Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[monster1]

Barnets huvud som är onaturligt stort.

Det är därför det har en skarv i mitten som gör att det kan tryckas ihop.

 

[sjoberga]

Du menar precis som alla dessa hundägare måste haft ett liv tråkigt som pesten om det mest exotiska de kan tänka sig är att traska runt och samla bajs i platspåsar fem gånger om dagen?

Eller så är det så så att det som föräldern eller hundägaren anser vara det "bästa som hänt i livet" kommer med en del trista och jobbiga bitar men som på det stora hela övervägs av det man tycker är fantastiskt? Alldeles oavsett vad det är...

Och att det sägs vara det "bästa som hänt i livet" betyder inte det minsta dugg att det skulle ha behövt varit det om det inträffat i en annan del av personens liv och ännu mindre bäring har det på hur det skulle vara för en helt annan persons liv.

På något sätt känns det som att det som genererar "felet" är när antingen syftet är att applicera den egna upplevelsen i en annan kontext eller när den tas emot som om syftet vore det.

Jag kan lätt glädjas åt medmänniskor som lyser i ögonen av att prata om sin nya motorcykel utan att ens tänka tanken att vare sig skaffa en motorcykel, eller börja tro att de vill att jag ska köpa en motorcykel eller att jag ens tänker hjälpa dem att putsa motorcykeln. Men det är klart, säger de också "du borde också skaffa en", så är de fel ute, på så många sätt att jag inte orkar räkna upp dem vare sig för denne eller för nåt forum.

 

[Fruentimber]

När jag var i yngre tonåren var jag övertygad om att jag skulle adoptera. Jag minns inte riktigt varför, det var det barnalternativ som lockade mest. I min familj har mammorna alltid varit unga, mellan 20-25 vid första barnet, så i den åldern kände jag mig stressad över barnfrågan. Jag hade flera korta förhållanden som sträckte sig knappt över året, inget direkt lämpligt fadersmaterial, och förlovade mig två gånger också. Jag var nog stressad över hela den där familjegrejen, speciellt när jag tittade på min omgivning. Det borde liksom ha fallit sig på plats då, alla de där pusselbitarna med barn volvo villa jobb. Det gjorde det ju för alla andra.

Men när jag var 25 flyttade jag till Oslo istället och levde ett jäkla singelliv med en himla massa röj. Ett par år senare träffade jag sambon en midsommar när jag var på permission i Sverige och blev blixtkär. Han sa snabbt att han inte ville ha några barn, och direkt kände jag lättnad. Den där tidigare barnstressen jag hade känt var ingen genuin barnlängtan. Det var en stress över familjenormer och omgivningens påtryckningar. När barn har kommit upp som fråga hos släkt och vänner under sambons och mitt förhållande har han snabbt deklarerat att det inte blir något med det. Konstigt nog dyker det då sällan upp följdfrågor. När jag däremot har sagt att det vill vi inte ha, har det ofta kommit med ett "jodå, det kommer nog ska du se", eller "klart ni ska", samt liknande påståenden. Jätteirriterande. Men nu har det sjunkit in hos folk i vår närhet och uppkommer endast om det finns bekanta eller okända med vid något sammankomst. Att inte vilja ha barn betraktas som något konstigt och avvikande. Folk blir lite ställda när vi säger ett högt "nej!" i kör.

Jag har ingenting emot barn, leker och umgås gärna med de ungar som finns bland släkt och vänner. Men det finns fenomen inom föräldraskapet som stör mig betydligt mer än eventuella högljudda ungar. Hur tidigare genusmedvetenhet flyger ut genom fönstret samma stund som man får reda på könet. Hur så många kvinnor tappar all form av tidigare identitet och bara blir "stoltmamma_89" med barnen över hela deras sociala medier. Hur kvinnor (mammor) som samlas inte verkar ha något annat gemensamt att tala om än just barn. Och don't get me started on männen. Men dessa fenomen bland kvinnor skaver extra mycket i mig. Min inre feminist tjuter högt.

Jag har ett par i min närhet vars parenting methods irriterar skiten ur mig. Men eftersom jag inte själv har barn, så verkar jag inte ha någon som helst talan vad gäller barnuppfostran, inte ens om det så rör grundläggande psykologi. Trist, eftersom det påverkar både relationen till föräldrarna men också till barnen.

 

[Sleepy]

Barnets huvud som är onaturligt stort.

Att det blir trångt vid födseln, menar du? Bebisar har något som kallas fontanell; en öppning i skallbenet som gör att det kan flexa vid födseln. Det växer ihop sen. Kvinnans kropp är också anpassad för att vidga sig vid födseln. Fullt naturligt, storleksmässigt.

 

[_Taggis_]

Men det finns fenomen inom föräldraskapet som stör mig betydligt mer än eventuella högljudda ungar. Hur tidigare genusmedvetenhet flyger ut genom fönstret samma stund som man får reda på könet. Hur så många kvinnor tappar all form av tidigare identitet och bara blir "stoltmamma_89" med barnen över hela deras sociala medier. Hur kvinnor (mammor) som samlas inte verkar ha något annat gemensamt att tala om än just barn. Och don't get me started on männen. Men dessa fenomen bland kvinnor skaver extra mycket i mig. Min inre feminist tjuter högt.

Jag har ett par i min närhet vars parenting methods irriterar skiten ur mig. Men eftersom jag inte själv har barn, så verkar jag inte ha någon som helst talan vad gäller barnuppfostran, inte ens om det så rör grundläggande psykologi. Trist, eftersom det påverkar både relationen till föräldrarna men också till barnen.

Word. Känner precis samma och hade inte kunnat uttrycka det bättre.

 

[monster1]

Jag har ett par i min närhet vars parenting methods irriterar skiten ur mig. Men eftersom jag inte själv har barn, så verkar jag inte ha någon som helst talan vad gäller barnuppfostran, inte ens om det så rör grundläggande psykologi. Trist, eftersom det påverkar både relationen till föräldrarna men också till barnen.

Handlar det inte mer om oombedda råd, de är ju stort sett aldrig välkomna? Det man tappar när man inte själv inte befinner sig i samma situation är ju förståelsen. Det är väll därför det är lättare att ta råd av någon som befinner sig i samma situation som en själv, när det kommer utifrån blir det mer en pekpinne.

 

[Fruentimber]

Handlar det inte mer om oombedda råd, de är ju stort sett aldrig välkomna? Det man tappar när man inte själv inte befinner sig i samma situation är ju förståelsen. Det är väll därför det är lättare att ta råd av någon som befinner sig i samma situation som en själv, när det kommer utifrån blir det mer en pekpinne.

Jag är van vid barn och det handlar inte om "paniksituationer" utan som sagt, grundläggande enkel psykologi. Flera har försiktigt och snällt försökt påpeka att man t ex inte måste lyfta upp ungen med ett "OJ hur gick det?!" för att barnet snubblade lite lätt. Ungen är nu runt 3 år, skrikig och rädd för cirka allt eftersom föräldrarna inte stöttat upp. Så fort ungen verkat tveksam på något har föräldrarna varit där och bekräftat och förvärrat.

 

[monster1]

Jag är van vid barn och det handlar inte om "paniksituationer" utan som sagt, grundläggande enkel psykologi. Flera har försiktigt och snällt försökt påpeka att man t ex inte måste lyfta upp ungen med ett "OJ hur gick det?!" för att barnet snubblade lite lätt. Ungen är nu runt 3 år, skrikig och rädd för cirka allt eftersom föräldrarna inte stöttat upp. Så fort ungen verkat tveksam på något har föräldrarna varit där och bekräftat och förvärrat.

Som sagt vad man borde och vad man gör är ju olika saker det är ju det som gör att det är lättare att nå fram när man är i samma situation än när man står utanför.

 

[Fruentimber]

Som sagt vad man borde och vad man gör är ju olika saker det är ju det som gör att det är lättare att nå fram när man är i samma situation än när man står utanför.

Jag förstår inte vad det är för "situation" du refererar till? Situationen att vara förälder?

 

[monster1]

Jag förstår inte vad det är för "situation" du refererar till? Situationen att vara förälder?

Japp, men det kan ju vara vilken situation som helst. Tex att vara kvinna och få råd om hur man ska agera som kvinna av en man, att vara rund och få råd om det av en smal osv.

 

[Fruentimber]

Japp, men det kan ju vara vilken situation som helst. Tex att vara kvinna och få råd om hur man ska agera som kvinna av en man, att vara rund och få råd om det av en smal osv.

Men det är ju alltså ingen som nått fram. Till och med egen nära släkt har sagt till, men inget. Föräldrarna är överlag extremt fåniga vad gäller att faktiskt kunna diskutera något och ändra åsikt, oavsett vad det handlar om. Lite som att prata med en 10-åring, på tal om barn. De har liksom bestämt sig för att det är synd om barnet, oavsett situation.

 

[monster1]

Men det är ju alltså ingen som nått fram. Till och med egen nära släkt har sagt till, men inget. Föräldrarna är överlag extremt fåniga vad gäller att faktiskt kunna diskutera något och ändra åsikt, oavsett vad det handlar om. Lite som att prata med en 10-åring, på tal om barn.

Så då är det inte en generell grej för alla föräldrar utan bara något som gäller just dessa individer?

 

[Fruentimber]

Så då är det inte en generell grej för alla föräldrar utan bara något som gäller just dessa individer?

Jag har aldrig sagt att det skulle vara en generell grej? Jag skrev ju i ursprungsinlägget, att just detta par och deras uppfostran irriterar mig?

 

[Tassetass]

Men det är ju alltså ingen som nått fram. Till och med egen nära släkt har sagt till, men inget. Föräldrarna är överlag extremt fåniga vad gäller att faktiskt kunna diskutera något och ändra åsikt, oavsett vad det handlar om. Lite som att prata med en 10-åring, på tal om barn. De har liksom bestämt sig för att det är synd om barnet, oavsett situation.

Så som man är som människa rent allmänt blir man väl i regel som förälder, tänker jag. För något säger mig att så som du beskriver de där föräldrarna, så är de med annat också, inte bara när det handlar om barnet. Om något kan väl barn, och för den delen andra stora, omvälvande förändringar i livet, förstärka de sidor som är utmärkande hos en som person.

 

[Bison]

Att det blir trångt vid födseln, menar du? Bebisar har något som kallas fontanell; en öppning i skallbenet som gör att det kan flexa vid födseln. Det växer ihop sen. Kvinnans kropp är också anpassad för att vidga sig vid födseln. Fullt naturligt, storleksmässigt.

Och ändå är det vanligt med skador vid förlossning. Jag skulle tex aldrig kunna klara av att föda vaginalt, min kropp är inte anpassad.

 

[Fruentimber]

Så som man är som människa rent allmänt blir man väl i regel som förälder, tänker jag. För något säger mig att så som du beskriver de där föräldrarna, så är de med annat också, inte bara när det handlar om barnet. Om något kan väl barn, och för den delen andra stora, omvälvande förändringar i livet, förstärka de sidor som är utmärkande hos en som person.

Oh ja! Så är det verkligen.

 

[Fruentimber]

Och ändå är det vanligt med skador vid förlossning. Jag skulle tex aldrig kunna klara av att föda vaginalt, min kropp är inte anpassad.

Nu kan jag vara ute på djupt vatten men mig veterligen finns det en diskussion om att många förlossningsskador orsakas av vården i sig. Att man hetsar fram under förlossningen t ex.

 

[Sedna]

Men det är ju alltså ingen som nått fram. Till och med egen nära släkt har sagt till, men inget. Föräldrarna är överlag extremt fåniga vad gäller att faktiskt kunna diskutera något och ändra åsikt, oavsett vad det handlar om. Lite som att prata med en 10-åring, på tal om barn. De har liksom bestämt sig för att det är synd om barnet, oavsett situation.

Det är alltså ett genomgående drag, men det var i fråga om barnuppfostran som du började irritera dig? Blev de annorlunda när de blev föräldrar eller är det här med barnuppfostran känsligare för dig?

 

[Bison]

Nu kan jag vara ute på djupt vatten men mig veterligen finns det en diskussion om att många förlossningsskador orsakas av vården i sig. Att man hetsar fram under förlossningen t ex.

Jo, har också läst om det. Men föda barn har aldrig varit något oproblematiskt om man kollar historiskt sätt.

 

[Migo]

Nu kan jag vara ute på djupt vatten men mig veterligen finns det en diskussion om att många förlossningsskador orsakas av vården i sig. Att man hetsar fram under förlossningen t ex.

Det är fullt naturligt med förlossningsskador. Det är även fullt naturligt att dö i barnsäng.

Naturligt betyder inte problemfritt...