För mig är det så att jag vill kunna göra whatever. Så om hästen reagerar på något vill jag ta tag i det och träna bort det. Eller iaf minska det rejält, om det så är i hantering/i ridhus/under uteritt eller i vissa situationer etc.
Då kanske man ibland får ta det stegvis. Man inser att jag kan inte bara rida/jobba igenom det basta bom. Utan man får köra som utbildningstrappa och gradvis nå lugn etc.
Hade min häst spökat i ridhuset och blivit spänd hade jag inte undvikit det. För jag jag vill ju kunna rida i ridhus. Eller om det blåser ute etc.
Sen håller jag helt med om att man absolut kan göra gott i att använda både flock och natur under inridning. Både för tryggare häst, lättare med att den vill röra på sig och för att den lär sig hitta sin kropp bland stock och sten.
En kompis jobbar mycket med inridning och hantera yngre individer än så. De drar ut i grupp i skogen och man dotterson och rider in en hel del på så vis.
Jag har skickat dit bekantas fina, blivande svårklass-dressyrhästar. Och dressyrägare har varit SÅ nöjda med de lätthanterliga, trygga, balanserade, problemfria och inridna hästar de sen får hem.
Klart underskattat inom vår dressyrgren att lämna för inridning till någon som inte fokuserar på snyggaste schabraket och flashigaste rörelser. Att plocka fram energi och gång är ju inte i närheten av så svårt som om den inte lärts vara trygg, hitta sin kropp etc.
Ja jag fattar inte att inte fler gör så. Dom är bebisar liksom och långt ifrån dressyrhästar än..
Jag blir mörkrädd när jag ser de här stackars 3 åringarna indragna på graman flasha omkring i ett ridhus i trav och galopp i Dressyrsadeln sittandes ner och alla bara ååh vad fin
Jag vill ju egentligen inte ens vara i ridhuset, är ju bara där i nödfall. Jag rider ju hellre i paddocken när jag rider på banan.