Nedstämd, hjälper medicin?

[Saeta]

Sant. Det du skrev var "Vad spelar det för roll om det skrivs ut "för mycket" ssri?" För mig är för mycket detsamma som att det skrivs ut i onödan.

Aha! Då är jag med. För mycket/i onödan är väl samma sak typ. Jag menade mer vad det har för betydelse om det skrivs ut för mycket medicin. Alltså, det är hemskt att det är så vanligt att vara deprimerad. Men för mig känns det inte onödigt att iallafall få prova medicin. Funkar det inte så får man ju gå vidare med något annat. Men det kan ju funka och då är det jättebra. Men jag är som sagt för att man även ska ha någon slags terapi/samtal i början av medicinering så länge patienten inte är så sjuk att hen inte orkar göra något annat än att svälja piller. Men jag tycker ändå att någon form av terapi ska ingå vid medicinering!

 

[Squie]

Jag får iallafall en läkarkontakt via telefon på onsdag..

Inför mötet är mitt tips att skriva ned på ett papper om vad du behöver hjälp med. Ta också med symtom, hur du mår, om du är öppen för piller o är du inte det...fundera över varför du inte vill ha, söker du samtalskontakt/sjukgymnast/arbetsterapeut så ta upp det också.

Ovanstående underlättar utgången av samtalet o att vara förberedd är en hjälp för din o läkarens dialog och samarbete. Det är lätt annars att gå ifrån ett möte o känna "nähä, jag fick ingen hjälp". O vad du än gör...våga berätta exakt om hur du mår, inte förminska...inte det minsta. Ett vanligt normalt beteende som stressreaktionen brukar föra med sig.

 

[Freddie]

Du säger alltså att det är mer placebo än "riktig" effekt av antidepp?
Vad menar du med etiska aspekter?

Det är dock ändå inget en läkare kan veta innan personen börjar med medicin = det behöver inte vara i onödan! Dock känns det ju onödigt om läkaren tvingar eller propsar på att patienten ska fortsätta med medicin trots att hen mår dåligt/inte får effekt/massa biverkningar. DET är onödigt. Men då har patienten ändå provat.

Sen kan man ju kanske tycka att det är tråkigt att det är så många som äter antidepp idag.

Ja, jag säger att av all tillgänglig forskning som finns på SSRI idag (och det finns en hel del), kan man dra slutsatsen att det på sin höjd är marginellt mer effektivt än placebo. Nästan hela, eller till och med hela, effekten kan tillskrivas placeboeffekten - som dock kan vara hög i många fall! Sen går det förstås inte att utesluta att medicinen har effekt utöver detta för enskilda individer, men det jag vänder mig emot är att man mer eller mindre rutinbehandlar depressioner/symptom på nedstämdhet med medicin som aldrig har bevisats vara effektiv i sig. Då skulle man, om man hårdrar det, kunna försvara behandling med sockerpiller för deprimerade patienter, eftersom de med stor sannolikhet skulle fungera bra för många - så länge patienterna inte var medvetna om att de fått just sockerpiller. Det är onekligen en etisk fråga. Är det okej att ge patienter (farmakologiskt) verkningslösa tabletter om man vet att många av dem kommer att svara positivt på behandlingen? Jag tycker, vilket säkert kan ses som kontroversiellt, att det är precis vad man gör när man administrerar SSRI till så många människor som nu är fallet.

Jag förnekar alltså inte att SSRI kan ge effekt, till och med stor effekt, för vissa (kanske till och med många) patienter. Men de omfattande översiktsstudier som finns visar på att den effekten med mycket stor sannolikhet beror på placebo. Det borde, tycker jag, debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än vad som nu görs inom vården.

 

[Saeta]

Ja, jag säger att av all tillgänglig forskning som finns på SSRI idag (och det finns en hel del), kan man dra slutsatsen att det på sin höjd är marginellt mer effektivt än placebo. Nästan hela, eller till och med hela, effekten kan tillskrivas placeboeffekten - som dock kan vara hög i många fall! Sen går det förstås inte att utesluta att medicinen har effekt utöver detta för enskilda individer, men det jag vänder mig emot är att man mer eller mindre rutinbehandlar depressioner/symptom på nedstämdhet med medicin som aldrig har bevisats vara effektiv i sig. Då skulle man, om man hårdrar det, kunna försvara behandling med sockerpiller för deprimerade patienter, eftersom de med stor sannolikhet skulle fungera bra för många - så länge patienterna inte var medvetna om att de fått just sockerpiller. Det är onekligen en etisk fråga. Är det okej att ge patienter (farmakologiskt) verkningslösa tabletter om man vet att många av dem kommer att svara positivt på behandlingen? Jag tycker, vilket säkert kan ses som kontroversiellt, att det är precis vad man gör när man administrerar SSRI till så många människor som nu är fallet.

Jag förnekar alltså inte att SSRI kan ge effekt, till och med stor effekt, för vissa (kanske till och med många) patienter. Men de omfattande översiktsstudier som finns visar på att den effekten med mycket stor sannolikhet beror på placebo. Det borde, tycker jag, debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än vad som nu görs inom vården.

Okej, då hänger jag med på hur du menar

 

[Petruska]

Ja, jag säger att av all tillgänglig forskning som finns på SSRI idag (och det finns en hel del), kan man dra slutsatsen att det på sin höjd är marginellt mer effektivt än placebo. Nästan hela, eller till och med hela, effekten kan tillskrivas placeboeffekten - som dock kan vara hög i många fall! Sen går det förstås inte att utesluta att medicinen har effekt utöver detta för enskilda individer, men det jag vänder mig emot är att man mer eller mindre rutinbehandlar depressioner/symptom på nedstämdhet med medicin som aldrig har bevisats vara effektiv i sig. Då skulle man, om man hårdrar det, kunna försvara behandling med sockerpiller för deprimerade patienter, eftersom de med stor sannolikhet skulle fungera bra för många - så länge patienterna inte var medvetna om att de fått just sockerpiller. Det är onekligen en etisk fråga. Är det okej att ge patienter (farmakologiskt) verkningslösa tabletter om man vet att många av dem kommer att svara positivt på behandlingen? Jag tycker, vilket säkert kan ses som kontroversiellt, att det är precis vad man gör när man administrerar SSRI till så många människor som nu är fallet.

Jag förnekar alltså inte att SSRI kan ge effekt, till och med stor effekt, för vissa (kanske till och med många) patienter. Men de omfattande översiktsstudier som finns visar på att den effekten med mycket stor sannolikhet beror på placebo. Det borde, tycker jag, debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än vad som nu görs inom vården.

Men givet att detta stämmer så har alltså SSRI högre placeboeffekt än andra läkemedel? Hur förklarar man i så fall det?

 

[Niyama]

Det tycker jag inte alls att jag gör. Jag kritiserar den omfattande utskrivningen av SSRI/SNRI generellt och att SSRI ofta påstås ha effekter (på populationsnivå) som de bevisligen inte har.

Jag tycker det var skönt att läsa. Jag har testat många olika SSRI men ingen som hjälpt. Det känns som att läkarna inte tror på mig, jag måste ju bli hjälpt av så hög dos av mirakelmedicinen x! När jag väl fått läkaren att tro på att x faktiskt inte gör nån skillnad så ska vi testa y istället. I över tio år har jag testat antidepressiva. Nu hävdar jag att jag inte är deprimerad, men har problem med trötthet. Men givetvis är det fortfarande antidepressiva som ska hjälpa mig med tröttheten. Så nu äter jag två olika SSRI som inte har nån effekt jag märker av, för att göra läkaren nöjd. Jag går med på det för att jag i alla fall inte heller har några biverkningar, men sockerpiller skulle nog ha samma "effekt".

 

[skogaliten]

Jag tycker det var skönt att läsa. Jag har testat många olika SSRI men ingen som hjälpt. Det känns som att läkarna inte tror på mig, jag måste ju bli hjälpt av så hög dos av mirakelmedicinen x! När jag väl fått läkaren att tro på att x faktiskt inte gör nån skillnad så ska vi testa y istället. I över tio år har jag testat antidepressiva. Nu hävdar jag att jag inte är deprimerad, men har problem med trötthet. Men givetvis är det fortfarande antidepressiva som ska hjälpa mig med tröttheten. Så nu äter jag två olika SSRI som inte har nån effekt jag märker av, för att göra läkaren nöjd. Jag går med på det för att jag i alla fall inte heller har några biverkningar, men sockerpiller skulle nog ha samma "effekt".

Det är ju billigare för vårdgivarna att skriva ut piller typ SSRI, som alltför ofta endast ger placeboeffekt, än att under längre tid behöva bekosta samtal eller annan terapi. Att låta en människa träffa en en psykoterapeut regelbundet, t.ex. en gång i veckan, kanske under många månader, kostar många, många, gånger mer än piller och och kanske en enstaka samtalskontakt.

Dessutom, anser jag, på hörsägen gunås, eftersom jag inte har tillgång till relevant statistik, att eftersom jag själv lider av "kronisk trötthet" sedan min TBE, och därmed träffat många "trötta", att sjukvården egentligen inte tar "trötthet", som inte är baserad på depression på allvar.
Det kan i värsta fall ta många år, och många byten av läkare, innan man utreder högt och lågt, både kroppen och själen så att säga, och i bästa fall hittar vad det egentliga problemet är.
För mig tog det flera år att hitta TBE:n.

Om den första läkaren man träffar på, bestämmer sig för att en persons trötthetsproblem hör hemma i stress eller depressions häradet, så riskerar patienten att bära med sig den diagnosen, och inte bli riktigt lyssnad på.

För övrigt:
Jag har läst en del av studier som @Freddie nämner avseende SSRI, och det är verkligen så, att stödet för användning av SSRI för lätta till måttliga depressioner är extremt svagt, och t.o.m. negativt (man kan alltså bli mer deprimerad). Att skriva ut SSRI till t.ex. utbrända har inget som helst stöd alls.
Om individer i de ovan nämnda grupperna händelsevis känner sig bättre, så beror det endera på placebo, men också på att både lättare/måttliga depressioner och utbrändhet självläker inom rimliga tidsrymder, i synnerhet om det också förekommer bra samtalskontakter och lämpliga ändringar av livssituationen.

 

[Niyama]

Det är ju billigare för vårdgivarna att skriva ut piller typ SSRI, som alltför ofta endast ger placeboeffekt, än att under längre tid behöva bekosta samtal eller annan terapi. Att låta en människa träffa en en psykoterapeut regelbundet, t.ex. en gång i veckan, kanske under många månader, kostar många, många, gånger mer än piller och och kanske en enstaka samtalskontakt.

Dessutom, anser jag, på hörsägen gunås, eftersom jag inte har tillgång till relevant statistik, att eftersom jag själv lider av "kronisk trötthet" sedan min TBE, och därmed träffat många "trötta", att sjukvården egentligen inte tar "trötthet", som inte är baserad på depression på allvar.
Det kan i värsta fall ta många år, och många byten av läkare, innan man utreder högt och lågt, både kroppen och själen så att säga, och i bästa fall hittar vad det egentliga problemet är.
För mig tog det flera år att hitta TBE:n.

Om den första läkaren man träffar på, bestämmer sig för att en persons trötthetsproblem hör hemma i stress eller depressions häradet, så riskerar patienten att bära med sig den diagnosen, och inte bli riktigt lyssnad på.

För övrigt:
Jag har läst en del av studier som @Freddie nämner avseende SSRI, och det är verkligen så, att stödet för användning av SSRI för lätta till måttliga depressioner är extremt svagt, och t.o.m. negativt (man kan alltså bli mer deprimerad). Att skriva ut SSRI till t.ex. utbrända har inget som helst stöd alls.
Om individer i de ovan nämnda grupperna händelsevis känner sig bättre, så beror det endera på placebo, men också på att både lättare/måttliga depressioner och utbrändhet självläker inom rimliga tidsrymder, i synnerhet om det också förekommer bra samtalskontakter och lämpliga ändringar av livssituationen.

Jag har fått samtalsterapi i ganska många år så det kan jag inte direkt klaga på, det fanns dock inte så mycket för vården att välja på: det var helt solklart och odiskutabelt att jag behövde terapi (ja, när de slutat hävda att jag var för sjuk för terapi då).

Nej, jag tycker inte de tar trötthet på allvar. Det hela började egentligen med en B12 brist för flera år sedan. Hade typ alla symtom på det men allt bortförklarades med depression eller ångest. Det sista symtomet som tillkom var krypningar i benen, helt olidligt mycket. Hade aldrig haft det innan. Läkaren menade att det var ångest. Jag sa att det inte ens liknar nån ångest jag någonsin haft. Jodå, det var en annan typ av ångest . Det tog ett år tills en läkare direkt fattade att jag hade b12 brist och efter några injektioner försvann krypningarna helt och har inte kommit tillbaka. Blev ju mycket piggare också, men ändå långt ifrån som det var innan detta började.

Jag har PTSD-diagnos och det känns som att jag alltid kommer räknas som psykpatient. Vad jag än söker för kommer det skyllas på PTSD, depression och ångest. Visst, jag kanske inte kommer bli helt "frisk" från PTSD, kanske alltid kommer påverka. Men det är bättre än det nånsin varit och jag vet verkligen hur det är att vara deprimerad och ha ångest, och det är inte så nu. Men vad vet jag, jag kanske drabbats av en ny sorts ångest och depression nu vid 29 års ålder, trots att jag mår bättre psykiskt än någonsin tidigare.

 

[Och_Aye]

Vad är det som spelar roll? Varför är det dåligt att det skrivs ut "mängder" av ssri?

Det är ju rätt gedigna biverkningar, som inte alltid rör sig om typ förstoppning.
Jag höll på att lämna min sambo när han käkade antidepp , pga biverkningarna (insåg vi sen, han hade visst inte bara blivit en rövhatt).

Därmed inte sagt att det inte borde skrivas ut - jag menar bara att det såklart spelar roll vilken medicin man skriver ut - och när.

 

[nickan1]

@polly p hoppas läkarkontakten ledde till nåt bra.

 

[Kattennizze]

Men givet att detta stämmer så har alltså SSRI högre placeboeffekt än andra läkemedel? Hur förklarar man i så fall det?

Ja, det undrade jag också. Jag fattar det inte. Jag tycker sertralin är fantastiskt för mig men på gruppnivå funkar det alltså inte. Intressant, onekligen detta.

 

[polly p]

Läkarkontakten ledde till att denne berättade att det den första läkaren konstaterade var utmattningssymptom och det skriver dom inte ut medicin för men hon tyckte jag skulle varit helt sjukskriven en månad minst..
Det kändes ju bra på ett sätt. Alltså, det är inte medecin jag behöver men typ, kanske vila och lite ro på något vis..
Det var ju iof jag själv som la upp det så här från början och tycker det känns gga ok.
Förutom det dåliga samvetet på jobbet som tex igår när vi var som tre och en halv då jag gör halva min schema tid. Blir ju mer belastning på de andra och även min lite komprimerade rad.

Jag sa väl till henne /läkaren att jag kämpar väl vidare och hoppas det landar.
Det var väl dock inte den inställningen man skulle ha.
Vet liksom inte riktigt hur man gör för att vara rädd om sig, alltså jobba och sköta vardagen klarar jag ju så liksom helt risig är jag inte.
Sen pratade hon mest om hur fint vårat hus var då hon sett på annons när det var till salu..
Men faktiskt känner jag mig lite, lite bättre även om jag är glömskare än glömskast, tex var koderna till jobbet borta ur min lilla hjärna.
Så jag vet inte om det gav sååå mycket med själva läkarkontakten.

Lite extra strul som när jag kollade lönen som var minimal och dom har dragit sjukfrånvaro en vecka tidigare än då jag gick från jobbet..Sån´t stressar mig mer än det gjorde tidigare. Å så blir jag så lost så jag inte kommer ihåg själv när jag gick.

Valt att gå ner lite i tid en period också. Till årskiftet iallafall.
Sen hoppas jag mitt mående är bättre då jag egentligen inte är bäst på att erkänna även om jag gjorde det här och det kanske på något vis också hjälpte.
Fikade med en kollega som även hon är sjukskriven men det gav liksom fel energier.
Så jag bör nog undvika personer som är lika freaky som jag nu.

Det är många små bitar som jag vet eller åtm hoppas att jag kommer må bättre och blir lugnare av när och om dom faller på plats.
Som någonstans att bo..Vi har alternativ men både bra som inte är klara och mindre ok som är färdigt där vi får hyra in oss.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja, jag säger att av all tillgänglig forskning som finns på SSRI idag (och det finns en hel del), kan man dra slutsatsen att det på sin höjd är marginellt mer effektivt än placebo. Nästan hela, eller till och med hela, effekten kan tillskrivas placeboeffekten - som dock kan vara hög i många fall! Sen går det förstås inte att utesluta att medicinen har effekt utöver detta för enskilda individer, men det jag vänder mig emot är att man mer eller mindre rutinbehandlar depressioner/symptom på nedstämdhet med medicin som aldrig har bevisats vara effektiv i sig. Då skulle man, om man hårdrar det, kunna försvara behandling med sockerpiller för deprimerade patienter, eftersom de med stor sannolikhet skulle fungera bra för många - så länge patienterna inte var medvetna om att de fått just sockerpiller. Det är onekligen en etisk fråga. Är det okej att ge patienter (farmakologiskt) verkningslösa tabletter om man vet att många av dem kommer att svara positivt på behandlingen? Jag tycker, vilket säkert kan ses som kontroversiellt, att det är precis vad man gör när man administrerar SSRI till så många människor som nu är fallet.

Jag förnekar alltså inte att SSRI kan ge effekt, till och med stor effekt, för vissa (kanske till och med många) patienter. Men de omfattande översiktsstudier som finns visar på att den effekten med mycket stor sannolikhet beror på placebo. Det borde, tycker jag, debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än vad som nu görs inom vården.

Men vad i H-E?

Cipralex hjälpte mig EXTREMT mycket. Från att ha stått och grinat på Ica över vilken korv jag skulle köpa till att fungera helt normalt. Där ser man vad placebo kan göra.

 

[kryddelydd]

Ja, jag säger att av all tillgänglig forskning som finns på SSRI idag (och det finns en hel del), kan man dra slutsatsen att det på sin höjd är marginellt mer effektivt än placebo. Nästan hela, eller till och med hela, effekten kan tillskrivas placeboeffekten - som dock kan vara hög i många fall! Sen går det förstås inte att utesluta att medicinen har effekt utöver detta för enskilda individer, men det jag vänder mig emot är att man mer eller mindre rutinbehandlar depressioner/symptom på nedstämdhet med medicin som aldrig har bevisats vara effektiv i sig. Då skulle man, om man hårdrar det, kunna försvara behandling med sockerpiller för deprimerade patienter, eftersom de med stor sannolikhet skulle fungera bra för många - så länge patienterna inte var medvetna om att de fått just sockerpiller. Det är onekligen en etisk fråga. Är det okej att ge patienter (farmakologiskt) verkningslösa tabletter om man vet att många av dem kommer att svara positivt på behandlingen? Jag tycker, vilket säkert kan ses som kontroversiellt, att det är precis vad man gör när man administrerar SSRI till så många människor som nu är fallet.

Jag förnekar alltså inte att SSRI kan ge effekt, till och med stor effekt, för vissa (kanske till och med många) patienter. Men de omfattande översiktsstudier som finns visar på att den effekten med mycket stor sannolikhet beror på placebo. Det borde, tycker jag, debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än vad som nu görs inom vården.

vid mild till måttlig depression finns det inte övertygande belägg för att SSRI är effektiva, nej. Inte heller SNRI.
Men vid svår depression blir läget ett annat.

En bidragande orsak till att man rutinmässigt använder dessa preparat även vid milda eller måttliga besvär är väl inbakade förväntningar: den som behöver hjälp, har förväntan om en åtgärd. Den som blir uppsökt, har en förväntan att göra en åtgärd.
Ibland finns inte samtalsbehandling tillgänglig.
De flesta med mild till måttlig depression behandlas inom Allmänmedicin (vårdcentralsnivå) och Allmänmedicins uppdrag gällande samtalsbehandling är antingen korttidsbehandling max 9-10 gånger, eller möjligen att det bara finns krav på kurator, dvs inte självklart ens krav på personal med psykoterapiutbildning.

 

[kryddelydd]

Det är den enda metoden som används i dag.
Så det var bara att underkasta sig.

Öh, va?
Menar du att behandlingsförsök med SSRI är del av diagnostiken av psykiska sjukdomar?
Den kursen har jag missat. Och tur är det!

 

[kryddelydd]

Vad spelar det för roll om det skrivs ut "för mycket" ssri? Alltså, antingen hjälper det eller så hjälper det inte. Mig hjälpte det fantastiskt bra och jag kan ärligt säga att jag nog inte hade varit i livet om jag inte börjat med medicin. Sen kan jag tycka att medicineringen borde följas upp bättre och att det ska ingå terapi/samtal, iallafall efter ett tag in i behandlingen.

TS, prova!

Generellt:
det är väl dumt att äta mediciner om de inte hjälper?

För några år sedan krävdes ca 6 månaders sjukdomstid för att få diagnosticera egentlig depression (alltså depression som kommer "inifrån; inte som reaktion på något).
Nu räcker det att ha haft symptom i två veckor.
En del av de personer som söker med ganska kortvariga besvär riskerar att få läkemedel som faktiskt inte är verksamma, och behandlas i ett eller ½ års tid.
Med de biverkningar som faktiskt finns.
Det är väl aldrig bra när det skrivs ut för mycket läkemedel, oavsett åkomma?

 

[kryddelydd]

Du säger alltså att det är mer placebo än "riktig" effekt av antidepp?
Vad menar du med etiska aspekter?

Det är dock ändå inget en läkare kan veta innan personen börjar med medicin = det behöver inte vara i onödan! Dock känns det ju onödigt om läkaren tvingar eller propsar på att patienten ska fortsätta med medicin trots att hen mår dåligt/inte får effekt/massa biverkningar. DET är onödigt. Men då har patienten ändå provat.

Sen kan man ju kanske tycka att det är tråkigt att det är så många som äter antidepp idag.

Effekten kan man inte veta förrän man provat, nej.
Men is i magen och alternativa behandlingar vid lätt till måttlig depression vore antagligen bättre än läkemedel.
Med "alternativa behandlingar" menar jag här andra metoder som det finns evidens för, exempelvis samtalsbehandling, motion.

 

[sthu]

@polly p ta hand om dej! Försök koppla bort jobbet och tänk på dej själv ett tag

 

[Inte_Ung]

Menar du att behandlingsförsök med SSRI är del av diagnostiken av psykiska sjukdomar?

Det var vad min läkare motiverade det med.

Den kursen har jag missat. Och tur är det!

Jag trodde att ni hade gått samma utbildning.
Det var en relativt nyexaminerad allmänläkare.
Samma specialistkompetens som du har.

En Psykiatriker har påstått samma sak vid ett senare tillfälle.
Att man börjar med SSRI och arbetar sig därifrån.

 

[Inte_Ung]

, att sjukvården egentligen inte tar "trötthet",

Jag fick genomgå en full trötthetsutredning inklusive att sova på sömnlabb då SSRI med tillhörande terapi inte löste problemet med att jag sov 20 av dygnets 24 timmar.
Sömnlabbet avslöjade att jag "inbillnings-sov" d.v.s. trodde att jag hade sovit gott medan EEG visade att hjärnan var vaken. (De hade inte sett något sådant förut.)
Så jo de tar det på allvar.