När olikheterna känns som en belastning

[norrsol]

För att göra en lång historia kort.

Har varit gift i många år med min make och vi är varandras motsatser i många saker.
Han är lugn & balanserad, tänker efter både en och två gånger innan han gör något. Väldigt realistisk. Stressar inte upp sig, planerar i det "tysta" (dvs tänkande person) är ingen pratande person så vill man veta något får man ofta fråga, väldigt jordnära på alla sätt o vis.

Har många gånger haft en bromsande effekt på mig då jag är en optimist och har tänket "inget är omöjligt" eller "det är väl bara". Jag gillar att ha många bollar i luften och vill ha liksom lite fart i livet. Gärna dock plan A och B och gärna C......så att jag står på flera ben om något inte går i lås.

Väldigt olika på många sätt mao!

Nu till "problemet"! Jag upplever på senare tid att jag blir mer o mer irriterad över att han inte kan prata om framtiden och planera både stort o smått, i grova drag. Allt från 1 månads tankar o planer till 5 års drömmar eller iaf inte fritt delger sig det iaf.

Utan vill beta av saker i tur o ordning o mer har tänket - de ordar sig. Detta gör mig nervös ibland för det gör att jag inte kan ha plan A, B och C som "utrymningsvägar" utan det känns som att jag/vi alltid väntar och blir något negativt/negativt besked så gräver jag ofta ner mig=blir ledsen o ältar.

Det känns mer o mer som en fotboja/ett ankare/ eller som att draken aldrig lyfter om ni förstår hur jag menar.

Naturligtvis har jag pratat med honom om detta. Men detta är ju hans personlighet en personlighet jag levt länge med men senaste åren har vi varit särbo pga av jobb o då märks detta ännu mer nu.

Håller vi på att glida isär? Några kloka råd?
(Hoppas ni förstår vad jag menar).

 

[Sleepy]

Jag upplever på senare tid att jag blir mer o mer irriterad över att han inte kan prata om framtiden och planera både stort o smått, i grova drag. Allt från 1 månads tankar o planer till 5 års drömmar eller iaf inte fritt delger sig det iaf.

Utan vill beta av saker i tur o ordning o mer har tänket - de ordar sig. Detta gör mig nervös ibland för det gör att jag inte kan ha plan A, B och C

Du kan väl ha planer själv? Ta täten.

 

[norrsol]

Du kan väl ha planer själv? Ta täten.

Öhhh.....jo de har jag. Men ibland känner man sig ensam i äktenskapet av att ofta ta täten o vara den som är framåt. Ibland vill man överlämna stafettpinnen liksom ett tag.

 

[Ray]

Är problemet att han inte planerar eller att han inte berättar om sina planer?

Jag tror problemet som så är rätt vanligt?
Ibland blir man lite som varandras antagonister- om en pushar börjar den andra bromsa osv. Han är mer eftertänksam- du är alltid först på bollen och det gör honom ännu mer benägen att hålla tankar för sig själv?
Om man glider isär eller inte beror väl på mycket? Det är ju sällan en jobbig detalj utan många. Så det får du nog grunna över?

Jag är bromsklossen hemma som tycker en sak i taget och helst inte planerar mer än i min fantasi... Det är jobbigt ibland tycker min sambo. Men det funkar ändå!

 

[lil-sis]

Öhhh.....jo de har jag. Men ibland känner man sig ensam i äktenskapet av att ofta ta täten o vara den som är framåt. Ibland vill man överlämna stafettpinnen liksom ett tag.

Tar äktenskapet mer än det ger?

Du känns inte nöjd utifrån din beskrivning och han kommer ju ändra sig lika lite som du. Enkom bara baserat på den här tråden skulle jag välja att gå isär.

Jag tycker det ska vara (övervägande) lättsammare att dela liv än inte för att det ska vara värt det.

 

[Sleepy]

Men ibland känner man sig ensam i äktenskapet av att ofta ta täten o vara den som är framåt. Ibland vill man överlämna stafettpinnen liksom ett tag.

Ok, jag förstår. Svårt med en person som inte är stafettlöpare i laget då.

En story från häromdan: Två män diskuterade problemet med att den enes fru inte gillade den typ av bil paret hade; en bil som mannen verkligen gillade. Vilken bil skulle han byta till? Vännens råd: Behåll bilen, byt fru.

 

[Gammeln]

För att göra en lång historia kort.

Har varit gift i många år med min make och vi är varandras motsatser i många saker.
Han är lugn & balanserad, tänker efter både en och två gånger innan han gör något. Väldigt realistisk. Stressar inte upp sig, planerar i det "tysta" (dvs tänkande person) är ingen pratande person så vill man veta något får man ofta fråga, väldigt jordnära på alla sätt o vis.

Har många gånger haft en bromsande effekt på mig då jag är en optimist och har tänket "inget är omöjligt" eller "det är väl bara". Jag gillar att ha många bollar i luften och vill ha liksom lite fart i livet. Gärna dock plan A och B och gärna C......så att jag står på flera ben om något inte går i lås.

Väldigt olika på många sätt mao!

Nu till "problemet"! Jag upplever på senare tid att jag blir mer o mer irriterad över att han inte kan prata om framtiden och planera både stort o smått, i grova drag. Allt från 1 månads tankar o planer till 5 års drömmar eller iaf inte fritt delger sig det iaf.

Utan vill beta av saker i tur o ordning o mer har tänket - de ordar sig. Detta gör mig nervös ibland för det gör att jag inte kan ha plan A, B och C som "utrymningsvägar" utan det känns som att jag/vi alltid väntar och blir något negativt/negativt besked så gräver jag ofta ner mig=blir ledsen o ältar.

Det känns mer o mer som en fotboja/ett ankare/ eller som att draken aldrig lyfter om ni förstår hur jag menar.

Naturligtvis har jag pratat med honom om detta. Men detta är ju hans personlighet en personlighet jag levt länge med men senaste åren har vi varit särbo pga av jobb o då märks detta ännu mer nu.

Håller vi på att glida isär? Några kloka råd?
(Hoppas ni förstår vad jag menar).

Ja men du kan inte göra om sambon

 

[Ottilia]

Jag har upplevt att jag planerar mer och är mer förutseende än min partner emellanåt. Och pratat om det och känner igen mig i att det kan vara skönt att lämna över stafettpinnen ibland. Så förra året när vi skulle resa iväg för att gå på en av hans kollegors bröllop i ett annat land så gjorde jag det helt enkelt. (inte helt visserligen eftersom jag sydde kläder till oss då det var tema-bröllop och jag gillar att sy) Men allt som typ bokning av flyg, fix med boende, present osv så satte jag mig i baksätet och lät han "köra" Om han kom med initiativ så hakade jag på såklart, men jag tog inga egna initiativ, påminde inte om att vi behövde planera eller boka biljetter osv. Passade på när det var en resa där jag kände att jag personligen inte skulle må jättedåligt om det gick åt skogen även om jag såklart egentligen ville hålla koll på allt så att vi faktiskt skulle komma iväg, ha med oss bra present etc.

Jag höll på att förgås av stress, (hej hej kontrollbehov) men vi kom iväg och allt gick relativt bra. Fanns visserligen inga sängkläder i stugan vi skulle bo i så vi fick lösa det lite provisoriskt första natten med t-shirts som örngott och handdukar som lakan. Jag lärde mig lite "det löser sig faktiskt" och sambon lärde sig nog att det kan vara skönt att planera lite i förväg. Vi är fortfarande de vi är som personer. Men jag har märkt att han har börjat ta upp planeringsfrågor lite mer och jag har blivit bättre på att ha is i magen och vänta med att ta upp sådant.

Jag inbillar mig att en "det ordnar sig" attityd ofta blir självuppfyllande eftersom någon annan i ens närhet ser till att det ordnar sig. I mitt fall krävdes det att jag inte såg till att allt ordnade sig för att min sambo skulle börja se fördelarna med att planera lite och själv ta ansvar för det. Och jag lärde mig en hel del om mitt egna kontrollbehov och att man kan chilla lite mer än vad jag brukar.

Vet inte om min lilla anekdot är till någon hjälp men jag tänker som så att den enda man kan ändra på är sig själv och det kan vara värt att prova ändra sin egna approach för att se om man genom detta ger utrymme till att den andre kliver fram och tar mer plats?

 

[norrsol]

Jag har upplevt att jag planerar mer och är mer förutseende än min partner emellanåt. Och pratat om det och känner igen mig i att det kan vara skönt att lämna över stafettpinnen ibland. Så förra året när vi skulle resa iväg för att gå på en av hans kollegors bröllop i ett annat land så gjorde jag det helt enkelt. (inte helt visserligen eftersom jag sydde kläder till oss då det var tema-bröllop och jag gillar att sy) Men allt som typ bokning av flyg, fix med boende, present osv så satte jag mig i baksätet och lät han "köra" Om han kom med initiativ så hakade jag på såklart, men jag tog inga egna initiativ, påminde inte om att vi behövde planera eller boka biljetter osv. Passade på när det var en resa där jag kände att jag personligen inte skulle må jättedåligt om det gick åt skogen även om jag såklart egentligen ville hålla koll på allt så att vi faktiskt skulle komma iväg, ha med oss bra present etc.

Jag höll på att förgås av stress, (hej hej kontrollbehov) men vi kom iväg och allt gick relativt bra. Fanns visserligen inga sängkläder i stugan vi skulle bo i så vi fick lösa det lite provisoriskt första natten med t-shirts som örngott och handdukar som lakan. Jag lärde mig lite "det löser sig faktiskt" och sambon lärde sig nog att det kan vara skönt att planera lite i förväg. Vi är fortfarande de vi är som personer. Men jag har märkt att han har börjat ta upp planeringsfrågor lite mer och jag har blivit bättre på att ha is i magen och vänta med att ta upp sådant.

Jag inbillar mig att en "det ordnar sig" attityd ofta blir självuppfyllande eftersom någon annan i ens närhet ser till att det ordnar sig. I mitt fall krävdes det att jag inte såg till att allt ordnade sig för att min sambo skulle börja se fördelarna med att planera lite och själv ta ansvar för det. Och jag lärde mig en hel del om mitt egna kontrollbehov och att man kan chilla lite mer än vad jag brukar.

Vet inte om min lilla anekdot är till någon hjälp men jag tänker som så att den enda man kan ändra på är sig själv och det kan vara värt att prova ändra sin egna approach för att se om man genom detta ger utrymme till att den andre kliver fram och tar mer plats?

Här slog du huvudet på spiken!! Jag har ett visst kontrollbehov och tycker de är lite (läs mkt svårt) att släppa. De får jag jobba på.

 

[norrsol]

Ja men du kan inte göra om sambon

Så sant! De är ju inte meningen heller. Frågan är ju om jag insett hur stora olikheterna är att jag glider ifrån honom o börjat gå min egen väg?!

 

[norrsol]

Ok, jag förstår. Svårt med en person som inte är stafettlöpare i laget då.

En story från häromdan: Två män diskuterade problemet med att den enes fru inte gillade den typ av bil paret hade; en bil som mannen verkligen gillade. Vilken bil skulle han byta till? Vännens råd: Behåll bilen, byt fru.

Nästan som makens kollega sa då jag flyttade 40 mil bort o vi nu pendlar för att träffas. Han ord: Vad dyrt- byt fru!!

 

[Vallmo]

Det du beskriver låter i stort sett som mitt förhållande med min sambo.

I början var det kul och intressant att vi var olika.
Jag tyckte att jag fick ett otroligt intellektuellt utbyte av att vara med honom då han är tänkande och reflekterande.
Han är intelligent och jag tyckte det var otroligt givande att kunna prata om "vettiga" saker med en man.
Det hade jag inte upplevt riktigt innan.
Vi kompletterade varandra bra när det gällde något projekt eller bara inställning till livet i stora drag.

Nu, med hus, barn, bil och trädgård.
Nja, min sambo gör inte många knop och verkar inte intressera sig särskilt heller.
Framtidsplaner finns inte. Mottot är, så lite som möjligt.
Han är mycket intelligent och har ett avancerat jobb, men skulle lätt kunna ha ett väldigt mycket mer utmanande jobb om han bara hade ambitioner.

Jag, å andra sida är spontan, gillar att göra saker, har nästan alltid något projekt på gång, får mycket gjort.
Jag är inte lika smart som honom, men det vägs upp av att jag är driven, mer social och utåtriktad.

Jag blir oerhört frustrerad av hans inställning.
Som det var förut kunde det gälla saker som att jag tyckte han "slösade bort" sin kapacitet genom att bara vara nöjd med sitt jobb.
Jag vet att han skulle kunna gå mycket långt om det bara fanns ett uns av driv.

Nu, när vi delar liv med barn, hus och bil så tycker jag inte att det är det minsta kul längre att han är som han är.
Han tar aldrig några initiativ överhuvudtaget till någonting.
Han gör aktiviteter och lagar mat till barnen och handlar, men det är också det enda han gör utan att jag behöver lägga mig i.
Sen gör han naturligtvis mer saker, men det är hela tiden jag som måste föreslå det.
Och tjata! Och vänta! Suck!

Min sambo har också inställningen "att det ordnar sig". I realiteten betyder det att JAG ordnar det.

För min del är allt det här så nedbrytande så att det påverkar mig negativt.
Mår jag dåligt så blir det dessutom värre.
Jag har själv ett bagage och diverse diagnoser som gör att jag är lite mer "beroende" av att känna det finns ett vi och att jag behöver bli sedd och bekräftad.
Min sambo är inte alls sån naturligt så bara där går vi på kollisionskurs totalt.
Han är ingen dålig människa och inte jag heller, men vi mår båda dåligt i vår relation för att vi står för långt från varandra.
Vi måste båda ändra på oss och anstränga oss lite för mycket för att någon av oss ska trivas riktigt bra.
Jag har jobbat mycket med mig själv, gått i terapi osv och han, ja han har inte gjort någonting i den stilen.

Nu är ju inte allt svart eller vitt.
Jag får fortfarande stort utbyte av min sambo då och då. Han har många sidor som jag uppskattar enormt.
Men, vi kommer att separera. I alla fall är det mitt mål att göra det under detta år.
Framförallt, för min del, tror jag det blir mycket bättre att slippa dra i allt.
När jag är själv är allt upp till mig och jag finner inte det som något skrämmande alls. Tvärtom!

Kanske inte vad du ville höra, men jag hoppas att det ger något i alla fall........

Tillägg; vi har varit tillsammans i 15 är.

 

[Raderad medlem 6459]

Han är mycket intelligent och har ett avancerat jobb, men skulle lätt kunna ha ett väldigt mycket mer utmanande jobb om han bara hade ambitioner.

Jag blir oerhört frustrerad av hans inställning.
Som det var förut kunde det gälla saker som att jag tyckte han "slösade bort" sin kapacitet genom att bara vara nöjd med sitt jobb.
Jag vet att han skulle kunna gå mycket långt om det bara fanns ett uns av driv.

Sånt här kommer jag aldrig förstå. Så länge man tycker om sitt jobb, varför ska då partnern hålla på att störa sig på att man är nöjd? Jag skulle aldrig drömma om hetsa om att man måste ha ambitioner, att man måste ha driv, att man inte ska nöja sig, att man slösar bort kapacitet. Är man nöjd och lycklig? Om svaret är nej: ändra på nåt. Men om svaret är ja?

Jag tycker mig ana en viss snobbism hos dig, särskilt i kombination med att du störde dig på att hans släktingar har pengar men bor litet, köper kanelgifflar istället för att baka, äter ute på hamburgerhak istället för att laga eget. Jag kan dock vara ute och cykla.

Jag kan köpa att man kan vilja stötta sin partner i att kunna utvecklas, i att använda sin kapacitet till så mycket som möjligt. Men så länge partnern själv är nöjd kan jag inte begripa varför det ska vara nåt att störa sig på. Och då är jag ändå typen själv som absolut kan beskrivas som ambitiös och driven och som hela tiden vill utvecklas på jobbet.

 

[Bison]

Sånt här kommer jag aldrig förstå. Så länge man tycker om sitt jobb, varför ska då partnern hålla på att störa sig på att man är nöjd? Jag skulle aldrig drömma om hetsa om att man måste ha ambitioner, att man måste ha driv, att man inte ska nöja sig, att man slösar bort kapacitet. Är man nöjd och lycklig? Om svaret är nej: ändra på nåt. Men om svaret är ja?

Jag tycker mig ana en viss snobbism hos dig, särskilt i kombination med att du störde dig på att hans släktingar har pengar men bor litet, köper kanelgifflar istället för att baka, äter ute på hamburgerhak istället för att laga eget. Jag kan dock vara ute och cykla.

Jag kan köpa att man kan vilja stötta sin partner i att kunna utvecklas, i att använda sin kapacitet till så mycket som möjligt. Men så länge partnern själv är nöjd kan jag inte begripa varför det ska vara nåt att störa sig på. Och då är jag ändå typen själv som absolut kan beskrivas som ambitiös och driven och som hela tiden vill utvecklas på jobbet.

Håller med dig helt. Jag är intelligent, hade lätt för mig i skolan och seglade igenom utan att plugga eller anstränga mig alls.
Jag har ett vanligt jobb, utan utbildning och trivs jättebra med det. Jag skulle absolut klara av att plugga vidare och skaffa ett fancy jobb men jag vill bara inte, är jättenöjd.
Jag är driven när det kommer till hästarna och jag vill såklart göra ett bra jobb på tågen men karriärklättring känns bara bleh.
Min bror som är ingengör har varit på mig tidigare om att jag borde göra något mer eftersom han vet att jag är smart nog för det men har nu accepterat att jag är nöjd med livet precis som det är.

 

[Vallmo]

Sånt här kommer jag aldrig förstå. Så länge man tycker om sitt jobb, varför ska då partnern hålla på att störa sig på att man är nöjd? Jag skulle aldrig drömma om hetsa om att man måste ha ambitioner, att man måste ha driv, att man inte ska nöja sig, att man slösar bort kapacitet. Är man nöjd och lycklig? Om svaret är nej: ändra på nåt. Men om svaret är ja?

Jag tycker mig ana en viss snobbism hos dig, särskilt i kombination med att du störde dig på att hans släktingar har pengar men bor litet, köper kanelgifflar istället för att baka, äter ute på hamburgerhak istället för att laga eget. Jag kan dock vara ute och cykla.

Jag kan köpa att man kan vilja stötta sin partner i att kunna utvecklas, i att använda sin kapacitet till så mycket som möjligt. Men så länge partnern själv är nöjd kan jag inte begripa varför det ska vara nåt att störa sig på. Och då är jag ändå typen själv som absolut kan beskrivas som ambitiös och driven och som hela tiden vill utvecklas på jobbet.

Vilket bra minne du har!

Jag tror inte jag skrev någonstans att han var nöjd och lycklig med sitt jobb?
Vad fick du det ifrån?
Eller att jag hetsar honom.

Sen skrev jag att att jag blir frustrerad av hans inställning och att förut kunde det gälla jobb men nu gällde det mer familjerealterade saker.
Jag tror att du missförstod det, för jag menar mer hans personlighetsdrag snarare än jobb.
Jobbet var bara ett exempel.
För min del får man gärna köra sopor, jag bryr mig inte vad folk jobbar med.

Jag tycker inte det är särskilt konstigt om man blir irriterad för att man alltid måste tvätta, städa, klippa gräset osv själv. Tycker du?

För övrigt måste jag säga att du senaste tiden överlag ofta har en irriterad ton på forumet.
Inte bara mot mig, utan i största allmänhet.
Kan du hugga, så gör du det.
Och det är lugnt för mig, jag bjuder på det här.
Jag vet att jag inte heller är/varit så rolig alla gånger.

För mig verkar det som du är rätt less på att hänga här, vilket jag tror att du även uttryckt i någon tråd här. Kommer inte ihåg detaljer. Men det är något som jag undrat lite över.

 

[norrsol]

Det du beskriver låter i stort sett som mitt förhållande med min sambo.

I början var det kul och intressant att vi var olika.
Jag tyckte att jag fick ett otroligt intellektuellt utbyte av att vara med honom då han är tänkande och reflekterande.
Han är intelligent och jag tyckte det var otroligt givande att kunna prata om "vettiga" saker med en man.
Det hade jag inte upplevt riktigt innan.
Vi kompletterade varandra bra när det gällde något projekt eller bara inställning till livet i stora drag.

Nu, med hus, barn, bil och trädgård.
Nja, min sambo gör inte många knop och verkar inte intressera sig särskilt heller.
Framtidsplaner finns inte. Mottot är, så lite som möjligt.
Han är mycket intelligent och har ett avancerat jobb, men skulle lätt kunna ha ett väldigt mycket mer utmanande jobb om han bara hade ambitioner.

Jag, å andra sida är spontan, gillar att göra saker, har nästan alltid något projekt på gång, får mycket gjort.
Jag är inte lika smart som honom, men det vägs upp av att jag är driven, mer social och utåtriktad.

Jag blir oerhört frustrerad av hans inställning.
Som det var förut kunde det gälla saker som att jag tyckte han "slösade bort" sin kapacitet genom att bara vara nöjd med sitt jobb.
Jag vet att han skulle kunna gå mycket långt om det bara fanns ett uns av driv.

Nu, när vi delar liv med barn, hus och bil så tycker jag inte att det är det minsta kul längre att han är som han är.
Han tar aldrig några initiativ överhuvudtaget till någonting.
Han gör aktiviteter och lagar mat till barnen och handlar, men det är också det enda han gör utan att jag behöver lägga mig i.
Sen gör han naturligtvis mer saker, men det är hela tiden jag som måste föreslå det.
Och tjata! Och vänta! Suck!

Min sambo har också inställningen "att det ordnar sig". I realiteten betyder det att JAG ordnar det.

För min del är allt det här så nedbrytande så att det påverkar mig negativt.
Mår jag dåligt så blir det dessutom värre.
Jag har själv ett bagage och diverse diagnoser som gör att jag är lite mer "beroende" av att känna det finns ett vi och att jag behöver bli sedd och bekräftad.
Min sambo är inte alls sån naturligt så bara där går vi på kollisionskurs totalt.
Han är ingen dålig människa och inte jag heller, men vi mår båda dåligt i vår relation för att vi står för långt från varandra.
Vi måste båda ändra på oss och anstränga oss lite för mycket för att någon av oss ska trivas riktigt bra.
Jag har jobbat mycket med mig själv, gått i terapi osv och han, ja han har inte gjort någonting i den stilen.

Nu är ju inte allt svart eller vitt.
Jag får fortfarande stort utbyte av min sambo då och då. Han har många sidor som jag uppskattar enormt.
Men, vi kommer att separera. I alla fall är det mitt mål att göra det under detta år.
Framförallt, för min del, tror jag det blir mycket bättre att slippa dra i allt.
När jag är själv är allt upp till mig och jag finner inte det som något skrämmande alls. Tvärtom!

Kanske inte vad du ville höra, men jag hoppas att det ger något i alla fall........

Tillägg; vi har varit tillsammans i 15 är.

 

[norrsol]

Ibland får jag väl sådana tankar att jag kanske förändrats under våra 17 år tillsammans o allt de som jag uppskattade då uppskattar jag inte lika mkt nu.

Min rädsla är dock att jag har blivit "hemmablind" o inte längre ser hur bra han faktiskt ändå är för mig. Att han får mig många ggr att tänka ett varv till innan jag gör något projekt. Men å andra sidan står jag ibland längre än nödvändigt för att ta nästa steg.

Han är ju en av dom snällaste o finaste personer jag vet. Fast liiiite spontanitet o driv hade jag kanske önskat......

 

[Kattennizze]

Håller med dig helt. Jag är intelligent, hade lätt för mig i skolan och seglade igenom utan att plugga eller anstränga mig alls.
Jag har ett vanligt jobb, utan utbildning och trivs jättebra med det. Jag skulle absolut klara av att plugga vidare och skaffa ett fancy jobb men jag vill bara inte, är jättenöjd.
Jag är driven när det kommer till hästarna och jag vill såklart göra ett bra jobb på tågen men karriärklättring känns bara bleh.
Min bror som är ingengör har varit på mig tidigare om att jag borde göra något mer eftersom han vet att jag är smart nog för det men har nu accepterat att jag är nöjd med livet precis som det är.

Oj vad bra att du har självkänsla nog att säga nej, det duger som det är. Toppen.

 

[norrsol]

Tar äktenskapet mer än det ger?

Du känns inte nöjd utifrån din beskrivning och han kommer ju ändra sig lika lite som du. Enkom bara baserat på den här tråden skulle jag välja att gå isär.

Jag tycker det ska vara (övervägande) lättsammare att dela liv än inte för att det ska vara värt det.

I ärlighetens namn har jag funderat i dessa banor. Kanske man blivit vänner o tappat gnistan?!

 

[norrsol]

Är problemet att han inte planerar eller att han inte berättar om sina planer?

Jag tror problemet som så är rätt vanligt?
Ibland blir man lite som varandras antagonister- om en pushar börjar den andra bromsa osv. Han är mer eftertänksam- du är alltid först på bollen och det gör honom ännu mer benägen att hålla tankar för sig själv?
Om man glider isär eller inte beror väl på mycket? Det är ju sällan en jobbig detalj utan många. Så det får du nog grunna över?

Jag är bromsklossen hemma som tycker en sak i taget och helst inte planerar mer än i min fantasi... Det är jobbigt ibland tycker min sambo. Men det funkar ändå!

Kan ju vara så att det skulle underlätta om han pratade mer o berättade om sina drömmar o planer. Men han är ju nu inte sådan som person o då får man ju alltid fråga. Ibland har jag känslan att det alltid är jag som får fråga honom o "jaga" honom. Ofta svarar han på frågorna men ställer sällan motfrågor. Då känns det som att han inte speglar tillbaka vem jag är. Jag kanske inte alltid har dom briljantaste ideerna o en motfråga/fundering kan ibland väcka en aha-upplevelse även hos en själv om du förstår hur jag menar.