man kanske också lita på att om hästen verkar nöjd med något så är sannolikheten större att den också ÄR nöjd med det än om den visar tydliga tecken på att INTE trivas, som att t.ex. slå med huvudet eller svisha med svansen. Visst är det svårt med djur som inte tydligt kan tala om vad de tycker, och som inte heller är så tydliga med om något gör ont, men det är ändå inte rocket science att hitta något som hästen sannolikt är någorlunda nöjd med.
Den där diskussionen om naturligt vs onaturligt tycker jag blir lika fel varje gång. Det är liksom inte "naturligt" att ha sadel eller bettlöst huvudlag heller - eller att rida, om vi nu ska hårddra det. Det rimliga måste ju vara att testa sig fram till vad hästen verkar mest nöjd med, helst ett par olika varianter, och sedan använda det.
Det beror på helt. Står vi still och hästen har en puls på 140 så är det ganska så enkelt att anta att det beror på stress. Men över tid så lär man sig vad hästens normalpuls är, hur just den hästens puls ökar i olika situationer. Under stress upplever jag att pulsen hoppar mer uppåt. Medans under arbete går den uppåt långsammare. Men, varje häst är unik i detta så det blir att man liksom måste lära känna sin häst. Så det ingår liksom att ha pulsmätaren på även när man bara går o betar, står i stallgången osv osv. Det kan också vara så att hästen är trygg där den är, men ber man hästen ta ett enda steg närmare det den är rädd för så poff går pulsen upp till 140-150. Så att hästen hade en puls på 40 slag/minut 30 cm från den punkten man nu är på behöver inte säga hela sanningen. Man blir lite mer ödmjuk efter ett tag. Och det här med att lära känna sin häst bygger ju då på att hästen inte ska vara stressad i ridningen i normalfallet - och tittar vi på eliten sååå.... eh... ja.... Igen, det är komplicerat.
Avsaknad av painface är ett rätt lågt krav, framförallt om man rider de raser som kräver ganska mycket innan de visar painface (tänker på urraser som islandshäst, araber osv osv). Jag tror att vi alla vill att hästen ska tycka att det är KUL att träna med oss, ellerhur? Det är ju liksom målsättningen. Att bara gå på avsaknad av painface blir lite futtigt? I dressyr på elitnivå så kan det givetvis vara en bra början - med tanke på hur det ser ut just nu. Men hemma hos gemeneman? Det känns futtigt. Avsaknad av dålig välfärd är inte automatiskt bra välfärd, det är viktigt att ha i bakhuvudet.
Du verkar ha missförstådd lite. Min poäng är just att det är lite rocket science över det. Ju mer man kan desto mer inser man att man inte kan och hur otroligt svårt det är. Jag har under hela mitt liv lärt mig att en häst som står med sänkt huvud och halvslutna ögon är en lugn häst tex. Sedan som etolog insåg jag att det inte alls behöver vara så, ofta tvärtom faktiskt.
Ja förlåt mig för att jag använde ordet naturligt. Men fakta är fortfarande att hästar inte har någon plats för bett i sin mun.