Normalt att tänka på döden?

[TheRedLightning]

Tycker det är svårt att veta vem man kan prata med, familjen känns fel. De kommer bli oroliga. Vården känns fel i och med att de för journaler. Jag är också "känd" inom psykiatrin (inte som patient) och vill inte söka som patient. Kompisar vill jag inte heller utsätta, om jag dör av fritt val eller i en olycka kommer de kanske alltid klandra sig själva och undra om de kunde rått mig annorlunda. Svårt att veta vem man ska prata med! Det är ju absolut inte akut heller, jag har en mysig kväll med min sambo just nu, ändå finns tankarna här.

Om jag inte minns fel kan man prata med en präst också, vet dock inte exakt hur det fungerar. De har tystnadsplikt så vitt jag vet och då borde du inte behöva oroa dig för journaler.

 

[MiniLi]

Det är normalt att friska människor kan tänka på döden eller att man berör suicid i en tanke om man har det jobbigt. Det du beskriver är dock uttalade och genomtänkta planer och det är alltid oroväckande.
Jag tycker att du ska försöka släppa tankarna på vem som kommer anmäla till vem osv och bara söka hjälp.

LPT skrivs i akuta nödsituationer, dvs inte i det planerande förstadiet du beskriver nu.
Om du känner folk på din psykiatriska mottagning så kan du kanske välja en annan? Är det fritt vårdval i ditt län?
Det brukar alltid gå att lösa.

Du kanske bara kan börja med att ringa vårdcentralen eller om det finns någon samtalsmottagning?

Depression och suicid är förövrigt två distinkta problem. Man måste inte vara deprimerad för att vilja dö, även om det är vanligt.

 

[Nepenthe]

Hur är det nu, har det gått över?

Gör det ibland nu också.

Jag sökte faktiskt hjälp, först från jobbet som tyckte jag skulle söka till vården. Gjorde en egen remiss till psykiatrin och fick komma på ett besök där jag förklarade allt, även mina planer.
Fick då svaret att jag borde gå till företagshälsan och gå i parterapi med min partner... jag sökte dock för mig själv, mitt mående.
Sånt tar emot för mig, att öppna mig, söka vård men att sen få det svaret gör att jag inte kommer vända mig dit igen.

 

[Petruska]

Kanske ska undersöka om det finns någon som har avtal med regionen men inte samma journalsystem.

Har terapeuter anmälningsplikt till socialen/vården om de misstänker suicidplaner? Det är ju det jag har men inte just nu. Vill absolut inte riskera LPT!

Bara det att du själv ens befarar LPT, tyder för mig på att du är ganska illa däran mellan varven?

Jag kommer från en familj där nog "alla" tänker för mycket på döden, tänker på döden som utväg osv - och där det i generationer är en stor överdödlighet just i självmord. Jag tillhör den falang av familjen som tex tänker på döden som en utväg, och när jag läser vad du skriver ser jag att mina tankar verkar vara kanske 10% av dina. Jag tycker att det verkar ganska alarmerande, och jag tycker att du åtminstone ska söka hjälp för att reda ut om det här är farligt för dig eller inte.

 

[Grazing]

Jag är inte deprimerad eller har annan känd psykisk ohälsa. Möjligt odiagnostiserad Adhd, men högfungerande. Jobbar heltid, har sambo och två barn, köar för IVF = framtidstro. Men! Jag tänker ofta att döden är en utväg när jag tycker saker är jobbigt, även lite jobbigt - som att min sambo är lite sur eller att jobbet är jobbigt.

Jag skulle aldrig begå "ett riktigt" självmord, utan funderar på sätt att dö som verkar naturligt - för mina anhörigas skull. Jag har kommit på två olika sätt som jag ganska ofta fantiserar om. Jag har också funderat på att boka gravplats och städar tex garderober för att underlätta för mina anhöriga om jag dör.

Jag har tänkt att jag kanske borde söka hjälp för detta samtidigt som jag inte ser det som ett problem utan som en bra lösning. Tänker också att det förmodligen är ganska naturligt att fundera såhär men är lite osäker. Vågar inte fråga mina vänner med risk för att de ska tycka att jag är sjuk. Är rädd för att söka vården i och med att jag köar för IVF, tror inte vi blir godkända om jag planerar att dö. Jag planerar två parallella liv, ett där vi renoverar och får barn, fixar terrasser och så vidare. Samtidigt planerar jag att dö snyggt och när det liksom kan passa bra för alla andra och om jag blir med barn så kommer det inte bli av inom en 18-års period.

Känner mig rätt nöjd med livet men känner mig ganska säker på att jag vill dö så fort jag känner att det passar övriga familjen. Som sagt känner jag mig inte alls deprimerad, möjligen en känsla av att ingenting är superkul. Kanske kan man säga att jag inte vill dö men jag vill inte leva heller. Det hade nog varit ganska skönt att få somna in. Det känns jäkligt otacksamt och hemskt att uttrycka dessa tankar, det finns massa människor som har det sämre än mig på många vis. Jag känner mig som en dålig människa som inte vill leva och skäms mycket över mina funderingar!

Min fråga är nu, är det normalt/vanligt att tänka såhär? Tänker fler som jag? Bör jag söka någon form av hjälp? Går sånt här över eller tänker alla såhär?

Enligt min psykiater så är sådant tankesätt en del i suicidprocessen. Man måste inte vara deprimerad på det typiska sättet för att ha självmordstankar, man måste inte vara deprimerad alls. Självmord är sällan något någon kommer på från ingenstans, det är farligt tror jag att bli för bekväm med tanken att ta livet av sig.

Så nej, jag skulle nog inte säga att det du tänker är särskilt "friskt" eller sunt. Det är nog en bra ide att söka hjälp innan dom tankarna sätter sig för djupt.

Rätt var det är så befinner du dig i en situation där döden är "enklast" och har du jobbat upp tankarna såpass att det känns naturligt och "lätt" så behöver du nog inte vara så djupt nere i en depression för att ta beslutet. Så fixa hjälp medans du kan för dom tankarna kommer inte gå över av sej självt. Det är för övrigt ingen risk att få lpt för tankarna. Det är när det är akuta faror och du är mitt i handlingen mer eller mindre du kan riskera lpt.

 

[TeamLundVer]

Nej när jag tänker på döden så är det med panikkänsla över att eventuellt dö i någon olycka/ sjukdom och inte få uppleva mina barns uppväxt. Att de pga sin ålder (åtminstone den lilla) inte ens kommer minnas vem jag var. Och jag "planerar" för en sådan död genom att filma och fota så mycket jag bara kan så att om något skulle hända mig eller deras pappa så ska de ha så mycket foto och film som möjligt att minnas oss genom.

 

[kryddelydd]

Jag är inte deprimerad eller har annan känd psykisk ohälsa. Möjligt odiagnostiserad Adhd, men högfungerande. Jobbar heltid, har sambo och två barn, köar för IVF = framtidstro. Men! Jag tänker ofta att döden är en utväg när jag tycker saker är jobbigt, även lite jobbigt - som att min sambo är lite sur eller att jobbet är jobbigt.

Jag skulle aldrig begå "ett riktigt" självmord, utan funderar på sätt att dö som verkar naturligt - för mina anhörigas skull. Jag har kommit på två olika sätt som jag ganska ofta fantiserar om. Jag har också funderat på att boka gravplats och städar tex garderober för att underlätta för mina anhöriga om jag dör.

Jag har tänkt att jag kanske borde söka hjälp för detta samtidigt som jag inte ser det som ett problem utan som en bra lösning. Tänker också att det förmodligen är ganska naturligt att fundera såhär men är lite osäker. Vågar inte fråga mina vänner med risk för att de ska tycka att jag är sjuk. Är rädd för att söka vården i och med att jag köar för IVF, tror inte vi blir godkända om jag planerar att dö. Jag planerar två parallella liv, ett där vi renoverar och får barn, fixar terrasser och så vidare. Samtidigt planerar jag att dö snyggt och när det liksom kan passa bra för alla andra och om jag blir med barn så kommer det inte bli av inom en 18-års period.

Känner mig rätt nöjd med livet men känner mig ganska säker på att jag vill dö så fort jag känner att det passar övriga familjen. Som sagt känner jag mig inte alls deprimerad, möjligen en känsla av att ingenting är superkul. Kanske kan man säga att jag inte vill dö men jag vill inte leva heller. Det hade nog varit ganska skönt att få somna in. Det känns jäkligt otacksamt och hemskt att uttrycka dessa tankar, det finns massa människor som har det sämre än mig på många vis. Jag känner mig som en dålig människa som inte vill leva och skäms mycket över mina funderingar!

Min fråga är nu, är det normalt/vanligt att tänka såhär? Tänker fler som jag? Bör jag söka någon form av hjälp? Går sånt här över eller tänker alla såhär?

Jag tänker också så, med jämna mellanrum. Utan att vara deprimerad så kan jag längta efter att livet tar slut, liksom.
Ganska märkligt det också.

Tidigare - under tidiga tonåren och upp till omkring 38-årsåldern - var jag rätt deprimerad. Då gick jag omkring med självmordstankar och -planer i rätt många år men gjorde inget åt saken.

Tror att min "dödslängtan" idag kanske hänger ihop med det.
Jag är nöjd med mitt liv och vill inte förkorta det men väntar liksom på att det ska ta slut.
Vilket statistiskt sett torde ta 40-50 år till.

Men att "planera att dö" är ju rätt saftigt förstås.
Att söka hjälp av någon - kyrkan är bra på existentiella frågor och privata psykoterapeuter är bra! - låter som en klok idé.

 

[Vallmo]

Säger som flera andra, sök hjälp.
Det är inte helt friskt att tänka så mycket på döden som du gör.
Det kan vara depression och/eller en slags tvångstanke också.

LPT kan jag nästan lova att det inte blir tal om.
Det brukar kräva lite mer, ex att man försökt ta livet av sig eller har långt gångna, uttalade planer, skrivit avskedsbrev, tagit överdoser etc.

Jag har själv återkommande depressioner och känner igen dom här tankarna.
För mig blir det helt klart väldigt tvångsmässiga tankar när jag mår som sämst.
Det som har skyddat mig är att jag har barn som är relativt små.
Sen är jag också en sån där person som vill göra klart allt innan och det kan jag säga har räddat mig många gånger. Och när jag väl gjort klart så är det inte aktuellt längre.

Du verkar inte vara särskilt impulsiv heller och det är i det här fallet något bra.
Men som sagt, sök hjälp.
Du ska inte behöva plågas av de här tankarna så mycket som du beskriver att du gör.

 

[Monkie]

Nu svarar jag generellt! Tack för alla svar! Jag har ju som jag skrev i första inlägget inte riktigt haft koll på om det är normalt eller inte, men nu inser jag att jag nog tänker för mycket på att dö. Utifrån det tror jag att jag nog kan försöka tänka om. Det tar emot att söka vården, jag känner att jag inte kommer våga vara ärlig i alla fall. Tänkte skriva att jag bestämt mig för att kontakta någon präst men känner att det inte heller känns riktigt bra.

Vill inte vara motvalls och otacksam över era råd att söka hjälp, men tror att jag ska försöka på egen hand först. Tack alla som svarat

 

[Vallmo]

Nu svarar jag generellt! Tack för alla svar! Jag har ju som jag skrev i första inlägget inte riktigt haft koll på om det är normalt eller inte, men nu inser jag att jag nog tänker för mycket på att dö. Utifrån det tror jag att jag nog kan försöka tänka om. Det tar emot att söka vården, jag känner att jag inte kommer våga vara ärlig i alla fall. Tänkte skriva att jag bestämt mig för att kontakta någon präst men känner att det inte heller känns riktigt bra.

Vill inte vara motvalls och otacksam över era råd att söka hjälp, men tror att jag ska försöka på egen hand först. Tack alla som svarat

Jag tolkar det inte alls som motvalls eller otacksamt om du vill försöka själv först.

Du har ju fått en massa tankar och bekräftelse här om att det inte är riktigt normalt och det kan räcka väldigt långt för att ta tag i det själv.
Skulle det visa sig sen att det inte funkar, ja då kanske du går vidare och söker hjälp. Det verkar som du tänker åt det hållet.
Hur som helst, så hoppas jag det blir bättre för dig.

 

[parellikusken]

LPT är ingen risk. Det har inte jag fått ens efter ett suicidförsök.

Jag tänker på döden oerhört ofta, men då är jag uttalat deprimerad. Men även när jag inte är märkbart deprimerad har jag döden som möjlig utväg, men det skänker mig tröst. Att döden finns som utväg ger mig hopp och energi, det gör att jag vågar göra saker och är på något sätt en drivkraft hos mig. Behöver inte vara jätteilla att ha suicidtankar, kan vara tröstande också.

 

[Vallmo]

LPT är ingen risk. Det har inte jag fått ens efter ett suicidförsök.

Jag tänker på döden oerhört ofta, men då är jag uttalat deprimerad. Men även när jag inte är märkbart deprimerad har jag döden som möjlig utväg, men det skänker mig tröst. Att döden finns som utväg ger mig hopp och energi, det gör att jag vågar göra saker och är på något sätt en drivkraft hos mig. Behöver inte vara jätteilla att ha suicidtankar, kan vara tröstande också.

Håller med!
Det ska mycket till. Jag har också gjort suicidförsök och uttalat allvarliga planer, men så länge man samarbetar så brukar man försöka vårda enligt HSL.

Jag fick nästan ett vårdintyg en gång (man kan säga att det är en tvångsvårdande åtgärd där man ska bedöma om det ska bli ett LPT eller ej). Då var jag inneliggande och riktigt, riktigt dålig.
Lyckades klara mig undan det, tack och lov eftersom det skulle innebära en förflyttning från ”min” klinik men jag var tvungen att lova en jävla massa och fick bara gå ut efter bedömning av sjuksköterska osv.

 

[Rina]

Nej en människa som mår bra tänker inte så. Att du fantiserar och planerar är mycket allvarligt. Du kan söka dig till en präst eller diakon om du inte vill att det förs journaler. Men kanske kan sjukvården hjälpa dig bättre. Man behöver inte vara ledsen för att vara deprimerad har du långtgående självmordstankar så ska du söka hjälp. Jag tror inte de lägger in dig under LPT faktiskt. Då ska de beröma att du lider av en allvarlig psykisk störning och är i oumbärligt behov av vård och att du motsätter dig vård.
Ibland vänjer man sig vid självmordstankar och det "känns" nästan normalt, men det är det inte. Det ska inte vara så. Jag har levt med det under lång tid men det är först nu när jag mår bättre. När jag inte tänkt på det på ett par månader som jag inser att det inte ska vara så. Det ska inte tillhöra vardagen att tänka på hur man vill dö.

 

[Rina]

Nu svarar jag generellt! Tack för alla svar! Jag har ju som jag skrev i första inlägget inte riktigt haft koll på om det är normalt eller inte, men nu inser jag att jag nog tänker för mycket på att dö. Utifrån det tror jag att jag nog kan försöka tänka om. Det tar emot att söka vården, jag känner att jag inte kommer våga vara ärlig i alla fall. Tänkte skriva att jag bestämt mig för att kontakta någon präst men känner att det inte heller känns riktigt bra.

Vill inte vara motvalls och otacksam över era råd att söka hjälp, men tror att jag ska försöka på egen hand först. Tack alla som svarat

Sök vård nu, väntar du för länge så finns risken att du går ner djupare i det här och då finns det risk för att det blir ännu svårare att söka. Så vänta inte. Vägen tillbaka riskerar att bli längre och svårare och du kanske får läggas in. Söker du själv och söker du nu så visar du på en självinsikt och vilja att må bättre och det är till din fördel. Det är en styrka att inse och söka. Det är inte värt att ta risken att vänta. Sedan behöver du tala klarspråk när du träffar läkaren. Säg att du funderar på olika tillvägagångs sätt. Säg att du är orolig för att träffa personer du känner i personalen.

Var rädd om dig