Nedstämd, hjälper medicin?

[Inte_Ung]

Med "alternativa behandlingar" menar jag här andra metoder som det finns evidens för, exempelvis samtalsbehandling, motion.

Det är ju bra om det över huvud taget går att prata med patienten i det läget.
Att den så att säga är i skick för samtalsterapi.

 

[Squie]

@polly p - Menar du att läkaren ville sjukskriva dig men att du avböjde pga vad dina kollegor ska behöva uthärda?
OM det är så är det en klassisk fälla o symtom på stressreaktion. Det går åt alldeles för mkt tankar o energi åt vad någon annan ska tycka, tänka o känna...o det glöms helt bort att sätta sig själv i centrum. Att vara ego.
Kruxet är att när man är på väg ned så tänker man precis så där. Det funkar juh. Absolut att det gör det..tills den dagen kroppen faktiskt inte funkar längre. Kan berätta att sitta på en stol, rätt upp o ned med huvud som snurrar av allt som måste göras..men att kroppen faktiskt inte lyssnar. Den kan inte lyfta varken armar eller ben, ens röra fingrar - är skitläskigt! När man kommit dit...då är man slut för lång tid framåt. O vägen tillbaka..är ingen lek.

Så mitt tips..var smart o ta hand om dig själv NU! Bryt alla energikällor, delegera saker i din närhet o ägna framåt åt saker som ger dig energi. Det är helt ärligt väldigt få saker i våra liv som är måsten.

 

[skogaliten]

Jag fick genomgå en full trötthetsutredning inklusive att sova på sömnlabb då SSRI med tillhörande terapi inte löste problemet med att jag sov 20 av dygnets 24 timmar.
Sömnlabbet avslöjade att jag "inbillnings-sov" d.v.s. trodde att jag hade sovit gott medan EEG visade att hjärnan var vaken. (De hade inte sett något sådant förut.)
Så jo de tar det på allvar.

Så bra att du fick en bra utredning! Och hjälp också hoppas jag.

Jag menade inte att sjukvården överhuvudtaget inte tar "trötthet" på allvar.

Utan att ibland får vissa individer, som söker hjälp för trötthet, men som tidigare t.ex. varit sjuka i depression eller fått en diagnos avseende en (psykisk) åkomma där trötthet är ett av symtomen, inte en utredning högt och lågt för tröttheten, fast det vore befogat.

Been there...

 

[Inte_Ung]

Så bra att du fick en bra utredning! Och hjälp också hoppas jag.

Ja jag har kontroll på min tillvaro nu och är fullt arbetsför.

 

[Saeta]

Generellt:
det är väl dumt att äta mediciner om de inte hjälper?

För några år sedan krävdes ca 6 månaders sjukdomstid för att få diagnosticera egentlig depression (alltså depression som kommer "inifrån; inte som reaktion på något).
Nu räcker det att ha haft symptom i två veckor.
En del av de personer som söker med ganska kortvariga besvär riskerar att få läkemedel som faktiskt inte är verksamma, och behandlas i ett eller ½ års tid.
Med de biverkningar som faktiskt finns.
Det är väl aldrig bra när det skrivs ut för mycket läkemedel, oavsett åkomma?

Fast vem har sagt att folk ska äta mediciner som inte hjälper? Det är väl ingen som tycker att det är en bra idé?

 

[kryddelydd]

Fast vem har sagt att folk ska äta mediciner som inte hjälper? Det är väl ingen som tycker att det är en bra idé?

Jag har lite svårt att förstå din eventuella logik.
Å ena sidan undrar du vad det spelar för roll om det skrivs ut för mycket mediciner, å andra sidan tycker du inte att folk ska äta mediciner som inte hjälper (de där medicinerna som rimligen då skrevs ut "för mycket")?

Hur tycker du egentligen?

 

[kryddelydd]

Det är ju bra om det över huvud taget går att prata med patienten i det läget.
Att den så att säga är i skick för samtalsterapi.

Eftersom jag skrev om "mild till medelsvår (eller om jag uttryckte måttlig)" depression så är patienten i det läget pratbar.
En patient som inte är i skick för terapi lider knappast av mild till måttlig depression.

 

[kryddelydd]

Det är ju billigare för vårdgivarna att skriva ut piller typ SSRI, som alltför ofta endast ger placeboeffekt, än att under längre tid behöva bekosta samtal eller annan terapi. Att låta en människa träffa en en psykoterapeut regelbundet, t.ex. en gång i veckan, kanske under många månader, kostar många, många, gånger mer än piller och och kanske en enstaka samtalskontakt.

Ekonomin är förstås en del i det, och i ett stort samhällsperspektiv inte oviktigt.
Men en annan del är också tillgången till kompetenta terapeuter.
De växer inte på träd.
så även om budget funnes (vilket det normalt sett inte gör) så är det inte säkert att det skulle finnas kompetent folk att anställa.

 

[kryddelydd]

Det var vad min läkare motiverade det med.

Jag trodde att ni hade gått samma utbildning.
Det var en relativt nyexaminerad allmänläkare.
Samma specialistkompetens som du har.

En Psykiatriker har påstått samma sak vid ett senare tillfälle.
Att man börjar med SSRI och arbetar sig därifrån.

Jag kan mycket väl ha missat något längs vägen.
Delar av det du beskriver kan jag känna igen, men inte i den turordningen, så att säga.

Första steget är ju att bedöma om en person lider av depression. Och försöksbehandling med SSRI är INTE någon del i diagnostiken. Och visserligen är det 18 år sedan jag tog min läkarexamen och 12 år sedan jag fick mitt specialistbevis så jag kan ju inte påstå att jag är fullt uppdaterad i vad som sägs på grundutbildningen (syftar här på läkarlinjen på universiteten) men inte sjutton pratar de utbildningsläkare jag handleder om att man uttrycker sig så.

Nästa steg blir ju att överväga behandling.
Där har SSRI sin plats, som första alternativ för läkemedelsbehandling (även om jag personligen brukar låta patienten vara med och välja om man föredrar att prova läkemedel eller om man i första hand vill ha samtalsbehandling).

 

[Inte_Ung]

Men en annan del är också tillgången till kompetenta terapeuter.

Jo det var en ganska så lång väntetid till terapi.
Många har nog hunnit med att bli friska under den tiden.
Jag hann med att bli i så bra skick för terapi att jag kunde tillgodogöra min den maximalt.
Och helt ärligt så tror jag att jag inte kommer att drabbas av depression igen tack vare den.

 

[Inte_Ung]

Jag kan mycket väl ha missat något längs vägen.

Det verkade väldigt nytt.
Som att det hade med det numera mycket låga priset på SSRI att göra.
100 st 10 mg kostar 61:- vilket är prisvärt även som placebo.
Vilka risker finns med att konsumera SSRI som placebo?

 

[kryddelydd]

Det verkade väldigt nytt.
Som att det hade med det numera mycket låga priset på SSRI att göra.
100 st 10 mg kostar 61:- vilket är prisvärt även som placebo.
Vilka risker finns med att konsumera SSRI som placebo?

Eftersom det finns biverkningar, så är det risker. Bland annat ökad blödningsbenägenhet.

 

[tuaphua]

Det verkade väldigt nytt.
Som att det hade med det numera mycket låga priset på SSRI att göra.
100 st 10 mg kostar 61:- vilket är prisvärt även som placebo.
Vilka risker finns med att konsumera SSRI som placebo?

Jag har medicinerats med ssri, adhd-medicin, ångestdämpande, sömnmediciner.
Enligt min nuvarande läkare är det helt vansinnigt med tanke på biverkningarna att jag sattes på det under så lång tid.
Det stör kroppens egna hormoner med ssri och adhd-medicin som "upper" och ångestdämpande och sömnmedicin som "downer".
Om det inte har skapat sköldkörtelproblemen har det iaf verkligen INTE gjort dem bättre.

Ännu mer vansinnigt är det att jag förmodligen inte eg varit deprimerad som grundproblem på mååånga år. Däremot har jag sköldkörtelproblem och värkproblem. Det ger trötthet som gör mig frustrerad, stressad och då ledsen över att inte orka mer. Jag har också sömnproblem.
Idag går jag bara på sömnmedicin och har just börjat med sköldkörtelmedicin. Det behövs inget annat för mig.

Jag kommer vara ytterst tveksam till att ta de mediciner man vill ge mig framöver.
Jag mår så otroligt mycket bättre utan och fattar vad skit jag utsatt min kropp för iom flertal mediciner så många år.

 

[kryddelydd]

Det verkade väldigt nytt.

Det verkar väldigt dumt.
Att påstå att diagnostiken hänger på eventuell effekt av läkemedel som man vet inte alltid har effekt.

 

[Inte_Ung]

Eftersom det finns biverkningar, så är det risker. Bland annat ökad blödningsbenägenhet.

Hur ofta ger det problem?

 

[SiZo]

Jag fick genomgå en full trötthetsutredning inklusive att sova på sömnlabb då SSRI med tillhörande terapi inte löste problemet med att jag sov 20 av dygnets 24 timmar.
Sömnlabbet avslöjade att jag "inbillnings-sov" d.v.s. trodde att jag hade sovit gott medan EEG visade att hjärnan var vaken. (De hade inte sett något sådant förut.)
Så jo de tar det på allvar.

Skönt att läsa faktiskt! Jag själv sökte för trötthet i 10 års tid innan jag fick hjälp. Än är vi inte i närheten av klara. 7:e september ska insulinbelastning göras.

Den allmänläkaren jag har idag tror på mig. Han skriver gärna remisser till andra instanser, om jag kan motivera varför det är nödvändigt att göra det. Men han kommer med noll och inga förslag själv på vad som kan vara fel. Förutom ME då. Men den diagnosen vill jag inte ha förens vi har kollat ALLT annat. Innan denna läkare så provade jag 10-15 st andra, alla sa att jag var deprimerad eller liknande. Rykte på axlarna och sa att de inte visste.

Behöver jag säga att min tilltro till läkarna är typ noll? Jag dubbelkollar ALLA provsvar. Lusläser journalanteckningar och rättar ev fel. När jag orkar. Vilket börjar bli mer sällan tyvärr.

Men det är skönt att höra att det finns bra läkare fortfarande! Trots den enorma stressen och dåliga organisationen de utsätts för.

 

[Inte_Ung]

Men han kommer med noll och inga förslag själv på vad som kan vara fel.

Mina olika läkare genom denna långa sömnperiod har alla använt all sin fantasi och kunskap för att försöka lösa problemet.
Medan jag bara har envisats med att jag på något vis måste bli (tillräckligt) arbetsför för att kunna dra runt mitt liv.

 

[kryddelydd]

Hur ofta ger det problem?

Det är väldigt vanligt med biverkningar. "riktiga problem" är ganska ovanligt.

 

[Saeta]

Jag har lite svårt att förstå din eventuella logik.
Å ena sidan undrar du vad det spelar för roll om det skrivs ut för mycket mediciner, å andra sidan tycker du inte att folk ska äta mediciner som inte hjälper (de där medicinerna som rimligen då skrevs ut "för mycket")?

Hur tycker du egentligen?

Jag menar precis det du säger! Att självklart är det ju väldigt onödigt att proppa i sig något man ändå inte behöver. Alltså, det är ju inte direkt som så att jag tar ett par alvedon om dagen "bara för att". Jag tar ju alvedon när jag behöver det. Samma sak med annan medicin. Jag tar den medicin jag behöver.

Alltså är det onödigt att äta medicin som inte hjälper. Om folk äter antidepressiva trots att dom inte får ut något av det så ja, det är väl inget jag rekommenderar. DET är ju onödigt. Men en läkare som skriver ut medicin kan ju knappast tro att det är i onödan?

 

[polly p]

Hej hopp..hittade min tråd och läste för att se vad för inputs den gav för nu har det brakat ihop utav helvete. Jag har fått diagnos och ska börja med medicin. Skulle lyssnat på en del här och kanske tagit tag i mitt mående mer och lyssnat mer och ffa släppt taget. Det har jag iof inte gjort än.. Men jag får väl tro att det blir bra nu. Men jävla vad kass sjukvården kan vara..suck. Det har liksom krävts ett stort uppbåd mod att ens ringa för att försöka få hjälp men så jävla tama. Slutade med att jag bröt ihop halvt på jobbet och min fantastiska chef fick in mig på företagshälsovården. Jobbigt och psykologen såg ut som nidbilden av en och lät så med så jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt fast jag lipa nog mest eller var tyst. Läkaren igår var skitbra och min chef har alltså varit så sjukt jävla stöttande och förstående. Hoppas hoppas jag ska komma ur mitt mörka rum. Lider så med min familj. Mest min man och hur kan man begära att han ska ta och förstå? Jag orkar till exempel inte ta strider med tonårsdotter i nu.. Sen är jag lite rädd för den ena medicinen oxascand men det är väl bara att ha sunt förnuft..Men den har det väl varit massa skriverier om mm?