Nedstämd, hjälper medicin?

[alextheasparagus]

Känner inte till just den medicinen, men hoppas verkligen det blir bättre för dig! Jag går på SNRI nu, hade tidigare SSRI i över ett år och de har typ räddat mitt liv.

 

[Modest]

Hej hopp..hittade min tråd och läste för att se vad för inputs den gav för nu har det brakat ihop utav helvete. Jag har fått diagnos och ska börja med medicin. Skulle lyssnat på en del här och kanske tagit tag i mitt mående mer och lyssnat mer och ffa släppt taget. Det har jag iof inte gjort än.. Men jag får väl tro att det blir bra nu. Men jävla vad kass sjukvården kan vara..suck. Det har liksom krävts ett stort uppbåd mod att ens ringa för att försöka få hjälp men så jävla tama. Slutade med att jag bröt ihop halvt på jobbet och min fantastiska chef fick in mig på företagshälsovården. Jobbigt och psykologen såg ut som nidbilden av en och lät så med så jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt fast jag lipa nog mest eller var tyst. Läkaren igår var skitbra och min chef har alltså varit så sjukt jävla stöttande och förstående. Hoppas hoppas jag ska komma ur mitt mörka rum. Lider så med min familj. Mest min man och hur kan man begära att han ska ta och förstå? Jag orkar till exempel inte ta strider med tonårsdotter i nu.. Sen är jag lite rädd för den ena medicinen oxascand men det är väl bara att ha sunt förnuft..Men den har det väl varit massa skriverier om mm?

Bensodiazepiner skrivs inte ut lättvindigt, vilket gör att man troligen anser att nyttan definitivt överväger risken. I dina kläder hade jag tagit oxascand som ordinerat.

Hoppas du mår bättre snart!

 

[Fibusen]

Jag åt antidepressiva ett tag (ca 1 år) när jag verkligen var på botten, det hjälpte mig absolut upp! Sen blev livet "grått", som ett rakt streck utan upp och ner, och det gjorde tillslut att jag valde att sluta med medicinerna.

Det var som sagt JÄTTESKÖNT att komma upp från botten, men tyvär tog det ju bort den där riktiga glädjen också. Humöret var jämt och stadigt, varken dåligt, men inte heller jättebra. Saker som jag ALLTID mått så där otroligt bra av kvittade, det var mest axelryckningar åt allt.
Jaha, löneförhöjning... Jaha, diskmaskinen trasig. Samma känsla, samma reaktion, och ganska "nollad". Men 100 ggr hellre det än hur det var innan medicinen!

Nu har jag varit utan 2,5 månad och jag känner mig verkligen riktigt glad igen över glada saker. Visst har jag en del jobbiga dagar än med mycket ångest och jag kan gråta över "småsaker" om jag har en jobbig dag, men jag känner absolut inte den här hopplösheten längre, eller den hemska tröttheten, eller att jsg straffar mig själv med att inte äta, och inte några tankar på att det vore lättare att bara avsluta allt. En dålig dag nu är som en bra dag var när jsg mådde som sämst förut, så det är helt ok!

Jag ser fram emot livet igen, och jag hade nog aldrig börjat ta mig upp utan medicin.

 

[Viva]

Det är också otroligt individuellt, jag har aldrig känt mig nollad av mina mediciner utan har alltid varit fullt förmögen att känna genuin lycka över en promenad i solskenet med mina två hundar eller vad den än må vara. Däremot har det tagit udden av de värsta dipparna och liksom flyttat mellanläget ett steg uppåt. Så jag tycker absolut att det är värt att prova, om man känner att man behöver det. För mig har det gjort stor skillnad och jag har aldrig råkat ut för några biverkningar oavsett medicin (eller ja, bortsett från den jäkla sexlusten då).