Sv: Ni som har hingst!
Jag har inte stor erfarenhet mer än av de två unghingstar jag haft i min ägo, och det har varit milsvid skillnad på dem i hur jag måst "ta" dem och hantera dem. Min erfarenhet är helt enkelt att en hingst i jämförelse med en annan hingst kan vara lika nyanserad som en jämförelse mellan två ston (jag har träffat kobra-ston och ston som varit det mesigaste som gått i ett par hästskor).
Kallblodet var en tuff individ hemmavid, visst kunde man märka att om han fick lillfingret - så högg han fort hela handen, i beteenden, men det var ändå alltid lätt stävjat, en harkling och på sin höjd en tydlig markering i kroppsspråk och han tog det.
Men när vi kom på bortaplan hösten som 1-åring, då fick jag mej en chock. Då var jag glad att jag hade hjälm och pisk och långa tyglar i tränset. Den var inte kul någonstans, det värsta med honom var att han inte "tog" korrigering utan svarade EMOT korrigering när hormonerna rusade i kroppen. Dvs när han brummade upp sej och jag korrigerade honom så vände han sej emot och sa tydligt "Jag gör som jag vill" vilket ju medförde att jag behövde vara extremt sketa-tuff precis hela tiden.
Jag sålde honom, såna hästar har jag inget för då jag inte är tillräckligt tuff - eller tja, jag TRIVS inte med att vara som en morrande monster på mina hästar, och köparen kastrerade rätt fort trots att det var en lovande travare...Som valack är han betydligt mycket lugnare, om än fortfarande en tuff och hård individ.
Hursomhelst, min russhingst är en helt annan femma. Där passar till exempel det Nafayette skriver in väldigt bra. En felkorrigering är en djup förolämpning och han blir väldigt olycklig av dem. Det är fortfarande ingen menlös häst, han har egen vilja och humör men är verkligen lätt att ha å göra med i allt. Oavsett situationer vi varit i, så har han aldrig "svarat emot" mej i "skarpa situationer".
I slappa situationer är han som russ är mest, en djävul bakom varje öra....Han har kaxighet och humör så det räcker och blir över, men just det tror jag inte sitter i att han är hingst, utan snarare personligheten.
Men han har också en fantastiskt samarbetsvilja, och mycket av den viljan tror jag kommer ur att han är hingst. Han älskar att få röra sej, och älskar ändå mer att få höra att han är duktig, och mest älskar han att förstå. Förstår han vad som väntas av honom så bjuder han till 150% på det.
Han är hingstig, - väldigt tydlig könsprägel på honom i beteende och fysik, men på ett sätt som jag trivs med mycket bra. Han är inte den som "tar hela handen" om han får lillfingret, men visst måste man vara tydlig, fast och konsekvent. Han har sina små genomskinliga testing-testing av andra människor - jag vet inte om det beror på åldern (han är 3) eller på att han är hingst, men visst checkar han i princip med alla hurpass "flyttbara" de är (Om man bara är jordad och trygg i sej själv och sin kropp, så säger han bara "Jaha okej då") och även hur långt han kan gå i sitt enerverande "pockande" på uppmärksamhet och stimulans.
Här lägger han inget krut alls med mej, eftersom han så tydligt vet vad som gäller. Mej flyttar man inte på, i vilken situation det än gäller (dvs körning, tömkörning, på gången, när han leds etc) och jag tolererar varken nafsning eller puffar.
MEN som sagt, det här kollar han med alla. Så därav är han ju ingen lämplig "barnponny" ännu, det är en bit kvar innan dess, och jag får ofta påminna särskilt folk som inte är hästerfarna, om hur de bör bete sej (han är ju en smygare, till exempel när han leds så är han mycket smidig på att sakta men säkert flytta på den som "leder", om den inte är medveten om det eller saknar jordning).
Vad gäller hagar så har min hingst gått med valacker och andra hingstar sedan han var ett år och jag har hittills inte märkt några problem. Jag kommer fortsätta ha honom med min valack så länge det går bra.
Han kommer gå på fribetäckning och under den perioden kommer jag dela på dem, det är ju en helt annan sak om det finns ston inblandade. Men tanken är att han ska kunna gå tillbaka och spendera vintrarna tillsammans med valacken.
De hingstleker otroligt mycket och jag tror att min lillhingst skulle ha varit extremt odräglig att hantera om han inte hade fått utlopp för den helt makalösa energin och uthålligheten han uppvisar i lekandet i hagen. De kan emellanåt leka i 10 h i sträck.
Utan det utloppet kanske han hade varit farlig att hantera, jag vet inte. Uppenbart är i alla fall att han har ett HELT annat behov av samvaro med andra hästar, än alla andra hästar jag haft innan.
