Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[Mia_R]

Det här gäller fö alla kategorier av ekipage. I tidigare inackorderingsstall jag stått i har det varit så många som haft fel häst till det de vill göra. Tex vill börja tävla i hoppning men har en häst som alltid vägrar på hindret 2-3 gånger innan den vågar sig över. Eller vill tävla 1,20 som sina kompisar men köper en nyinriden unghäst.

Så många gånger jag fått höra i olika sammanhang hur lyckligt lottad jag är som har en häst som gör x. Det kan vara allt ifrån att lasta sig själv, följa med snällt till sekretariatet, hoppa alla hinder utan att bry sig i konstiga dekorationer eller att jag kan rida barbacka dagen efter en terrängträning.

Men det sorgliga i det är ju att jag inte är lyckligt lottad, jag har medvetet valt en häst som det går att göra dessa saker med. Sen har jag istället anpassat mig efter hästen, så vi gör det som den vill. Alternativet är ju att sälja. För mig var det ok att lägga ned drömmarna om distansritt när hästen ville hoppa, men är det inte ok så sälj hästen istället för att vara olycklig och gnälla så fort du rider den.

Ja, jag skriver ju att det är oavsett diciplin.

Jag har också fått höra hur trevliga och snälla hästar jag har, som att t ex kunna lämna den lös på stallbacken medan jag går in för att hämta något och hon står kvar när jag kommer ut igen. Rida ut barbacka och galoppera med andra, samma häst som hoppade groda för att komma iväg de gånger vi red jakt.

Mina hästar har alltid hanterats konsekvent av mig och det har varit bokstavligen blod, svett och tårar + några akutbesök genom åren. Kallblodstravaren som skulle slaktas för hon var knäpp, fullblodet som gått löp, importen som gått i frimärkshagar och var rädd för karlar, halvblod med "fel" stam. Felhanterade, misshandlade, inkonsekvent hanterade eller knappt hanterade, otroligt snälla hästar allihopa.

Jag håller verkligen med dig, passar du och hästen inte ihop så sälj eller anpassa dig, slå inte knut varken på dig eller hästen. Det ska vara roligt att ha häst och även hästen ska tycka det är roligt att vara med dig.

 

[warg]

Det är fortfarande hästen och inte ryttaren det är synd om, fast det är synd att de köpt en häst de inte vågar rida ut på. Många har nog mer häst än de behöver helt enkelt, oavsett diciplin. Många av dem har dessutom sina hästar på full service på stora anläggningar, de behöver aldrig hantera sin häst mer än när den rids.

Det där tycker jag faktiskt också känns som en myt! Man ser många som hävdar att "många andra" har mer häst än de behöver, men väldigt få säger själva att det är så?

 

[Lobelia]

Det där tycker jag faktiskt också känns som en myt! Man ser många som hävdar att "många andra" har mer häst än de behöver, men väldigt få säger själva att det är så?

Det ligger väl i sakens natur. Kommer man fram till att har "mer häst än man behöver" eller snarare klarar av att hantera så antingen säljer man hästen eller lär sig hantera den. Om man inte inser att man har problem- eller vill inse det- så talar man knappast om det.

 

[warg]

Det ligger väl i sakens natur. Kommer man fram till att har "mer häst än man behöver" eller snarare klarar av att hantera så antingen säljer man hästen eller lär sig hantera den. Om man inte inser att man har problem- eller vill inse det- så talar man knappast om det.

Men om man inte inser att det är ett problem så är det kanske inte heller det? Jag tänker att det borde märkas. Och nog talar folk generellt om problem de har med sina hästar?

 

[Habina]

Det där tycker jag faktiskt också känns som en myt! Man ser många som hävdar att "många andra" har mer häst än de behöver, men väldigt få säger själva att det är så?

Menar man då en häst som har mer kapacitet än man själv kommer att nyttja eller att den blir för svår att hantera utifrån sin kapacitet?

Jag säger ofta att min häst hamnade fel när hon kom till mig, då jag aldrig nånsin i livet kommer tävla msv hoppning eller dressyr. Eller för den delen ta tiotalet föl för att föra aveln framåt.

 

[warg]

Menar man då en häst som har mer kapacitet än man själv kommer att nyttja eller att den blir för svår att hantera utifrån sin kapacitet?

Jag säger ofta att min häst hamnade fel när hon kom till mig, då jag aldrig nånsin i livet kommer tävla msv hoppning eller dressyr. Eller för den delen ta tiotalet föl för att föra aveln framåt.

Det är ju verkligen inget problem för hästen! Jag reflekterade mer över att många menar att "andra" har hästar som de inte riktigt klarar av.

 

[Sassy]

Men om man inte inser att det är ett problem så är det kanske inte heller det? Jag tänker att det borde märkas. Och nog talar folk generellt om problem de har med sina hästar?

Det beror väl också på hur man formulerar det, både för sig själv och andra.
Om det är "kan inte rida ut pga hästen", "kan inte rida om någon hoppar på samma bana pga hästen" och "kan inte rida (inomhus) när det blåser pga hästen", då kanske man inte själv anser att problemet ligger i att man har "för mycket häst" men jag hade förmodligen ändå förkortat det så (oavsett vilken gren man sysslar med).

 

[Mia_R]

Men om man inte inser att det är ett problem så är det kanske inte heller det? Jag tänker att det borde märkas. Och nog talar folk generellt om problem de har med sina hästar?

Fast om man aldrig vågar rida ut på sin häst, inte kan göra ditten eller datten, inte åka och träna, det går inte att rida för att det blåser mm så har man kanske en häst man egentligen inte blir lycklig av utan som man bara hittar ursäkter för att man inte rider? Man hade kanske egentligen passa bättre med en äldre, lugnare häst än den reaktive, superflotta hästen man knappt kan leda till ridhuset?

 

[warg]

Fast om man aldrig vågar rida ut på sin häst, inte kan göra ditten eller datten, inte åka och träna, det går inte att rida för att det blåser mm så har man kanske en häst man egentligen inte blir lycklig av utan som man bara hittar ursäkter för att man inte rider? Man hade kanske egentligen passa bättre med en äldre, lugnare häst än den reaktive, superflotta hästen man knappt kan leda till ridhuset?

Det är ju åter den där bilden som många förmedlar men som jag aldrig ser, och därför undrar jag hur vanlig den är egentligen? Självklart lever jag i en bubbla, liksom alla andra, men min hästbubbla är ändå relativt stor tycker jag.

 

[Mia_R]

Att någon har en häst med en otrolig kapacitet i världsklass men ändå inte är mer intresserad av att hoppa en LA på träning eller inget större intresse av att sikta högt i dressyren, kan nog många tycka är ett slöseri och att de kunde sålt och nöjt med något mindre talangfullt är en helt annan sak. De kan ju ha jätteroligt tillsammans om vara helt nöjda med det livet, både häst och ryttare.

Det är ju åter den där bilden som många förmedlar men som jag aldrig ser, och därför undrar jag hur vanlig den är egentligen? Självklart lever jag i en bubbla, liksom alla andra, men min hästbubbla är ändå relativt stor tycker jag.

Jag vet inte var du lever i din bubbla men i Stockhomlsområdet har jag genom åren sett de ryttarna på flera olika snoffsigare anläggningar med stora ridhus och små hagar. Tyvärr är oftast stämningarna i de stallen även rätt trist med grupperingar. Har du en fin import och/eller rider på en hög nivå märks det inte lika tydligt som när någon kommer med sin ridtravare. Jag blev rätt förvånad när jag upptäckte det, för jag hade ju en fin import, så jag märkte inget innan ridtravaren flyttade in vilken skillnad en del gör på folk.

 

[Lobelia]

Men om man inte inser att det är ett problem så är det kanske inte heller det? Jag tänker att det borde märkas. Och nog talar folk generellt om problem de har med sina hästar?

Det jag menar är att om man inte vill inse/eller inser att något är ett problem pratar man inte om det. Jag menar inte att det inte finns folk som talar om sina problem.

 

[animalasia]

Det är ju åter den där bilden som många förmedlar men som jag aldrig ser, och därför undrar jag hur vanlig den är egentligen? Självklart lever jag i en bubbla, liksom alla andra, men min hästbubbla är ändå relativt stor tycker jag.

I min svär har jag tre aktuella hästköp som jag som utomstående tycker blev helt fel. Alla tre är mammor som köpt häst till sin dotter. I det ena fallet hade dottern en islandskorsning innan som hade ett gott hjärta men inte kapaciteten. De var ute och tävla hoppning varje helg. För över ett år sedan köpte de ”hästen” och det har varit mycket slit och tårar, hästen är verkligen alldeles för svår och de lär ta lång tid innan det är aktuellt att ens tänka tävling.

Den andra tävlade dottern framgångsrikt ponnydressyr och där har de också för ett år sedan köpt en häst. Dottern kan fortfarande bara rida i ridhuset på lina. Den tredje har precis köpt en reaktiv kraftig c-ponnyn till hennes försiktiga dotter, där återstår att se hur det utvecklas. I alla fallen vill mammorna sina döttrar det absolut bästa men jag tänker att det hade kunnat vara så mycket roligare. Att kunna hämta hästen själv i hagen, klara att hantera den i olika situationer och utveckla ett mer självständigt hästägande.

 

[tuaphua]

Tänker inte att det är sadeln i sig utan hur man rider. För mig så är han mer på hjälperna och uppmärksam i dressyrsadeln, i hoppsadeln sitter man lite ovanpå

Rider man i svårklassform kan de ju lättare upptäcka ev störningsmoment.
Plus att om hästen rids i varje steg och liksom ska vara beredd på information är den ju lite i ett väntande läge mentalt, frågande. Då upplever jag att de också lättare tar in störningar etc än om den tex kan fokusera på uppgift a la ”var är nästa hinder” eller ”den backen i skogen galopperar vi oftast upp hela vägen”..

 

[tuaphua]

Det är ju åter den där bilden som många förmedlar men som jag aldrig ser, och därför undrar jag hur vanlig den är egentligen? Självklart lever jag i en bubbla, liksom alla andra, men min hästbubbla är ändå relativt stor tycker jag.

Jag har haft väldigt många kunder inom både rehab, problemlösning och dressyr som köpt hästar med mer gång, rörlighet, känslighet än de klarar av och behöver. Det blir inte kul för vare sig dem eller häst.
Och inte då för att det är synd om hästen att den inte får tävla högre klasser etc. Utan för att de krockar och umgänget/ridturerna är fulla av friktion och explosion. I en hel del fall blir ryttaren också rädd.
Lite samma också som när folk vill ha en bra häst, inte riktigt har råd och köper antingen unghäst trots att man eg är för grön eller köper en häst med problem de inte fixar.
Inte sällan köper folk också den häst de tror de vill ha/ska ha/andra tycker de ska ha. Och så är det inte vad de behöver och vill egentligen.
Minns när en äldre kvinna som red för mina tränare hade köpt jätteläcker Lusse, unghäst. Den drämde av henne flera ggr och skrämde henne så pass att hon inte ens vågade rida med ledare i skritt i ridhuset. Till slut lyckades min ena tränare få kvinnan att sälja. Och efter enormt mycket tjat lyckades de få damen att köpa en slö knabstrupper. Jordens snällaste och lite slow. Damen var motsträvig och tyckte hästen var både trist att se på och tråkig. Tills hon insåg att hon vågade mer och mer och att hon sen kunde rida ut själv, åka på träningsläger och rida bland höns, skällande hundar etc på utebana. Hon grät av lycka och skam över att sett ner på sin fina, nya vän.
Jag vet inte hur många liknande fall jag jobbat med. Även då folk köpt proffsridna hästar och ca 3 mån efter köp börjar proffsridningen gå ur så pass att den grönare ryttaren får enorma problem.

 

[QueenLilith]

Jag har haft väldigt många kunder inom både rehab, problemlösning och dressyr som köpt hästar med mer gång, rörlighet, känslighet än de klarar av och behöver. Det blir inte kul för vare sig dem eller häst.
Och inte då för att det är synd om hästen att den inte får tävla högre klasser etc. Utan för att de krockar och umgänget/ridturerna är fulla av friktion och explosion. I en hel del fall blir ryttaren också rädd.
Lite samma också som när folk vill ha en bra häst, inte riktigt har råd och köper antingen unghäst trots att man eg är för grön eller köper en häst med problem de inte fixar.
Inte sällan köper folk också den häst de tror de vill ha/ska ha/andra tycker de ska ha. Och så är det inte vad de behöver och vill egentligen.
Minns när en äldre kvinna som red för mina tränare hade köpt jätteläcker Lusse, unghäst. Den drämde av henne flera ggr och skrämde henne så pass att hon inte ens vågade rida med ledare i skritt i ridhuset. Till slut lyckades min ena tränare få kvinnan att sälja. Och efter enormt mycket tjat lyckades de få damen att köpa en slö knabstrupper. Jordens snällaste och lite slow. Damen var motsträvig och tyckte hästen var både trist att se på och tråkig. Tills hon insåg att hon vågade mer och mer och att hon sen kunde rida ut själv, åka på träningsläger och rida bland höns, skällande hundar etc på utebana. Hon grät av lycka och skam över att sett ner på sin fina, nya vän.
Jag vet inte hur många liknande fall jag jobbat med. Även då folk köpt proffsridna hästar och ca 3 mån efter köp börjar proffsridningen gå ur så pass att den grönare ryttaren får enorma problem.

Påminner om för en del år sen nu vart jag åkte med min kompis på träning. Tränaren skulle efter hennes lektion rida sin uppstallades elevs häst. Mamman hade köpt denna enormt fina hästen från Tyskland. Super snygg modell med mycket power och gång. Men dottern hade blivit rädd då den hade drämd henne av ordentligt flera gånger. Så nu red tränaren den. Jag undrar hur det gick för dom sen. Men är ju verkligen inte en bra match vilket händer, när man har fått hem en sån häst som är alldeles för svår och man riskerar bli skadat.

 

[Oknytt]

Lite samma också som när folk vill ha en bra häst, inte riktigt har råd och köper antingen unghäst trots att man eg är för grön eller köper en häst med problem de inte fixar.
Inte sällan köper folk också den häst de tror de vill ha/ska ha/andra tycker de ska ha. Och så är det inte vad de behöver och vill egentligen.

Jag tycker att just detta är pudelns kärna så att säga i denna fråga, och att detta är vanligt förekommande och lite (mycket) skämmigt för folk att inse varför många med såna hästar blir begränsade i vad de kan hitta på med sina djur och varför just fördomarna om dressyrryttare ploppar upp- jag upplever att detta fenomen att köpa vad man vill/vad andra vill istället för kanske det man behöver helt enkelt är mer utbrett hos de som ser sig som dressyrryttare. För hur ogärna man än vill att det ska vara så, men kom igen- hur välkommen skulle man känna sig i ett "fint" dressyrstall med annat än ett halvblod eller möjligen en PRE/lusse?

 

[warg]

Jag har haft väldigt många kunder inom både rehab, problemlösning och dressyr som köpt hästar med mer gång, rörlighet, känslighet än de klarar av och behöver. Det blir inte kul för vare sig dem eller häst.
Och inte då för att det är synd om hästen att den inte får tävla högre klasser etc. Utan för att de krockar och umgänget/ridturerna är fulla av friktion och explosion. I en hel del fall blir ryttaren också rädd.
Lite samma också som när folk vill ha en bra häst, inte riktigt har råd och köper antingen unghäst trots att man eg är för grön eller köper en häst med problem de inte fixar.
Inte sällan köper folk också den häst de tror de vill ha/ska ha/andra tycker de ska ha. Och så är det inte vad de behöver och vill egentligen.
Minns när en äldre kvinna som red för mina tränare hade köpt jätteläcker Lusse, unghäst. Den drämde av henne flera ggr och skrämde henne så pass att hon inte ens vågade rida med ledare i skritt i ridhuset. Till slut lyckades min ena tränare få kvinnan att sälja. Och efter enormt mycket tjat lyckades de få damen att köpa en slö knabstrupper. Jordens snällaste och lite slow. Damen var motsträvig och tyckte hästen var både trist att se på och tråkig. Tills hon insåg att hon vågade mer och mer och att hon sen kunde rida ut själv, åka på träningsläger och rida bland höns, skällande hundar etc på utebana. Hon grät av lycka och skam över att sett ner på sin fina, nya vän.
Jag vet inte hur många liknande fall jag jobbat med. Även då folk köpt proffsridna hästar och ca 3 mån efter köp börjar proffsridningen gå ur så pass att den grönare ryttaren får enorma problem.

Ja, med ditt jobb får du förstås träffa många sådana!

 

[JohannaB]

Jag tycker att just detta är pudelns kärna så att säga i denna fråga, och att detta är vanligt förekommande och lite (mycket) skämmigt för folk att inse varför många med såna hästar blir begränsade i vad de kan hitta på med sina djur och varför just fördomarna om dressyrryttare ploppar upp- jag upplever att detta fenomen att köpa vad man vill/vad andra vill istället för kanske det man behöver helt enkelt är mer utbrett hos de som ser sig som dressyrryttare. För hur ogärna man än vill att det ska vara så, men kom igen- hur välkommen skulle man känna sig i ett "fint" dressyrstall med annat än ett halvblod eller möjligen en PRE/lusse?

Helt möjligt att ni har rätt att det är så, men hur många har egentligen råd att köpa ”för bra dressyrhäst som man inte klarar av”?
De är SVINDYRA och jag undrar om ens 10% av dressyrryttarna har de ekonomiska förutsättningarna för att sätta sig i den situationen?

 

[JohannaB]

Mina hästar har alltid hanterats konsekvent av mig och det har varit bokstavligen blod, svett och tårar + några akutbesök genom åren.

Jag känner ju dig så jag vet att du klarat upp dina hästar, men tror du inte att folk runtomkring dig ibland tänkt när de sett akutbesök och arbete med ”jobbiga” hästar att du köpt dig en för svår häst?

När man själv är mitt i det och vet var man ska accepterar man ju att det blir strul och att man åker av. Men den som står vid sidan av vet ju inte om processen och då blir det lätt att man dömer ”den där hästen borde hon aldrig ha haft för den är X, Y eller Z” liksom?

 

[Lobelia]

Helt möjligt att ni har rätt att det är så, men hur många har egentligen råd att köpa ”för bra dressyrhäst som man inte klarar av”?
De är SVINDYRA och jag undrar om ens 10% av dressyrryttarna har de ekonomiska förutsättningarna för att sätta sig i den situationen?

Kunskaper i ridning har mycket lite med plånboken att göra. Och har man en ansträngd plånbok så kanske valet hamnar på en yngre talang som då är ännu svårare eller en häst någon annan misslyckats med. Bara för att alla inte hr råd innebär det inte att det inte händer.