Nästa mejl åker i papperskorgen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har försökt prata med mamma genom en mejlkonversation. Hon är uppenbarligen arg på mig och det sista hon skrev i sista mejlet var att nästa mejl från mig åker i papperskorgen.

Så jag fick en panikattack igen. Och jag sitter och skakar.

Det går fan inte bra för mig på något sätt.
 

Har du fokus på hur dom kan ha upplevt det då? Eller har också du fullt fokus på dig själv? Ni verkar rätt lika, är nog därför det kraschar gång på gång, båda ser bara till sig själv och sina egna behov och kan inte sätta sig in i den andras alls.
Jo, jag begriper vad hon tycker har hänt, men hon har fattat allting fel. Och jag kan inte tåla att hon fortsätter att behandla mig på samma sätt som förut. Hon kör med översittarfasoner och skapar sig en egen verklighet av situationer.
 
Jag har en far som aldrig bemött mig på ett sätt som fungerat. Istället för att fokusera på det genom livet har jag insett (eller valt att tycka) att han inte var kapabel till mer. Han kunde inte bättre, så jag får släppa det. Jag har lyssnat till honom men inte gått i svaromål eller tagit åt mig. Inte förväntat mig att han ska ta hand om eller förstå mig.

Prova att jämföra med om det hade varit ett barn som råkat svara/agera fel (eller svarat "fel" i trots) och sen inte vill medge eller eller be om ursäkt. Skulle du bli lika arg lika länge över det? Din mor kanske inte har mer kapacitet än så? Det kanske är du som får släta över, släppa och inte vänta dig mer från det hållet, försöka vara den vuxna i sammanhanget?
Man kan alltid skärpa till sig och åtminstone anstränga sig för att förstå. Det gör hon inte.

Jag vill inte bli bemött på samma sätt igen, så som hon har behandlat mig.
 
Men du får ta och släppa alternativet att hon kommer skärpa till sig, det kommer inte att hända.

Precis, fyller på med att man får lära sig att förhålla sig till det som är, inte förvänta sig att andra ska kunna eller vilja ändra sig.

Har själv en knepig förälder, allt blev mycket lättare när jag kom till insikt att föräldern betett sig som den gjort för att den inte förmådde bättre och inte av elakhet mot mig.
 
Jo, jag begriper vad hon tycker har hänt, men hon har fattat allting fel. Och jag kan inte tåla att hon fortsätter att behandla mig på samma sätt som förut. Hon kör med översittarfasoner och skapar sig en egen verklighet av situationer.
Alla människor bildar sig sin egen bild av verkligheten och gör egna tolkningar av skeenden de varit inblandade i. Och har rätt till det. Det man kan göra är att klargöra för andra vad du upplevde och var du tror det blivit missförstånd, vilket eventuellt kan leda till omprövningar när helhetsbilden vidgas.

Men man kan inte kräva av andra att de ska byta ut sin verklighetsuppfattning bara för att du anser att den är felaktig. Det hör liksom till sakens natur att de inte alltid kommer att vara kompatibla med varandra.
Bara att ha skilda verklighetsuppfattningar är inte översittarfasoner. Däremot om man försöker pådyvla dem på andra mot deras vilja så är det det.

Nej, du behöver inte stå ut med hur hon behandlar dig. Men du har heller ingen rätt att kräva något visst beteende av henne.
Det är du som sätter gränserna runt dig själv och bestämmer vad du släpper in där. Men du kan inte vänta att ansvaret för att värna och skydda dig ska tas av någon annan.
Inte ens av din mamma, om det är efter att du blivit vuxen.
 
Jo, jag begriper vad hon tycker har hänt, men hon har fattat allting fel. Och jag kan inte tåla att hon fortsätter att behandla mig på samma sätt som förut. Hon kör med översittarfasoner och skapar sig en egen verklighet av situationer.
Skulle man kunna se det som att hon uppfattar saker på sitt sätt, precis som du uppfattar saker på ditt sätt? Snarare än ditt sätt och fel sätt?
 
Alla människor bildar sig sin egen bild av verkligheten och gör egna tolkningar av skeenden de varit inblandade i. Och har rätt till det. Det man kan göra är att klargöra för andra vad du upplevde och var du tror det blivit missförstånd, vilket eventuellt kan leda till omprövningar när helhetsbilden vidgas.

Men man kan inte kräva av andra att de ska byta ut sin verklighetsuppfattning bara för att du anser att den är felaktig. Det hör liksom till sakens natur att de inte alltid kommer att vara kompatibla med varandra.
Bara att ha skilda verklighetsuppfattningar är inte översittarfasoner. Däremot om man försöker pådyvla dem på andra mot deras vilja så är det det.

Nej, du behöver inte stå ut med hur hon behandlar dig. Men du har heller ingen rätt att kräva något visst beteende av henne.
Det är du som sätter gränserna runt dig själv och bestämmer vad du släpper in där. Men du kan inte vänta att ansvaret för att värna och skydda dig ska tas av någon annan.
Inte ens av din mamma, om det är efter att du blivit vuxen.
Hon har översittarfasoner när hon t.ex. talar om för mig hur jag mår. Jag vet det bäst själv. Att gå emot min vilja att slippa ta emot saker och ändå skicka saker, tycker jag också visar på dålig respekt. Hon har heller ingen rätt att hullbedöma mig (som om jag vore boskap) genom att ta i mitt magfläsk. Det anser jag vara ett övergrepp.

Jag har försökt klargöra hur jag upplevde det, men hon fattar inte. Hon tror fortfarande att jag var ilsken för att jävlas. Så var det inte. Det var ett sjukdomssymptom. Jag var ju ilsken även när jag var ensam i skogen, av ingen anledning alls. Jag hade liksom inga marginaler kvar alls.

Skulle man kunna se det som att hon uppfattar saker på sitt sätt, precis som du uppfattar saker på ditt sätt? Snarare än ditt sätt och fel sätt?
Nej. Hon fattar fel. Hon tror t.ex. att jag inte ville ha dem här den där julen. Den uppfattningen är helt uppåt väggarna.
 
Hon har översittarfasoner när hon t.ex. talar om för mig hur jag mår. Jag vet det bäst själv. Att gå emot min vilja att slippa ta emot saker och ändå skicka saker, tycker jag också visar på dålig respekt. Hon har heller ingen rätt att hullbedöma mig (som om jag vore boskap) genom att ta i mitt magfläsk. Det anser jag vara ett övergrepp.

Jag har försökt klargöra hur jag upplevde det, men hon fattar inte. Hon tror fortfarande att jag var ilsken för att jävlas. Så var det inte. Det var ett sjukdomssymptom. Jag var ju ilsken även när jag var ensam i skogen, av ingen anledning alls. Jag hade liksom inga marginaler kvar alls.


Nej. Hon fattar fel. Hon tror t.ex. att jag inte ville ha dem här den där julen. Den uppfattningen är helt uppåt väggarna.
Högst troligt uppfattar du henne precis lika fel.
 
Jo, jag begriper vad hon tycker har hänt, men hon har fattat allting fel. Och jag kan inte tåla att hon fortsätter att behandla mig på samma sätt som förut. Hon kör med översittarfasoner och skapar sig en egen verklighet av situationer.

Det måste kännas fruktansvärt när ens egen mor beter sig så. Men jag tror som många andra att det nog inte går att resonera, inte utan hjälp, typ som parterapi. Och det verkar kanske inte så troligt att hon går med på det.

Så för att skydda dig själv så tror jag det bästa är att klippa banden. Jag hade meddelat det, men det är säkert olika som det anses bra eller dåligt. Sen brutit ihop och gått vidare. Sagt att "det känns väldigt sorgligt att du inte ens vill försöka se min sida av saken, men för att skydda mig själv går jag vidare nu. När du är beredd att mötas kan du kontakta mig. Hejdå".
Sakligt och utan direkta känsloelement. Även om hon inte läser det. Som ett avslut för dig själv.

Jag tror som någon skrev tidigare att du behöver ta hand om barnet i dig och vårda det. Din mamma är, framför allt nu, inte kapabel att göra det för dig.

Önskar dig ro och att du får må bättre!
 
Nej. Hon fattar fel. Hon tror t.ex. att jag inte ville ha dem här den där julen. Den uppfattningen är helt uppåt väggarna.
Fast om hon tror det så är det vad hon tror.
Du måste separera vad som är din syn på saken och vad som är hennes syn på saken. Annars gör du det helt omöjligt för dig själv. För världen ser helt enkelt inte ut så att det finns EN allenarådande och överordnad uppfattning.

Iom du skrivt detta och liknande flera gånger så undrar jag om du har reella svårigheter med att separera detta? Eller om det är ett sätt som du i affekt uttrycker ditt önsketänkande om att hennes syn inte ska skilja sig från din?
 
Fast om hon tror det så är det vad hon tror.
Du måste separera vad som är din syn på saken och vad som är hennes syn på saken. Annars gör du det helt omöjligt för dig själv. För världen ser helt enkelt inte ut så att det finns EN allenarådande och överordnad uppfattning.

Iom du skrivt detta och liknande flera gånger så undrar jag om du har reella svårigheter med att separera detta? Eller om det är ett sätt som du i affekt uttrycker ditt önsketänkande om att hennes syn inte ska skilja sig från din?
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.
 
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.
Nej men hon är inte kapabel till att ändra sig eller förstå dig. Det kommer inte att funka.
Lm
 
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.

Men om hon inte gör det då? Om hon inte rättar sig? Vad har du för alternativ då? Är det meningsfullt att fortsätta förklara?
 
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.
Nej, det måste hon inte. Hon får faktiskt avgöra själv vad hon väljer att ha för uppfattning.
Du får tycka att det är ovettigt. Men det ändrar inte på att andra människor har, och alltid kommer att ha uppfattningar som avviker från dina egna...

Det finns massor av människor som tror saker som inte är samma som andra tror på. Att jorden är platt eller att det bor gröna gubbar på mars. Eller att Nisse är arg på mig eller att Putte är rasist.
Du fortsätter hävda att du själv är värdelös, trots att en massa människor säger motsatsen till dig... Varför tar du isåfall inte till dig att det inte är så verkligheten ser ut? när du kräver motsvarande av andra... (retorisk fråga)
 
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.
Fast om de kände sig ovälkomna kan ju inte du sitta och påstå att de inte har rätt till sina känslor? Din mamma har väl lika stor rätt till hur hon uppfattade situationen som du har? Ingen av er är tankeläsare, det är vad man säger och gör som avgör hur en situation uppfattas och hur mycket du än ville att de skulle förstå hur dåligt du mådde måste du även förstå om de kände sig oönskade pga era gräl.

Jag skulle bli riktigt arg om jag först uppfattade mig som oönskad och illa behandlad och sedan får veta att jag har inte rätt till att känna som jag gör för att det var inte så du menade. Om du inte kan be om ursäkt för hur hon uppfattade situationen och istället hackar på henne att hon har fel som känner som hon gör så kan du inte räkna med att hon är mottaglig för att lyssna på din upplevda situation.

Ber du någonsin någon annan om ursäkt för ett missförstånd? Du är aldrig villig att släta över eller dra ett streck över det som har varit utan kräver att andra alltid ska rätta sig efter dig? Du kan helt enkelt inte räcka ut en hand utan att peka finger?
 
Om hon tror något som är fel så måste ju hon rätta sig när jag talar om hur det är/var. Jag tyckte liksom inte alls att jag inte ville ha dem där. Tvärtom. Det är så verkligheten såg ut och den bör hon kunna ta till sig. Det verkar inte vettigt att fortsätta tro på något som aldrig var sant.
Hon kanske fick känslan av att du inte ville ha dem där? Sen kanske du inte menade det så, men om hon kände sig ovälkommen, kan man säga att hon kände fel då? Den känslan kanske rent av var så stark att det är svårt att tro att man egentligen var väldigt efterlängtad.

Jag kanske har fattat fel, men jag har förstått det som att du vill att hon ska be om ursäkt för de åkte, eller rent av att det var oförlåtligt att de åkte? Det är ju svårt om man utifrån den information man hade just då faktiskt trodde att man gjorde rätt. Även om du tycker att så kan man inte tro, för så var det inte efter hur du uppfattade situationen, så är det ju svårt att retroaktivt diktera hur andra ska uppleva saker, tänker jag.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok I många år har jag funderat på vad det egentligen är för fel på mina föräldrar. De beter sig liksom inte riktigt som normala människor...
Svar
0
· Visningar
848
Senast: Tuvstarr
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Fortsättning från VGV Kids. Vi träffade en sköterska på närakuten som verkade oroad. Hon verkade inte riktigt få grepp om varför han...
Svar
12
· Visningar
2 168
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har blivit ombedd att omstrukturera min dagbok. Jag hoppas att det blir mer överskådligt. To 6 juni – Magkrasch och stugsittande...
2 3
Svar
42
· Visningar
3 144
Senast: IngelaH
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Känner att jag behöver skriva av mig lite efter den här dagen, det har ju varit några turer med min älskade hund. Han trivs inte med...
Svar
16
· Visningar
3 181

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp