När rädslan tagit över..

Kan du inte ta en paus från ridningen. Lägg tid på att borsta stallgången, borsta hästarna. Putsa träns. Skratta och prata med stallkompisarna.
Jag är säker på att dina kompisarna redan vet hur landet ligger. Ens medmänniskor vet ofta mer om en själv än vad man tror.
Dessutom, de har också rädslor.
Min stallchefen utmanar sig själv och sina hästar i körningen men hon vågar inte rida... Jag både rider och kör men under största kontrollbehov. Jag blir skiträdd när jag tappar kontrollen.
Lycka till och låt oss få följa dig i din utveckling. Här kommer en uppåtpuff (som de sa på dagis angående att vara en god kamrat. Man skulle ge uppåtpuff, inte nedåtpuffar)
 
Oj, vad jag känner igen mig. Vi är nog många som delar samma bekymmer.

Jag har ett litet tips som funkar finfint för mig. Dock handlar det om markhantering, men det går att omsätta till ridning med.

Min ponnyvalack har varit en odåga att leda, och vid varje promenad har vi hamnat i "kampläge". Han är envis, och jag är envis, vilket inte gjort vår samvaro så trevlig... Så fick jag tipset (av en person som inte alls pysslar med hästar) att sätta ett barn på ryggen på honom. Alltså, inget riktigt barn, utan ett imaginärt. Sedan pratar jag med honom om att han måste hjälpa mig att ta hand om detta barn och se till att det kommer säkert fram dit vi ska. Funkar varje gång!!! Han lunkar som den lugnaste ridskoleponny...

Jag testade samma sak på mitt energifyllda, men lätthanterade sto. Hon gick snällt vid min sida, och den största förändringen var att hon inte försökte snappa åt sig en matbit på hela rundan. Hon struntade i alla utstickande, smaskiga grenar med goda löv på, och koncentrerade sig på att försiktigt bära fram den dyrbara lilla ryttaren...
Min tanke är att detta lilla barn ska få följa med mig upp i sadeln när jag rider denna dam, då jag efter två ordentliga avåkningar nu inte känner mig så säker på hennes rygg längre.

Jag inser att det kanske låter knäppt, men det får mig att förvänta mig ett gott beteende av hästarna, och att även lyckas förmedla det till dem.

Jag håller tummarna för att du kommer att njuta av ridningen igen! Det är ju så underbart när man känner sig trygg...
 
Kan berätta hur det har varit (är) för mig. Här är en till som brottas med rädslor och fobier. Red och hade häst som tonåring (mellan ca 10-22 år). Tränade dressyr, hoppade lite, etc. Red ut mycket och var inte rädd för mycket, förutom att jag aldrig varit särskilt modig vid hoppningen. "Normal" ung ryttare med andra ord.

Sedan gjorde jag ett låååååångt riduppehåll. Började inte med hästar igen förrän för ca 10 år sedan (är 45 år nu). Balansen var inte den bästa, till exempel. Köpte mig sedan en ung häst, ett 3-årigt halfingersto. Snäll men lite bufflig. Har alltid verkat äldre än hon är, och nu som 11-åring är hon en riktigt klippa (för det mesta ;) ). MEN hon har haft problem med sina leder, och då snubblat mycket. Jätteläskigt... :( Hon gick aldrig omkull med mig, men var nere på knä ett par gånger. Och det räckte för att skrämma slag på mig.

Efter alla behandlingar och rehabilitering har hon nu ridits rätt normalt i snart 2 år. Jag vågar sådant nu som jag ABSOLUT inte skulle vågat göra med henne innan, t.ex. att trava lugnt i nedförslut. Inte backar, utan bara lite sluttande väg. Nu tänker jag väldigt sällan de hemska tankarna att hästen ska snubbla och ramla med mig underst. Mycket, mycket tack vare en snäll och duktig människa som hjälpt mig mentalt att våga lite mer undan för undan. Utan henne hade det ALDRIG gått :love: !

Just nu är jag mest frustrerad över att min kunskap håller på att ta slut. Hästen behöver vidareutbildas, och jag känner att jag har själv tagit mig och hästen så långt jag kan. Vi vågar rida ut tillsammans, men nu vill jag MER :)!!

TS: Det GÅR att bota rädsla och komma tillbaks! Du behöver hjälp, och du måste sluta att skämmas för att du har blivit rädd.
 
När jag berättat om andra rädslor förut för vänner/familj har dem skrattat åt mig och sagt att jag är fjantig, att jag bara är dum som är rädd för såna saker och jag har känt mig förnedrad. Det är därför jag har svårt att prata om sådana saker med folk, för jag vill inte att någon ska skratta åt mig över detta.
Då kan jag förstå, att du har svårt att få förtroende för andra, när det gäller sådant du tycker känns jobbigt.
Ingen människa vill bli skrattade åt eller avfärdad som fjantig, inte när det gäller något.
Det bästa vore kanske om du pratade med vänner och familj. Förklara att du blir ledsen när dom behandlar dig på det sättet.

Det är ett allvarligt problem, det hindrar dig från att leva ditt liv som du vill
Om du vill bli av med rädslan, så är det nog nödvändigt att du hittar någon du litar på.

Min sambo, va den som fick bli mitt stöd, han fick stå på ridbanan och vänta när jag på darriga ben klev upp på hästen. Utan honom hade jag inte klarat det. Jag hade aldrig hoppat upp på hästen själv.

Hoppas att allt löser sig för dig.
 
Vet ni? En tjej i stallet tog faktiskt upp det idag med mig, hon frågade om jag ville rida ut med henne (hon har en häst som är tittig och nervös av sig) men jag tackade nej men följde med en liten bit på promenad med hästen på släp istället. Sist vi red ut tillsammans gick det inte så bra nämligen, och vi kom in på den turen under vårat samtal. Hon frågade om jag blev rädd när hennes häst höll på som den gjorde eftersom det gick i snigelfart hemåt och jag satt av o ledde hästen den sista kilometern hem. Jag hade kunnat slingra mig undan och neka allting, men istället sa jag rakt ut ja. Sedan pratade vi om det under resten av promenaden och hon sa att hon också kunde bli osäker på sin ibland, men att hon inte tänkte på osäkerheten utan bara fokuserade på sin andning samt att hon försökte tänka på någonting som gjorde henne lugn/glad/positiv och vips så var osäkerheten borta.

Nu blir ju inte hon lika rädd som jag är, men det ska jag ha i tanke den dagen jag ska försöka sitta upp i sadeln igen samt alla andra bra tips jag har fått av er här! Buke är förbaskat bra! :)

Dessutom hittade jag en bok om ridrädsla under min lilla googling igår. Den är beställd och bör väl komma under denna vecka förhoppningsvis.

En vacker dag kanske jag vågar sitta upp på en främmande häst utan att få panik, den dagen längtar jag efter!
 
Jag råkade ut för en olycka med min häst för över tio år sedan och fick en skada som påverkar mig varje dag.Mig hjälpte det mycket att komma på vad jag kunde ha gjort för att förhindra olyckan eller i alla fall mildra effekterna av den. Det gjorde mig trygg att veta att jag hade kunnat påverka utfallet av händelsen och att jag kan se till att det blir annorlunda om jag hamnar i samma situation igen.

Jag har kvar hästen fortfarande och rider henne.
 
Vet ni? En tjej i stallet tog faktiskt upp det idag med mig, hon frågade om jag ville rida ut med henne (hon har en häst som är tittig och nervös av sig) men jag tackade nej men följde med en liten bit på promenad med hästen på släp istället. Sist vi red ut tillsammans gick det inte så bra nämligen, och vi kom in på den turen under vårat samtal. Hon frågade om jag blev rädd när hennes häst höll på som den gjorde eftersom det gick i snigelfart hemåt och jag satt av o ledde hästen den sista kilometern hem. Jag hade kunnat slingra mig undan och neka allting, men istället sa jag rakt ut ja. Sedan pratade vi om det under resten av promenaden och hon sa att hon också kunde bli osäker på sin ibland, men att hon inte tänkte på osäkerheten utan bara fokuserade på sin andning samt att hon försökte tänka på någonting som gjorde henne lugn/glad/positiv och vips så var osäkerheten borta.

Nu blir ju inte hon lika rädd som jag är, men det ska jag ha i tanke den dagen jag ska försöka sitta upp i sadeln igen samt alla andra bra tips jag har fått av er här! Buke är förbaskat bra! :)

Dessutom hittade jag en bok om ridrädsla under min lilla googling igår. Den är beställd och bör väl komma under denna vecka förhoppningsvis.

En vacker dag kanske jag vågar sitta upp på en främmande häst utan att få panik, den dagen längtar jag efter!

Vad duktig du var som tog tjuren vid hornen och berättade för din stallkompis!
Ofta blir man ju förvånad över responsen man får då man äntligen vågar berätta om sina saker man skäms över. För sällan är det så hemskt som man trott.
Nu har du gjort det en gång och märkt att det var ganska skönt och befriande, tror jag.
Då blir det lättare nästa gång!
Jag möter ganska många ridrädda. Och väldigt många skäms över det, tyvärr! En del vågar inte erkänna att de är rädda. Andra står för det, men skäms iaf.
Det är jättesynd iom att vi alla någon gång känt så. Och jag tror att för att verkligen kunna bli av med rädslan behöver den avdramatiseras i sig, bli ok och accepterad av en själv.
Det kan absolut vara av godo att då man väl ska börja rida tala om det för de man möter på ridbanan/i ridhuset. Både för att veta att de inte kommer göra något heltokigt som man är rädd att ens häst ska reagera på. Då kan man släppa den oron, om man har sån. Och så måste man varje gång man säger det högt ta in det och acceptera det. Kan tyckas överdrivet.. Men jag har märkt att det funkar på vissa.

Utöver hur man kan träna sig själv finns det ju en mängd tekniker att träna hästarna att bli betydligt coolare än de flesta tror. Och att kunna kontrollera hästens psyke och kropp lite mer.
Ju mer man lär sig desto mer har man i sin arsenal av trygghet sas.
Det finns en hel del tränare som lär ut sånt, på olika vis. Och man kan och bör nog börja avsuttet.

Hoppas boken är bra och igen: Heja dig!
 
Att andas är verkligen jätteviktigt. Jag spände mig och höll andan när jag var rädd - inget jag tänkte på själv (med andningen) förrän det påtalades. Inte för att det botade, men det blev ju inte direkt bättre av att få syrebrist :p
 

Liknande trådar

Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
587
Hästmänniskan Jag har inte ridit på 25 år men min barndom och ungdomstid präglades av hästar. Jag fick min första ponny som femåring, tävlade FEI...
Svar
9
· Visningar
1 087
Senast: Emro
·
Hästmänniskan Hej! Jag skaffade min älskade häst för snart 2 år sen och är i stallet varje dag och älskar det. Tyvärr är det konstant någonting i...
Svar
14
· Visningar
1 273
Hästmänniskan Jag red som barn, men slutade efter en olycka i tidiga tonåren och satt inte på en häst på 15 år. Nu har jag ridit i vuxen ålder igen i...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 007

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp