Status
Stängd för vidare inlägg.
G

Garpen

Förlåt mig, tror jag skrivit om detta förut, men nu är jag igång igen! Hur nervös inför barnaverkstaden är det normalt att känna sig? Både jag och killen i fråga känner oss väldigt nervösa och oroliga, rent av rädda, samtidigt som vi båda inget annat vill än att få barn med varandra.

Säg att det är heeelt normalt att ha en hel drös med fjärilar i magen och inte kunna koncentrera sig på jobbet, och vrida och vända på saker och oroa sig för om vi verkligen klarar av att bli föräldrar. :crazy:

Hjälp, detta är verkligen stort! Det största beslut jag stått inför i hela mitt liv!

Vi vet inte riktigt vad som skrämmer oss. Som han sa igår kväll när vi satt och åt så var det ingen skrämmande tanke för honom att tänka sig att vi haft ett barn också vid matbordet, men ändå är vi rädda. Fast konstigt vore kanske annars. Vore vi inte nervösa och rädda hade vi kanske inte insett vidden av det hela, vad vet jag...

Någon som har lite valium? :crazy: :p
 
Sv: Nervös!

Naturligtvis är det heeelt normalt att vara nervös och ha pirr i magen.
När vi väl hade bestämt oss och börjat jobba på det blev det ännu pirrigare.
Varje gång efter att man hade haft sex låg man kvar länge, länge och bara tänkte "tänk om...".
Sen såg/kände man diverse tecken som skulle tyda på en graviditet.
Naturligtvis räckte det med lite yrsel orsakad av trötthet för att man skulle börja hoppas och man blev lika besviken varje gång mensen kom :cry:
Men så en dag!
Är du nervös och pirrig nu, så vänta bara på den våg av känslor som sköljer över dig då du står där med stickan i handen, som visar att nu jäklar är det minsann ett litet frö sått i alla fall :eek:
Glädje, oro, skräck, lycka, ångest...allt på en gång!
Klarar vi verkligen det här? Är vi tillräckligt gamla? Är för för gamla? Älskar vi varandra tillräckligt mycket? Kommer vi bli bra föräldrar? Jag som har sådan förlossningsskräck? Nu kan man inte ändra sig... Hur blir det med jobbet? Måste vi byta bil?
Alla frågor, stora som små dyker upp...och jag skulle tro att det är ganska så vanligt och att det är helt normalt.

Jag tror att det är helt normalt att vara nervös, för det är ett enormt beslut.
Jag tror också, som du säger, att det är bra att man är nervös, för då får man ju bevisat för sig själv att man har förstått hur stort det är (vilket man ju kan ha gjort även om man inte blir nervös...menar inte att "såga" någon...).
Det verkar i alla fall som att det är ett väl genomtänkt beslut och att ni kommer att vara väl förberedda den dagen det är dax för ytterligare stora steg!

Lycka till!! :banana:

(får man lov att fråga om ni har börjat med verkstaden ännu?)
 
Sv: Nervös!

Eftersom jag och sambon inte direkt planerade ett barn tillsammans, utan det mest bara "blev", så kan jag inte direkt svara på den ställda frågan.
Vi ställdes inför fullbordat faktum och det var så självklart för oss båda att, "Jaha, nu blir vi föräldrar, trevligt!" Det fanns ingen tvekan alls och vi är självklart jätteglada och längtar tills den lill* kommer ut.

MEN, ändå finns det tvivel om precis allt...
Någon liten röst någonstans som säger "Tror du verkligen på fullt allvar att DU klarar av att ta hand om ett barn?"

Självklart finns det alltid tvivel på ens egen förmåga, jag tror att det är det allt handlar om nämligen, att man inte ska räcka till som människa. Man ska ju trots allt vara med och forma en ny liten människa och ge den de allra bästa förutsättningarna för ett bra liv.
Klart det är skrämmande! Och man gör säkert inte allt rätt alla gånger, men vem gör det? Huvudsaken är väl att man lär sig av sina misstag och växer och utvecklas som person av att hantera dem.

Tror faktiskt att man är värre ute om man intalar sig att man är så fullkomlig att det är självklart att det flyter på friktionsfritt.
 
Sv: Nervös!

Jag säger bara, KÖR PÅ :)

Man växer med uppgiften. :love:

Ni kommer att kunna/veta/känna en massa saker som ni aldrig trodde att ni kunde/visste/kände, de bara finns där. ;)
 
Sv: Nervös!

Vet du vad jag tror, efter att ha läst dina inlägg under en längre tid?

Jag tror att er syn på barnalstrandet inte riktigt utgår från att ni vill bli föräldrar. Det ser ut som den mer utgår från att ni ser ett barn som det ultimata kärleksbeviset er emellan.

Du har ju berättat ganska öppenhjärtigt om turerna i ditt liv. Så tar det slut med mannen, det går ett bra tag - och sen dyker du upp här med ett gäng barntrådar. Då är det bra mellan er igen.

Men som vanligt så tycker jag att kärlek inte är snuttiga sms, överraskningsblommor, överraskningsutflykter, barnbeslut. Allt det där kan vara ett uttryck för kärlek men det är inte själva kärleken. Den måste komma först - och uttrycken sen. Om man bara ägnar sig åt uttrycken är det nog risk för att kärleken inte finns.

Ni är osäkra, skriver du. Och jag undrar alltså om den där osäkerheten beror att ni på djupet inte riktigt vet varför ni ska göra ett barn.

(Med reservation för att alltihop som vanligt kan vara helt fel;) )
 
Sv: Nervös!

Tusen tack för ditt inlägg, känns lugnande! :bow: Sände över det till killen också, hoppas det är ok.

Vi har bestämt att inte berätta för några vänenr eller föräldrar att vi vill ha barn, så då blir vi också ensamma i våra funderingar. Eftersom ingen har barn sedan tidigare så är det nytt för båda, och liksom växeldrar nu. När den ena känner sig rädd lugnar den andre och vice versa, vilket hjälper föga då det är svårt att lugna någon när man inte är helt lugn själv.

Och nej, vi har inte börjat ännu, men börjar vi nästa ÄL, vilket innebär att vi kör första gången på fredag. Bokat mysig svit att inviga barnverkstaden i. Nästan så vi räknar ned dagarna nu....
 
Sv: Nervös!

Jag håller med om varenda stavelse, men hade aldrig kunnat uttrycka det på ett så bra sätt.
 
Sv: Nervös!

Jag förstår dina funderingar, absolut! Visst fanns det en osäkerhet mellan oss i våras, innan vi gjorde en paus, men den finns inte nu. Visst kan vi med sunda förnuftet tycka att vi borde vänta, men ändå vill vi inte vänta.

Vi har talat i timtal om varför vi vill ha barn, vad det innebär för våra liv, för våra arbeten och fritidsintressen och framför allt för vår kärlek. vad är det som gör att vi vill ha just ett barn, vad är det som ligger bakom den längtan. Vad är det som gör att vi vill ha just det barnet med varandra och varför just nu. Vi har vridit och vänt på det mesta.

Han vill ha barn nu, men har sagt att vi kan vänta några år om jag vill och för att det egentligen skulle vara bättre för min karriär att vänta 3-4 år. Men jag vill inte vänta.

Kanske är vi dumma, kanske inte... :crazy:
 
Sv: Nervös!

Just det, klart jag håller med om att kärleken inte är det där rosaskimrande, de där sms.en och överraskningarna. handlar det bara om det är man ju allena kär i kärleken.

Kärlek för mig är att älska en person, en person bakom fasaden; dess värderingar och ställningstaganden, målbilder och synsätt, dess förhållningssätt till sin omgivning och sina medmänniskor, sätt att behandla människor och resonera kring livet.
 
Sv: Nervös!

Du har rätt i att man växer med uppgiften, och det är lätt att underskatta sin förmåga. Och även om man i teorin har det som behövs, är man rädd att inte kunna omsätta det i praktiken. Ett barn är ingen robot, och man vet inte vilka behov som kommer att finnas i just den här individen.
 
Sv: Nervös!

Är det något vi är bra på så är det att vrida och vända på saker! :) Vi tycker om att tala om allt från våra känslor till hur vi ska ordna praktiska saker. Ibland kan han komma och säga i stil med "jag vet att jag sagt det här förut, men vill säga det igen för det är så skönt att få prata om det, man mår så mycket bättre då". Så ur den aspekten känns det som vi vet vad vi gör och vad vi ger oss in på. Några garantier får man dock aldrig i livet.
 
Sv: Nervös!

Nä, klart inte ett barn är något mysterium ;) , men alla är olika. Går inte i förväg planera att vi ska göra si och så, för det kanske inte funkar på just vårt barn. Var så jag tänkte...
 
Sv: Nervös!

Men ett barn är inget mysterium heller.

Så KONSTIGT är det inte med barn.


:bow: :bow: :bow: Ord i rättan tid! Man får barn, man förändras i sina värderingar och prioriteringar. Handskas med vardagen och formar sina barn och barnen formar er till en del.

Barn som föds där föräldrarna agerar med en självklarhet brukar få det bra.

Och varför man vill ha barn? För att man vill det. Måste det analyseras?
 
Sv: Nervös!

Det är just det som är grejen.
Du kan inte planera. Det enda du kommer att veta är att barnet kommer att vara viktigare än allt annat. Oavsett. Så spänn av för sjutton. Jag tror att med dina (kanske era) förväntningar på allt så är riskten större för pannkaka än att bara spänna av och vara. Att resonera fram och tillbaka är säkert bra, men risken finns att man inte funkar likadant före som efter barn.

Du skulle satsat på en som redan varit med en vända så hade det nog varit tryggare :-)
 
Sv: Nervös!

Jag var hysteriskt nervös och ville dra mig ur första gången, när jag liksom fattade att det verkligen kunde BLI något. Mellan äggplockningen och återförandet vid en provrörsbefruktning.

Jag kunde typ tänka mig att rymma till månen hellre än att "kedjas fast" i en föräldraroll och för alltid länkas med pappan.

Gifta sig var 1000 ggr lättare, då var jag inte nervös, det gällde ju liksom ingen ANNAN.

Andra gången var det helt annorlunda. Då hade jag ett biologiskt frispel där mina äggstockar skrek att de ville ha ett barn med DEN DÄR pappan :o Vi hade ännu kortare historia ihop än ni, men det fanns aldrig någon tvekan.
 
Sv: Nervös!

Och nej, vi har inte börjat ännu, men börjar vi nästa ÄL, vilket innebär att vi kör första gången på fredag. Bokat mysig svit att inviga barnverkstaden i. Nästan så vi räknar ned dagarna nu....

Det är till att vara om sig och kring sig! ;)

Vår tvåa är tillverkad i stundens ingivelse ståendes
i vänners badrum en midsommarafton. Mycket känslor
och passion var inblandat och den oplanerade men
mycket välkomna och älskade lillebrodern tittade ut
nio månader senare. :p

Så kan det också gå till. ;)
 
Sv: Nervös!

Och varför man vill ha barn? För att man vill det. Måste det analyseras?

Ja, kan vara svårt att sätta fingret på den längtan. Som Han brukar säga ibland "jag vill så det värker". Vet inte var värken sitter, men tror honom...
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Halloj, En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna. Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 693
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 932
Senast: Anonymisten
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 911
Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 412

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp