Ni som varit med vid avlivning.

[Immer]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag var med när min foderhäst avlivades med bult.
Stallägarens man, som är veterinär, ville inte att jag skulle hålla i grimskaftet. Detta av säkerhetsskäl ifall något gick snett.
Dock stod jag två meter ifrån dem. När hästen fallit fick jag möjlighet att säga adjö till henne innan det var dags för avblodning och då gick jag in. Djurambulanskillen ville inte heller att jag skulle se när han vinschade in hästkroppen i transporten.
Stallägaren hade hela tiden stannat inne, hon klarade inte av att vara med.
När hennes man kom in drack vi kaffe och satt länge och pratade och jag upplevde det som en oerhört positivt att ha någon att tala ut , och gråta ut, med.

Immer

 

[potatis_mos]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

jag har aldrig varit med om någon avlivning men min första ponny jag hade .låna jag ut pga att jag växt ur men ändå älska jag ju henne .dom jag låna ut henne till ringde å sa att dom hade tagit bort henne jag blev jätte ledsen hon blev uppväxt med mig å jag ville vara med henne det sista också . det värsta var att det sista jag såg av henne var att hon var stressat inte den häst som hon var egentligen . jag kan bara börja gråta när jag tänker på det . hon blev bara 11 år å .annars var hon den snällaste sötaste å goaste häst man kan tänka sig

 

[ekonomisk]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag råder dig till att vara med om du tror att du orkar. Jag är en lipsill som ser mina djur som bebisar, men jag kände ändå att detta var det enda rätta (för mig).

Hade flera kompisar som erbjöd sig att göra det och min man trodde inte sina öron när jag sa att jag skulle göra detta ensam.

Jag kände att den sista hon skulle se var mig, hon var mitt ansvar. På morgonen borstade jag henne, klippte en bit av svansen och ledde sedan ut henne framför stallet.

Detta var helt naturligt för henne, förutom borstningen var det som vilken morgon som helst och hon hann aldrig bli nervös.

Det gick snabbt, helt plötsligt låg hon ner och jag tog farväl, fick grimman och sprang in till min man. Det var jobbigt, men jag känner ännu att det var det bästa jag gjort.

Om DU orkar, var med!

Kramar dig....och tänker på dig...

 

[Sessiagh]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag avlivade min gamla trotjänare hösten 05, men det känns som igår. Han blev 30 år och hade förmodligen levt lite till, men jag ville låta honom sluta när han var på "topp". Alltså innan han sjönk i rang och innan han behövde helt blött foder pga tänderna (som började bli slitna).
Det skedde med bult och han hade förmånen av att det var hovslagaren som gjorde det. Samma hovslagare han haft i största delen av sitt liv och som han var trygg med.
Jag ledde ut honom med godsakshink, höll i grimskaftet och tittade bort när det small. Räckte över grimskaftet till hovis och gick en lång cirkel runt för att jag inte ville se min döda häst. Han avblodades och grävdes sen ner.
Det kändes otroligt bra att ha varit med honom in i det sista. Mina känslor var att det var det sista jag kunde göra för honom som tack för allt han gett mig genom åren. Efteråt var jag lugn och det var en lättnad när det hela var över.
Värre var att behöva förklara för folk varför jag valde att ta bort en till synes frisk häst. Tydligen ska de gå och vara sjuka och lida innan det är moraliskt befogad i mångas ögon att ta bort ett djur.

Jag har varit med alla mina djur när de tagits bort, senast min hund i december, och det är jättetufft innan det skett men en stor lättnad när det är över. Det är ju egentligen inget hemskt, istället är det en gåva att ge. Att förkorta lidande eller undvika lidande.

Jag tycker också att ju fler avlivningar man är med om, desto större förmåga att hantera sorgen får man. Man vänjer sig känslomässigt och kan hantera de olika faserna eftersom man känner igen dem. Inte blir man mindre ledsen, men man reder upp det bättre psykologiskt. En form av acceptans, kanske?
/Sessiagh

 

[Maléne]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag höll min häst när hon avlivades i vintras, det var ett självklart val för mig och jag ångrar mig inte, jag är en stark person men självklart var det jobbigt. Efteråt tog jag och pojkvänen bort skorna sedan kom grävmaskinen (hade tillstånd såklart) Sedan var jag med när hon vältes ner i gropen, ingen kul syn men jag är sån så jag kollade inte bort, hoppade sedan ner och la i ordning huvuvdet på henne och tog det sista farvälet och så fick hon sin begrvningsros, sedan strödde jag den första jorden och sa av jord är du kommen och jord skall du åter bli (lite löjligt men en vana) sedan fick grävmaskinen ta över.
Vila i frid gumman.

Jag kan säga att jag kommer att vara med alla mina hästar den dagen den kommer annars kommer jag ångra mig.

 

[Sophia_]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Tack för alla svar!
Det känns skönt att få läsa era historier.

Har suttit och tänk nu och försökt föreställa mig scenariot. Vi har fått tillåtelse att vara nere vid sjön, ett jättevackert ställe med underbar utsikt. Har bara en hage och vill inte ha blod där när min andra häst ska gå kvar där några dagar.

Jag är helt övertygad om att jag vill vara med när det smäller. Det vill jag verkligen. Det har jag alltid vetat, ända sedan jag fick den här hästen, att den dagen det händer ska jag vara med.

Sen tror jag att jag kommer vilja se avblodning och allt det där också, även om det inte alls är nödvändigt att vara med då. Jag tror jag också är sån som person, jag vill vara med hela vägen och verkligen se hur allt går till.
Jag är helt medveten om att det smäller och att hästen kan rycka ganska mycket innan den blir stilla. Men det är ändå svårt att förställa sig, det är ju just min häst som ska ligga där...

Jag hoppas och tror att jag kommer kunna vara stark. Tror inte jag kommer gråta förrän slaktbilen åkt, det gör jag nog helst ensam. Jag ska nog ha med mig någon som kan vara en tröst efteråt, men jag brukar bli taggig och arg också när jag är ledsen så jag klarar mig nog bäst ensam.
Och så ska jag förvarna chefen på att mår jag piss kanske jag inte kan jobba under dagen...

 

[Friberg1990]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Har inom kort tid tagit bort 2 hästar . den ena va en ponny som har lärt mig rida , han har lärt mig allt genom mina 12 år på ridskolan , de hände en dag när jag jobbade i stallet en helg dag . barna kom springandes och sa : super haltar , han verkar ha jätte ont , jag frågade lungt vad som hände , då sa dom : theo sparkade mot han så han gick om kull och när han reste sig upp var han jätte halt . jag sprang ner med barna och kolle på hästen och sa till alla barn att gå upp i stallet och samlas . jag stog kvar där nere med super , och prata med roger och sa att han fick stanna kvar där medans jag går upp och ringer ridskolechefen . ( roger är en i personalen ) Jag ringde chefen och sa , de har hänt en hemsk sak , supers ben är av , jag måste få hit en vetrinär fort och fråga om hon kunde komma och ta över för skulle inte klara av allt detta . och hon sa : f*n inte super utav alla våran äldsta häst som alla barn älskar . sen sa hon , nej jag kan inte komma jag är i gävle . hon sa med lugn röst , jag ringer vetrinär , du klarar de här dessie sa hon . efter jag hade pratat med henne så gick jag till alla barnen och berättade , alla barn började gråta , och jag med . sen fick supers halvfodervärd följa med mig när ch säga hejdå till han . men jag rådde henne att inte titta på benet , men hon ville . sen tog de ca 1½ timme innan vetrinären kom . och under tiden stog jag och matade super med mat och och pussade och klappade på han . sen tänkte jag ska jag vara med , jag kan inte lämna han nu . han fick en spruta och de gick på någon sekund så låg han . och sista ryckningarna är hemska , men man vet redan att han är död när han har ramlat i hop . jag skulle tycka att du skulle vara med på det där . för om du inte är de tror jag att du kommer ångra dej . de brukar kännas bättre att vara me till sista sekunden . men de är bra om du har någon med dej . för man behöver verkligen tröst och så . de är min lilla avlivning med ena , den andra var vi förberedd på .

 

[Djurjouren]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag är realistisk och saklig, har varit med om en avlivning och aldrig mer säger jag. Kom överens med slaktaren att jag bara höll till han bultat och sen skulle jag gå.
Jag stod och klappade pållen men tittade inte på honom, kändes helt ok.
Bulten går i och jag hör hur pållen fiser, skiter och kissar och faller ihop.
Tårarna bara sprutar och jag faller avgrundslöst ner i djup förtvivlan. Springer in och gråter otröstbart i flera timmar.
När jag gråtit färdigt känner jag en stor lättnad.
Man mår dåligt innan. Hallå..Man ordinerar avlivning av sin bäste vän, man känner sig som Hitler typ....
Men efteråt så kändes det otroligt skönt, lättnad.
Numera om jag tar bort nån hemma så har jag en vän som håller i. Hon är mer objektiv än jag och det är inte hennes djur.

 

[Lippy]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

När min väninna skulle ta bort sin häst så var jag med, vi höll båda två i honom och han anade aldrig vad som skulle hända. Killen från lantbrukstjänst var FANTASTISK! Honom skulle jag själv anlita om jag skulle behöva ta det tunga bselutet. Min väninna tyckte det var skönt att inte vara ensam i just de öginblicket, men tror hon tyckte det var skönt att få vara helt ensam sen en stund efteråt.

Men jag tycker det är starkt att som hästägare ta det svåra beslutet ochtycker att man ska försöka var med ända in till slutet...

 

[Fibusen]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Har varit med en gång (inte min häst),med bult,stannade även och såg avblodningen.

Det går så snabbt så man hinner inte reagera,hästen faller i marken innan smällen från bulten tar slut,det som jag tyckte var otäckt var att hästen hade massa dödsrykningar,men man får tänka så att det är inget som hästen känner.. Dom kan även kissa/bajsa. Det är helt normalt eftersom alla muskler slappnar av.

Vid avblodningen så skär dom ett snitt i halsen/bogen,och det bör man INTE vara med och se i fall det är en häst man känner riktigt,för det är lite otäckt,blir en hel del blod,och ur hålet så rinner det så mycket att det nästan kluckar... Brukar gämföra det med att ha en petflaska med vatten som man vänder upp och ner och häller ut vattnet ur....

När dagen kommer att jag ska ta bort min egna häst ska jag ha någon annan som håller i,hästen bultas,jag säger hejdå,sen går jag.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

...Men efteråt så kändes det otroligt skönt, lättnad.

Så har jag också känt i samtliga av fallen. Vilket för min del betyder att jag fattat rätt beslut.

 

[BitterAss]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Så har jag också känt i samtliga av fallen. Vilket för min del betyder att jag fattat rätt beslut.

Jag med, men jag tittar aldrig hästen i ögonen..

 

[toughcookie]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag har varit med alla mina djur när de tagits bort, senast min hund i december, och det är jättetufft innan det skett men en stor lättnad när det är över. Det är ju egentligen inget hemskt, istället är det en gåva att ge. Att förkorta lidande eller undvika lidande. /Sessiagh

Det här är precis som jag tycker. Att få somna in på ett "värdigt" sätt är den största gåva vi kan ge våra djur, en gåva vi inte ens skulle kunna ge våra gamla/sjuka anhöriga....

 

[fia12345]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Ni som stått bredvid när en häst tagits bort, hur kändes det? Hur reagerade ni, just då och längre fram, och var det så ni trodde att ni skulle reagera?
Var ni ensamma eller flera?
Kändes det hemskt jobbigt eller gick det att hantera hyfsat?

Nästa vecka kommer slaktbilen och ska ta bort min gamla häst som jag haft i 8 år. Hittills har allt handlat enbart om det praktiska, boka tid, boka hovslagare som tar av skorna, ordna för den andra hästen etc.
Nu när allt är klart har jag börjat fundera över hur det verkligen kommer vara. Kan inte föreställa mig henne ramla ihop framför mina fötter. Eller hur det kommer vara att se en varelse, som nyss varit en högst levande individ, över en sekund bli ett tomt skal på marken.

Jag har förbjudit mamma från att vara med.
Hon skulle bara gråta och vara nervös och göra situationen värre både för mig och hästen.
Jag har hela tiden tänkt mig att vara själv. Jag vill vara med hela vägen och hålla i grimskaftet. Hade inte tänkt ha med mig någon, efetrsom jag räknar mig själv som ganska stark i sådana här situationer.
Har aldrig sett en avlivning förut, men stått bredvid när en häst gått omkull och brytit benet. Anser mig vara ganska saklig och praktisk, och tror att jag kommer kunna hantera det.

Men så för någon dag sedan pratade jag med en person, som i mina ögon är den starkaste människa jag vet, som varit med vid avlivning av en häst. H*n rådde mig bestämt att ha med någon, eftersom det är en så stark upplevelse.

Så ni som varit med, dela gärna med er av er upplevelse!

Har inte läst igenom hela tråden. Så jag kanske upprepar det nån annan redan skrivit.

Jag har varit med vid 2 avlivningar, båda med bult.
Jag tycker nog att det obehagligaste var ljudet "ploppet" som bultpistolen avgav sig. Det är ett ljud som jag fortfarande kan upprepa i huvudet, även om det nu är 2 år sen sist. Så nästa gång det blir dags att ta bort nån av mina eller mina vänners pållar blir det öronproppar på.
Ljudet eller "ploppet" som jag säger, är inte särskilt högt, men jag vet inte. Det är nått som ändå har etsat sig fast.
Och om man har öronproppar så slipper man även höra när hästen tömmer tarmen, och har de sista kramperna.

Jag skulle rekomendera att du inte är själv under själva avlivningen. Det är riktigt skönt, om inte annars väldigt viktigt att få prata ut om vad man just har sett, för att bearbeta sorgen.

Det är en jättejobbig stund, men det går fort över. Så fort bulten är i, så vet man ju om att hästen är hjärndöd och inte känner nått. Sen vet jag inte vad som är normalt. Men hästarna jag varit med om har slutat krampa efter max 15-20 sekunder.
Jag föredrar bult framför spruta. Hela momentet är lugnare med spruta, men med bult så slipper hästen känna sig yr iallafall.

Sen tycker jag att man absolut inte ska tvinga sig själv att vara med när sin käresta ska få träffa john blund. Man är ingen dålig människa om man lämnar över detta till någon annan. Däremot om man avlivar hemma på gården, skulle jag nog gå och ta ett sista farväl, innan hästen lastas i containern.

 

[hillevie]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

inte alla hästar krampar eller tömmer tarmen, skulle nog våga påstå att det är 50/50 man vet ju aldrig vad som händer innan det är färdigt, en del reser ju sig i "skottögonblicket"/"sprutögonblicket" och ramlar ihop eller slår över.

hur som så inte känner dom det, bara lite otrevligt att se.

 

[busfro]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Hej
Jag tog bort min 33-åriga ponny för två månader sen, då hade jag haft glädjen att dela 21 år med honom. Vi visste att han var inne på sista versen, och hade förberett allt för att slippa det när det väl var dags. Dvs vi hade kollat med kommunen var på gården vi fick begrava honom, och hur vi skulle avliva och vem som skulle hjälpa oss. Jag var 100% säker på att jag skulle vara med ända till slutet. Jag avstod att vara med när jag avlivade en häst tidigare, och fick avliva en annan häst på operationsbordet. Jag har alltid ångrat att jag inte fanns där för dem och att jag inte fick säga adjö. Därför var det ingen tvekan. Min ponny har dessutom hjälpt mig tillbaka efter en svår trafikolycka där jag bland annat förlorade mitt ena ben.
Trots detta blev det en chock när det väl var dags. En dag låg han i hagen och kunde inte ta sig upp utan hjälp. Han hade förmodligen halkat och slagit sig illa i bakdelen. Efter att ha avvaktat under natten fattade vi med veterinärs hjälp beslutet att låta honom avsluta sina dagar på jorden. Jag bor numera 45 mil från mina föräldrars gård och satte mig omedelbart i bilen. Killen från trotjänaravlivining var förstående och lade om hela sin dagsrutt för att jag skulle hinna upp och dessutom hinna spendera några timmar med mitt hjärtegull innan det var dags.
Hela dagen kändes så fin och bra, så fin som man kan önska att den ska få bli. Jag fick vara själv med min ponny i stallet i flera timmar och när det väl var dags behövde han bara gå några få steg genom stallet och ut på baksidan. Han hade fått smärtstillande och hade inte längre ont. Han fick äta allt han ville.
Jag höll i grimskaftet och matade honom med äpplen ända in i det sista. Det sista jag kände var när han pillade med sin mule i min hand. Jag blundade när jag visste att det var dags och hade bara mina händer mot hans mule. Så fort han ramlade omkull valde jag att titta bort och min sambo stod beredd och tog hand om mig. Jag ville inte se min ponny död, utan minnas honom som levande. Min sambo är jägare och därför visste jag att han inte skulle bryta ihop. Min mamma valde att inte vara med, eftersom hon inte skulle klara det. DEt är jag tacksam för, eftersom jag ville att det skulle vara lugnt och fridfullt. Jag grät inte förrän efter avlivningen, ville hålla mig lugn och så normal som möjligt för min ponnys skull. Ponnyn var alldeles lugn och avspänd hela tiden. Han märkte nog att något var på gång, men jag är övertygad om att han aldrig kände dödsångest. Han som avlivade, min styvfar och min sambos far (som också är jägare) tog hand om begravningen. De tog av grimman och gav den till mig senare.
Allt kändes bra och jag ångrar inget. Jag är så tacksam för att jag fick så många år med min ponny. Jag har ordnat en gravsten och ska plantera blommor på hans grav nu när vädret tillåter det.
Jag blir fortfarande mycket ledsen när jag tänker på min ponny, och det gör jag flera gånger om dagen. Men jag ser det som ett tecken på hur mycket han betydde för mig, så det känns inte jobbigt. Jag kan fortfarande känna hans mule i min hand, och det är ett fint minne.

 

[jerseyko]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag har inte var med och bultat någon häst, men jobbar som slaktare och första gången jag var med när de bultade en ko så vart jag regält chockad av att det gick så himla snabbt! Djuret föll innan ljudet från bulten nått mina öron.


Jag kommer alltid vara med när mina djur, hästar som katter osv, lämnar livet. Även fast jag vet att i alla fall de jag träffat har otroligt bra hand om djuren så tycker jag det är min skyldighet att vara med hela vägen.

 

[moonlightmotala]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

Jag har varit med både på bultning och avlivning med sömnmedel av veterinär.

Båda har så klart varit jobbiga, men jag har aldrig ångrat att jag varit med.
Förra gången i november 2007, avlivade vi vårt russ pga tumörer. Det gjordes av veterinär med överdos sömnmedel, eftersom det blev akut.
Min pappa var med, men jag hade nog klarat det själv också. Självklart grät jag en hel del, men Nemo var lugn hela tiden. Mycekt tack vare en underbar veterinär och så till att allt skedde med värdighet. Nemo fick äta gräs och morötter in i det sista.

Det jobbiga med den medicinska avlivningen, var att det tog längre tid än bulten.
Med bulten dog hästen direkt. Med Nemo fick vi vänta ett bra tag innan hjärtat slutade slå. Visserligen var han redan borta i hjärnan, men det tog ändå sin tid innan han helt kunde dödförklaras.

Sänder en tanke och hoppas att det trots allt blir en bra stund för Er!

 

[Mahogney]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

*KL*
Jag var med när vi tog bort vår kära lilla trotjänare Janina.
Det var jag och min stora syster som gick med henne bakom stallet.
Jag ångrar inte att jag gick med, jag vet att nån gång kommer jag stå där med min nuvarande dyrgrip som betyder mer än livet för mig.
Janina ramlade till marken direkt och hon ryckte en del i kroppen, men inget som såg läskigt ut eller så. Men jag och min syster gick därifrån när hon slutata rycka och då kommer gråten efter allting, nästan inget innan.

 

[lil-sis]

Sv: Ni som varit med vid avlivning.

När vi tog bort blåöga förra veckan var jag med.

Det var mkt lugnt och "värdigt", hon lade sig ner innan hon var död, mkt "snyggt".

Har bultat i gamla stallet och då krampade ena hästen men bara lite grann.

Det är ganska skönt nu efter att VETA att hon är död.