Föräldrar som sviker sviker ofta igen. De svek kanske inte med mening varken nu eller då men de gör (och ofta gjorde) det för att överleva själva. Att inse att man har gjort någon så illa som man gör när man sviker sitt barn går nog inte att leva med och den som gjort det söker vägar runt för att minska sitt eget lidande för vad hen har gjort. Då blir att neka till att saker och ting hände, att neka till att det var som den som var barn då upplevde, ett sätt att överleva och för den som var barn blir det ytterligare ett trauma man verkligen inte behöver. Det ger inget gott att prata om och försöka reda ut sådant med den förälder som svek för en sådan förälder kommer aldrig kunna stå upp för det hen har gjort och kommer aldrig att ens kunna närma sig någon form av uppriktig ursäkt. De är helt enkelt inte människor nog för det. Det är endel av de brister de har.
Det man får göra är att inse att den som skulle skyddat en inte gjorde det men att man nu är vuxen och kan och får skydda sig själv. Ens förhållande med föräldrarna är inte något som är en mall för framtida relationer. Gudarna ska veta att det inte är enkelt men att föräldrarna brast innebär inte att man inte kan leva ett fullgott liv som vuxen. De ärr sveket har skapat, som övergrepp, elände och misär har skapat behöver inte finnas ständigt närvarande i ens vardag som vuxen och det behöver inte definiera en. Man kan ta det lilla barnet inom sig som är en själv i handen och säga, nu skyddar jag dig. Jag skyddar dig, idag, imorgon och resten av livet och man kan hitta ett lugn i det. En ro i det och en plats att börja läka på.
För varje gång man släpper garden mot sådana föräldrar skapas ännu ett trauma. Ett trauma vi lovade det lilla barnet inom oss själva att få slippa. Drömmen om en förälder som älskar och skyddar oss är så enormt stark. Det är en överlevnadsinstinkt som alla barn har men som vuxna får vi inse att vi inte behöver deras kärlek, respekt och gillande längre för att kunna överleva och vi kommer aldrig kunna få den oavsett vad vi eller de gör. För fakta är att även om de verkligen skulle ta tag i sina brister så kan de aldrig göra vår traumatiska barndom ogjord. De kommer aldrig kunna ge oss det vi behövde då nu. Vi kan som vuxna skydda oss själva och att skydda oss är vårt eget ansvar nu. Det kan vi inte lägga på föräldrar som brast när vi var barn. Tar vi inte det ansvaret utan fortsätter söka deras kärlek, gillande och respekt kommer vi söka förgäves och vi kommer bara gå ner oss i ett avgrundsdjupt hål. Vi kommer enbart skada oss själva, fortsätta på den väg föräldrarna gick men det måste inte vara så. Vi kan stanna upp och välja en helt annan väg. Vägen bort ifrån dem, från trauman och svek och mot oss själva och det liv vi vill leva.
Varken du eller jag är mindre värda för att föräldrarna brast. Varken du eller jag är mindre värda beroende på vem som älskar oss, inte älskar oss, borde ha älskat oss eller har älskat oss. Vi har samma värde oavsett andras kärlek eller brist på kärlek och föräldrarnas bristande förmåga att vara föräldrar avgör definitivt inte vårt värde.
Världen är full av människor. Att två personer inte gjorde vad de skulle behöver inte definiera oss. Vi har valet att bryta mönstret och skapa oss det liv vi vill ha. Jag påstår inte att det är enkelt men det går.
Vi får helt enkelt ta hand om oss själva precis som alltid och även om det kan låta oändligt sorgligt (vilket det självklart är!) så är det bättre än att det hela tiden blir nya trauman pga de som skapade dem från första början. De kommer aldrig kunna läka oss. De hade inte förmågan att skydda oss då och de har den inte nu heller. Det är inte ens deras ansvar att skydda oss längre. Vi får ta hand om och läka oss själva.
Många som inte har haft en traumatisk barndom utan trauma i barndomen tror att samtal med föräldrarna är av godo. De tror att en förklaring till det man upplevde som barn skulle kunna ge läkning. Det enda det bevisar är just det, de har inte levt med det trauma det är att växa upp med föräldrar som brister så grovt. Det hjälper absolut att prata om tillfälliga trauman, att se det som hände med vuxna ögon, få förklaringar och en förståelse men det hjälper inte när det är föräldrarna själva som är kärnan. Då är det bättre att skapa distans. Att inte släppa dem inpå livet, att inte längre söka deras godkännande och att med näbbar och klor kämpa mot att något mer tillfälle uppstår för dem att skapa än mer trauma i ens liv.
De offrade oss när vi var barn. Då kunde vi inte välja men det kan vi nu. Vi behöver inte bli offer för dem igen och igen.
Ta hand om dig
@Magiana vi har överlevt så mycket du och jag och vi gjorde det av en anledning. Att ge upp nu är inte ett alternativ.
