Jag har köpt en häst för ett lågt pris, där vi endast gjorde en "vanlig" besiktning (dock på veterinärstation), och det slutade med att hästen ett halvår senare fick avlivas på grund av skador som hade setts om vi hade röntgat. När vi väl röntgade henne kunde veterinärerna där konstatera att det var helt omöjligt att hästen skulle kunnat få dessa skadorna under så kort tid hos mig, särskilt eftersom hon antingen varit helt avställd eller gått på rehab under 90 procent av den tiden jag ägt henne. Efter det vill jag röntga, oavsett prisklass på hästen, och om ägaren inte frivilligt erbjuder sig att antingen dela den kostnaden med mig eller stå för hela, så betalar jag så klart hela kalaset själv.
Däremot köpte jag en ettåring direkt av uppfödaren, som jag kände sen tidigare, och där gjorde vi också bara en vanlig gårdsbesiktning. Eftersom hästen bara gått i en hage hela sitt liv, och definitivt inte haft någon på ryggen, så kändes röntgen rätt onödigt i just det fallet. För mig känns det som en självklarhet att röntga om hästen är äldre än tre år och inriden. Det kan spara så mycket lidande längre fram. Det är inte bara en ekonomisk fråga, det handlar även om det känslomässiga planet, att fästa sig vid en häst som senare visar sig vara så svårt skadad att man måste ta bort den.