Nästa mejl åker i papperskorgen

Jag har försökt prata med mamma genom en mejlkonversation. Hon är uppenbarligen arg på mig och det sista hon skrev i sista mejlet var att nästa mejl från mig åker i papperskorgen.

Så jag fick en panikattack igen. Och jag sitter och skakar.

Det går fan inte bra för mig på något sätt.

 

[Magiana]

Men med tanke på hur du beskrivit ditt beteende under den där julen, tycker du verkligen att det är konstigt att hon fick den uppfattningen?

Nej, men hon borde ändra uppfattning när hon fått reda på hur det låg till. Men hon lyssnar ju inte. Hon har aldrig brytt sig om mig och hur jag uppfattar saker. I stället kör hon alltid sitt eget rejs (och talar om för mig hur jag mår, trots att jag vet bäst själv.)

Du fortsätter hävda att du själv är värdelös, trots att en massa människor säger motsatsen till dig... Varför tar du isåfall inte till dig att det inte är så verkligheten ser ut? när du kräver motsvarande av andra... (retorisk fråga)

Listan med saker jag misslyckats med är lång. Och just nu går det verkligen inte bra med nånting. Jag är också bevisligen en belastning för andra.

Fast om de kände sig ovälkomna kan ju inte du sitta och påstå att de inte har rätt till sina känslor? Din mamma har väl lika stor rätt till hur hon uppfattade situationen som du har? Ingen av er är tankeläsare, det är vad man säger och gör som avgör hur en situation uppfattas och hur mycket du än ville att de skulle förstå hur dåligt du mådde måste du även förstå om de kände sig oönskade pga era gräl.

Jag skulle bli riktigt arg om jag först uppfattade mig som oönskad och illa behandlad och sedan får veta att jag har inte rätt till att känna som jag gör för att det var inte så du menade. Om du inte kan be om ursäkt för hur hon uppfattade situationen och istället hackar på henne att hon har fel som känner som hon gör så kan du inte räkna med att hon är mottaglig för att lyssna på din upplevda situation.

Ber du någonsin någon annan om ursäkt för ett missförstånd? Du är aldrig villig att släta över eller dra ett streck över det som har varit utan kräver att andra alltid ska rätta sig efter dig? Du kan helt enkelt inte räcka ut en hand utan att peka finger?

Jag påstår inte att de inte har rätt till sina känslor. Däremot behöver de ju lyssna på mig när jag berättar hur läget var. Och lite förståelse för att jag var sjuk tycker jag inte är för mycket begärt. Och i ljuset av det så borde man också inse att det inte var ett bra drag att överge mig och sen också fortsätta vägra prata med mig.

Jag kan inte påminna mig om något som jag har missförstått så jag kan inte relatera.

Hon kanske fick känslan av att du inte ville ha dem där? Sen kanske du inte menade det så, men om hon kände sig ovälkommen, kan man säga att hon kände fel då? Den känslan kanske rent av var så stark att det är svårt att tro att man egentligen var väldigt efterlängtad.

Jag kanske har fattat fel, men jag har förstått det som att du vill att hon ska be om ursäkt för de åkte, eller rent av att det var oförlåtligt att de åkte? Det är ju svårt om man utifrån den information man hade just då faktiskt trodde att man gjorde rätt. Även om du tycker att så kan man inte tro, för så var det inte efter hur du uppfattade situationen, så är det ju svårt att retroaktivt diktera hur andra ska uppleva saker, tänker jag.

Att de åkte är inte den stora grejen. Det är att de inte talade om att de skulle åka och inte sa hej då utan bara försvann medan jag var i stallet. Jag blev socialt utesluten, som en stor jävla skurk och de fortsätter att utesluta mig trots att jag talat om att jag då var sjuk och är det nu också. Och socialt utesluten har jag varit så det räcker och blir över i mitt liv.

Mamma pratar om att man inte behöver vara perfekt. Det gäller uppenbarligen bara henne själv. Av mig kräver hon att jag ska vara perfekt. Jag ska straffas hårt för att jag inte lyckades uppföra mig exemplariskt när jag var sjuk.

 

[mackan]

Men @Magiana.
Återigen - som ALLA är inne på när de försöker bidra med reflektioner.
Att bättra på en relation som gått snett där man vill försöka bättra på relationen för att man VILL ha den människan i sitt liv, handlar inte om vem som gjorde ”rätt eller fel” den gången (som för dig och din mamma nu dessutom är flera år bakåt i tiden).

Ni måste isåfall lägga bort det och att ni helt klart har olika bilder och uppfattningar av det som hänt/hände. Och ta nya tag utifrån att ni helt enkelt vill försöka börja om lite med att försöka (med betoning på försöka) en bättre relation.

Du KAN inte försöka närma dig din mamma via sättet du beskriver du gör här. Det funkar inte .

 

[Saeta]

@Magiana , har du bett om ursäkt för ditt beteende den gången dom bara stack? Bara sagt förlåt för att du betedde dig så som du gjorde, och att du inte alls menade något illa men att du förstår hur de upplevde det?

 

[MiaMia]

Listan med saker jag misslyckats med är lång. Och just nu går det verkligen inte bra med nånting. Jag är också bevisligen en belastning för andra.

Du undviker hela frågeställningen om hur du förhåller dig till att andra påpekar att det finns felaktigheter i din uppfattning.
(Eller är det att komma med fler argument för att din syn är rätt som är ditt förhållningssätt? Men ett förhållningssätt som du inte är ok att andra intar gentemot dig?)

Jag kan inte påminna mig om något som jag har missförstått så jag kan inte relatera.

Har du aldrig missförstått något i några sociala relationer?

Det är bara inte möjligt att ha med andra människor att göra utan att det blir missförstånd.
Det får mig att undra om du inte upptäcker när det sker missförstånd?
Eller om du tänker att det är något helt annat som sker i relationen vid de tillfällena?

 

[Mia_R]

Jag kan inte påminna mig om något som jag har missförstått så jag kan inte relatera.

Du har med andra ord aldrig bett någon om ursäkt? Du har ingen som helst skuld i hur det hela har utvecklats utan alla står i skuld till dig?

 

[Görel]

@Magiana det är lätt att ens tankar sätter krokben för en. Det är läskigt att tänka att det man är övertygad om är rätt och sant faktiskt inte behöver vara det.

Efter att ha läst dina inlägg om hur du mår och hur du förhåller dig till saker omkring dig tror jag att dina tankar sätter krokben för dig i många situationer. Du kommer aldrig att få din mamma att gå med på att se på det som hänt mellan er på samma sätt som du ser det. Du har två val, antingen fortsätter du att tycka att hon måste gå med på att du har rätt och då kommer du med den allra största sannolikhet få vara utan henne i ditt liv, eller så säger du till henne att det var tråkigt att det blev så tokigt att ni missförstod varandra och så stryker ni ett streck över det och ser framåt.

 

[Magiana]

@Magiana , har du bett om ursäkt för ditt beteende den gången dom bara stack? Bara sagt förlåt för att du betedde dig så som du gjorde, och att du inte alls menade något illa men att du förstår hur de upplevde det?

Det var jag som var ett offer i det hela eftersom det var jag som drabbades när de smet undan och jag har aldrig någonsin bett om ursäkt för att jag blev sjuk, varken där eller någon annan gång. Jag tycker det känns främmande. Jag är ju liksom sjuk jämt. Ska jag gå och be om ursäkt hela tiden för att jag inte håller måttet? Ska jag be om ursäkt för att jag är deprimerad och negativ (d.v.s. potentiellt jobbig för andra att hantera.) Det får mig att känna mig som en ännu sämre människa än jag redan är. Och tänk om jag blir diagnostiserad med autism och add? Snacka om att jag kommer att behöva be om ursäkt, så resurskrävande, toleranskrävande och besvärlig jag kommer att vara. Jag känner att jag egentligen behöver be om ursäkt för att jag finns till. Men jag lovar dig att jag ofta tänker att jag måste dö, så folk slipper mig, eftersom jag är så besvärlig. Det vore den ultimata ursäkten.

Jag har försökt förklara vad som hände. Det tycker jag räcker.

@Magiana det är lätt att ens tankar sätter krokben för en. Det är läskigt att tänka att det man är övertygad om är rätt och sant faktiskt inte behöver vara det.

Efter att ha läst dina inlägg om hur du mår och hur du förhåller dig till saker omkring dig tror jag att dina tankar sätter krokben för dig i många situationer. Du kommer aldrig att få din mamma att gå med på att se på det som hänt mellan er på samma sätt som du ser det. Du har två val, antingen fortsätter du att tycka att hon måste gå med på att du har rätt och då kommer du med den allra största sannolikhet få vara utan henne i ditt liv, eller så säger du till henne att det var tråkigt att det blev så tokigt att ni missförstod varandra och så stryker ni ett streck över det och ser framåt.

Om vi stryker ett streck över det som hänt så kommer hon att fortsätta behandla mig illa så jag blir ledsen. Hon kommer inte att ändra sig. Jag har försökt med det hela livet egentligen, att få henne att se mig som den jag är och respektera mig. Hon har alltid sett på mig som om jag vore 5 år, trots att jag sedan länge uppnått myndighetsåldern. Och jag är rejält trött på det. Jag blir bara ledsen av hur hon beter sig mot mig.

 

[mackan]

@Magiana utifrån tidigare frågor om din psykolog hjälp och diskussion om hjälp du får osv :
Jag förutsätter att den här relationen till din mamma och hur du känner runt hela det är något som behandlas i samtalen du går i ?

 

[Magiana]

@Magiana utifrån tidigare frågor om din psykolog hjälp och diskussion om hjälp du får osv :
Jag förutsätter att den här relationen till din mamma och hur du känner runt hela det är något som behandlas i samtalen du går i ?

Ja, vi har pratat om det en hel del, men inte kommit någon vart med nånting.

 

[Saeta]

Det var jag som var ett offer i det hela eftersom det var jag som drabbades när de smet undan och jag har aldrig någonsin bett om ursäkt för att jag blev sjuk, varken där eller någon annan gång. Jag tycker det känns främmande. Jag är ju liksom sjuk jämt. Ska jag gå och be om ursäkt hela tiden för att jag inte håller måttet? Ska jag be om ursäkt för att jag är deprimerad och negativ (d.v.s. potentiellt jobbig för andra att hantera.) Det får mig att känna mig som en ännu sämre människa än jag redan är. Och tänk om jag blir diagnostiserad med autism och add? Snacka om att jag kommer att behöva be om ursäkt, så resurskrävande, toleranskrävande och besvärlig jag kommer att vara. Jag känner att jag egentligen behöver be om ursäkt för att jag finns till. Men jag lovar dig att jag ofta tänker att jag måste dö, så folk slipper mig, eftersom jag är så besvärlig. Det vore den ultimata ursäkten.

Jag har försökt förklara vad som hände. Det tycker jag räcker.

Jag menade såklart inte att du ska be om ursäkt för att du är sjuk och för dina eventuella diagnoser. (Hade det varit så hade hela mitt liv varit en enda ursäkt). Det jag undrade var om du hade bett om ursäkt för hur du betedde dig. Alltså, ens sjukdomar/diagnoser är ingen ursäkt i sig för ens dåliga beteende, bara en förklaring.
Ibland får man bara svälja sin stolthet och be om ursäkt. Det är extremt svårt, jag vet.

Tydligen räcker det ju inte att du har förklarat, eftersom din mamma ändå inte verkar förstå.

 

[mackan]

@Saeta det har ju @Magiana redan svarat på att nej - inga ursäkter oavsett typ eller format eftersom perspektivet är så låst.

Positionerna blir utifrån det även helt låsta .

 

[Magiana]

Du undviker hela frågeställningen om hur du förhåller dig till att andra påpekar att det finns felaktigheter i din uppfattning.
(Eller är det att komma med fler argument för att din syn är rätt som är ditt förhållningssätt? Men ett förhållningssätt som du inte är ok att andra intar gentemot dig?)


Har du aldrig missförstått något i några sociala relationer?

Det är bara inte möjligt att ha med andra människor att göra utan att det blir missförstånd.
Det får mig att undra om du inte upptäcker när det sker missförstånd?
Eller om du tänker att det är något helt annat som sker i relationen vid de tillfällena?

Vad ska jag svara på det liksom? Jag ser ju inga bevis på att jag har fel. Att andra säger att jag har fel, blir liksom inget bevis för mig. Det är inte trovärdigt.

Jag kan bara komma på ett fall där det skett ett rejält missförstånd, men i övrigt så kan jag inte komma på något. Det kan ju bero på att ingen vill ha med mig att göra, så jag har inget socialt liv och sitter alltid ensam.

 

[Saeta]

@Saeta det har ju @Magiana redan svarat på att nej - inga ursäkter oavsett typ eller format eftersom perspektivet är så låst.

Positionerna blir utifrån det även helt låsta .

Va?

 

[mackan]

Va?

?

 

[Snurrfian]

Vad ska jag svara på det liksom? Jag ser ju inga bevis på att jag har fel. Att andra säger att jag har fel, blir liksom inget bevis för mig. Det är inte trovärdigt.

Men din mamma ska ta ditt ord för att hon har fel? Kan du se tankeloopen här? Du säger att du aldrig har fel för att du kan inte se några bevis för att du har fel, men om din mamma tänker på samma sätt så har hon heller inte fel. Självklart kan man be om ursäkt för att man beter sig dåligt trots att man har en orsak för det. Jag kan skrika åt mina barn när jag är trött och stressad, alltså ber jag dem om ursäkt för att jag skrek åt dem, trots att jag har en förklaring till varför.

 

[Saeta]

?

Va = Vad sa du/Vad menar du?
Jag förstod inte ett ord av det du skrev förutom att Magiana tydligen redan hade svarat på det jag skrev.

 

[Görel]

@Magiana självklart ska man få bli behandlad och respekterad som den vuxna människa man är. Men din strategi har målat in dig i ett hörn. Om du inte vill ändra på dig på något sätt men vill att motparten ska enas om ditt sätt att se så kommer ingenting positivt att hända. Vill du nå fram måste du ändra strategi, inte försöka med samma en gång till och hoppas på ett annat resultat.

 

[monster1]

@Magiana ett allternativ kan ju vara att pausa relationen till din mamma ett tag tills du känner dig starkare. En terapeut sa en gång till mig att sätta mitt hopp och förtroende till rätt personer. Sluta hoppas på de som redan visat att de inte är något att hoppas på och ha mer förtroende för de som visat att de är värda ditt förtroende. Du och din mamma har ju diskuterat den här händelsen många gånger upplever jag det som, utan att komma någon vart mer än att du blir väldigt ledsen och känner dig oälskad. Men det finns ju andra runt dom som tycker om dig som du skulle kunna satsa mer på. Vänd dig till dina vänner istället. Till människor som förstår dig och kan stötta dig.

 

[Magiana]

@Magiana ett allternativ kan ju vara att pausa relationen till din mamma ett tag tills du känner dig starkare. En terapeut sa en gång till mig att sätta mitt hopp och förtroende till rätt personer. Sluta hoppas på de som redan visat att de inte är något att hoppas på och ha mer förtroende för de som visat att de är värda ditt förtroende. Du och din mamma har ju diskuterat den här händelsen många gånger upplever jag det som, utan att komma någon vart mer än att du blir väldigt ledsen och känner dig oälskad. Men det finns ju andra runt dom som tycker om dig som du skulle kunna satsa mer på. Vänd dig till dina vänner istället. Till människor som förstår dig och kan stötta dig.

Jag känner inte att jag har några vänner. Det finns liksom ingen som förstår mig och absolut ingen som stöttar heller. Det är därför jag lider så av ensamhet.

 

[monster1]

Jag känner inte att jag har några vänner. Det finns liksom ingen som förstår mig och absolut ingen som stöttar heller. Det är därför jag lider så av ensamhet.

Men du hade väll kontakt med någon några användare här?