När man var en elak liten skitunge

[underensten]

Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen. Hon hade som tur var 1-2 vänner i klassen som höll ihop.

Som sagt minns jag allt väldigt vagt och vet inte alls hur hennes upplevelse av det hela har varit. Om jag (jag vet inte om det bara var jag) har förstört hela hennes grundskolgång eller om det inte alls varit så farligt som jag är rädd för.

Jag skäms väldigt mycket och vet inte varför jag var elak som liten. Min personlighet idag är att jag bryr mig om andra människor och skulle aldrig såra någon med flit.

Min fråga är nu, ska jag kontakta henne och be om ursäkt? Jag är också rädd om hon har känt sig väldigt drabbad att jag ska påminna henne om något hon inte vill tänka på länge. Men har man betett sig illa ska man ju be om ursäkt. Men jag vill göra vad som är bäst för henne.

Tips och råd tack.

 

[Cambrie]

Jag var utfryst i grundskolan, om det har varit lika illa för den personen som du berättar om kan jag säga helt ärligt att de som försökt be om ursäkt betyder inte ett piss för mig, det handlar ju mest att de vill sona sitt dåliga samvete och må bättre själva. Allvarligt talat. Åt helvete med dem.

 

[Sassy]

Jag hade uppskattat ett enkelt "förlåt att jag var en skitstövel", men inte något ältande och grävande i detaljer.

Jag är definitivt av den inställningen att människor kan ändras (framförallt från skolåldern) och brukar i vuxen ålder i första hand fintolka de flesta.

 

[tanten]

Tycker du ska låta det vila ifred.

Jag var mobbad i skolan och skulle nån av dem höra av sig skulle det bara riva upp såren.
Jag är över det för länge sen.

 

[underensten]

Jag hade uppskattat ett enkelt "förlåt att jag var en skitstövel", men inte något ältande och grävande i detaljer.

Tack, det var något sådant jag tänkte mig. Men är som sagt kluven, med tanke på de andra svaren.

 

[Tonto]

Hade absolut tänkt fuck you, själviska idiot om någon av mina mobbare hade hört av sig. Du gör det för din skull, inte hennes.

 

[Sassy]

Tack, det var något sådant jag tänkte mig. Men är som sagt kluven, med tanke på de andra svaren.

Ja, det beror säkert på på vilket sätt man valt att gå vidare. Andra kanske hittar mer stöd i att få vara arga eller helt enkelt bara glömma så mycket som möjligt.

Jag blev riktigt illa behandlad under ett par år i både högstadiet och gymnasiet, men är rätt neutralt inställd till de personerna i efterhand. Har exakt noll intresse av kontakt, men skulle ändå känna att det är skönare om folk ångrar sig än om de hela tiden tyckt att de hade rätt. Eller nåt åt det hållet.

 

[underensten]

Jag var utfryst i grundskolan, om det har varit lika illa för den personen som du berättar om kan jag säga helt ärligt att de som försökt be om ursäkt betyder inte ett piss för mig, det handlar ju mest att de vill sona sitt dåliga samvete och må bättre själva. Allvarligt talat. Åt helvete med dem.

Jag förstår att man kan se det så.
Jag personligen känner inte att jag skulle gör det för att lätta på mitt samvete och må bättre själv. För mig handlar det om att när man behandlat nån illa så ber man om ursäkt. Och om jag blivit behandlad illa så skulle jag uppskatta det. Men jag förstår också nånstans att har det varit förjävligt så vill man aldrig höra av den personen igen. Det finns väl en gräns där någonstans och jag vet inte vilken sida om den gränsen jag varit på

 

[sthu]

Jag har brutit helt med alla jag gick i grundskolan med. Vill inte ha med dem att göra. Hade någon av dem kommit fram för att säga förlåt hade jag inte reagerat nämnvärt, förmodligen ignorerat.
Jag känner varken bu eller bä inför dem längre. Det är preskriberat och jag har gått vidare.

 

[underensten]

Hade absolut tänkt fuck you, själviska idiot om någon av mina mobbare hade hört av sig. Du gör det för din skull, inte hennes.

Tack för din input. Jag väljer nog att låta bli, vill absolut inte göra det värre för henne.

 

[Cambrie]

Jag förstår att man kan se det så.
Jag personligen känner inte att jag skulle gör det för att lätta på mitt samvete och må bättre själv. För mig handlar det om att när man behandlat nån illa så ber man om ursäkt. Och om jag blivit behandlad illa så skulle jag uppskatta det. Men jag förstår också nånstans att har det varit förjävligt så vill man aldrig höra av den personen igen. Det finns väl en gräns där någonstans och jag vet inte vilken sida om den gränsen jag varit på

Det är faktiskt egentligen skitsamma vad du själv känner och tycker. Har du inte haft någon plågoande som snackat skit om dig och fryst ut dig kan du inte överhuvudtaget begripa hur djupa spår det sätter i en. Som sagt, de som försökt säga förlåt till mig anser jag inget värda alls. Det skulle de tänkt på då. Inte nu. Jag har gått vidare (men med det sagt så kan jag säga att jag inte hade varit så introvert och haft så mycket ångest för att träffa folk som jag har nu om jag hade fått vara med, de förstörde mitt liv helt enkelt, jag skulle bra mycket hellre förstöra deras än att ha en ursäkt från dem). Det räcker dock att inte ha något med dem att göra. Alls.

 

[underensten]

Det är faktiskt egentligen skitsamma vad du själv känner och tycker. Har du inte haft någon plågoande som snackat skit om dig och fryst ut dig kan du inte överhuvudtaget begripa hur djupa spår det sätter i en.

Det var lite det jag försökte få fram i mina sista meningar där.

 

[Lobelia]

Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen. Hon hade som tur var 1-2 vänner i klassen som höll ihop.

Som sagt minns jag allt väldigt vagt och vet inte alls hur hennes upplevelse av det hela har varit. Om jag (jag vet inte om det bara var jag) har förstört hela hennes grundskolgång eller om det inte alls varit så farligt som jag är rädd för.

Jag skäms väldigt mycket och vet inte varför jag var elak som liten. Min personlighet idag är att jag bryr mig om andra människor och skulle aldrig såra någon med flit.

Min fråga är nu, ska jag kontakta henne och be om ursäkt? Jag är också rädd om hon har känt sig väldigt drabbad att jag ska påminna henne om något hon inte vill tänka på länge. Men har man betett sig illa ska man ju be om ursäkt. Men jag vill göra vad som är bäst för henne.

Tips och råd tack.

Det är främst du som behöver förlåta dig själv och "göra" upp med ditt förflutna. Hur den utsatte upplevde det är väl allt ifrån att du var en idiot som höll på , var en av många mobbare eller kanske till och med en av de som drev på mobbningen.

Och hur den du utsatte tar en ursäkt beror både på hur den utsatte uppfattade det och hur personen hanterat eventuella trauman senare i livet. Du kanske rör i något personen begravt eller kanske så har personen kanske lämnat de bakom sig eller så kanske hen inte minns det eller har en helt annan uppfattning om vad som hänt.

Vad skulle syftet med att be om ursäkt vara? Om det är för att lätta ditt samvete så låt bli, det är väl egoistiskt att först trakassera och sen be om ursäkt och få ett lättare samvete. Jag tänker på att du är ungefär där när du vill be om ursäkt och inte om förlåtelse, för mig är förlåtelse mycket starkare och har djupare betydelse än att ursäkta någon.

 

[Smulu]

Jag fick mötte en av mina mobbare av en slump när jag var på besök i hemorten ca 15 år efteråt han sa då ett enkelt hej och bad om ursäkt för vad han då gjort. Det kändes naturligt och bra. Tog ca 1 minut och var utan förklaringar om varför utan typ Hej, du jag förstår nu hur dumma vi var förlåt.
Däremot hade jag nog inte uppskattat att bli uppringd eller kontaktad t ex via facebook. Med andra ord, möter du personen vid något tillfälle och det känns som ett passande tillfälle kan du be om ursäkt om inte låt det vara och bete dej i fortsättningen schysst mot dina medmänniskor.

 

[starcraft]

Om du inte har personen i ditt liv idag och detta typ inte var något som hände för typ ett år sedan tycker jag att en ursäkt känns fel. Jag hade inte uppskattat om någon tog kontakt med mig från ingenstans 10-20 år senare ”för att lätta sitt hjärta”. Det känns enbart egoistiskt. Men ja skulle man träffa på personen igen så kan en ursäkt vara på sin plats.

 

[Tranan]

Jag har fått ett antal ursäkter från mobbare.
De betyder mycket lite.
För alla ursäkter jag har fått har varit upplagda att jag ska befria deras skuldkänslor.
Vist jag ger dem förlåtelse.

 

[underensten]

Det är främst du som behöver förlåta dig själv och "göra" upp med ditt förflutna. Hur den utsatte upplevde det är väl allt ifrån att du var en idiot som höll på , var en av många mobbare eller kanske till och med en av de som drev på mobbningen.

Och hur den du utsatte tar en ursäkt beror både på hur den utsatte uppfattade det och hur personen hanterat eventuella trauman senare i livet. Du kanske rör i något personen begravt eller kanske så har personen kanske lämnat de bakom sig eller så kanske hen inte minns det eller har en helt annan uppfattning om vad som hänt.

Vad skulle syftet med att be om ursäkt vara? Om det är för att lätta ditt samvete så låt bli, det är väl egoistiskt att först trakassera och sen be om ursäkt och få ett lättare samvete. Jag tänker på att du är ungefär där när du vill be om ursäkt och inte om förlåtelse, för mig är förlåtelse mycket starkare och har djupare betydelse än att ursäkta någon.

Jag formulera mig illa. Jag skulle inte be om ursäkt (det låter ju som nånting man säger om man råkar krocka med nån i affären). Jag skulle bett om förlåt.

Jag vet inte vad anledningen skulle vara. Att någonstans bekräfta att ser var mig det var fel på, att jag förstått att jag betett mig illa. Och att jag är ledsen att jag gjort henne illa.

Med tanke på att jag frågar om råd här tänker jag visar på att jag jag faktiskt bryr mig om hur hon uppfattar det. Annars hade jag hört att mig direkt.

Jag ska inte höra av mig till henne, baserat på vad alla andra här skriver.

Tack

 

[Lingon]

Jag fick mötte en av mina mobbare av en slump när jag var på besök i hemorten ca 15 år efteråt han sa då ett enkelt hej och bad om ursäkt för vad han då gjort. Det kändes naturligt och bra. Tog ca 1 minut och var utan förklaringar om varför utan typ Hej, du jag förstår nu hur dumma vi var förlåt.
Däremot hade jag nog inte uppskattat att bli uppringd eller kontaktad t ex via facebook. Med andra ord, möter du personen vid något tillfälle och det känns som ett passande tillfälle kan du be om ursäkt om inte låt det vara och bete dej i fortsättningen schysst mot dina medmänniskor.

Ungefär så. Men jag tror egentligen inte att det hade gett mig något eller ändrat min åsikt om personen. Jag hade väl tänkt nåt i stil med:"Kul för dig att du växt upp till sist men för min del är det too little too late och inget som får ärren att ens blekna." Det är personer som jag helt enkelt inte vill ha med att göra. Jag vill inte ha dem i mitt liv på nåt sätt. Därför betyder ett förlåt egentligen inget.

 

[manda]

Jag tänker att den mest hederliga du kan göra är rannsakning och att sluta fred mig dig själv (och vid behov arbeta på det du ser och inte gillar). Varför skaver det fortfarande/just nu i dig? Finns det aspekter av hur du ser på människovärde relaterat till att passa in, följa norm osv som fortfarande nedprioriteras till fördel för sociala poäng? Varifrån kom din elakhet? Även om inte elakheten i sig är kvar, så kan dess rot/ursprung vara det och i så fall är det skönt att hantera. Jag menar absolut inte att säga att du är en skit. Folk förändras. Men för mig är det mest konstruktiva att äga sin skit och om du inte kommit på förrän nu att en ursäkt vore på sin plats så är det allra troligaste att det tåget har gått, om inte situationen liksom uppstår spontant genom att ni råkar mötas. Att du har tänkt ut i förväg vad du vill säga kan då ge en bättre upplevelse för er båda.

Jag skulle tycka ett messengermeddelande med ett kort och ej ursäktande/förklarande förlåt var lättare att hantera än att bli uppringd/kontaktad via mitt telefonnummer eller hemadress. Det känns extremt utsatt. Personen har ingen aning om ifall din agenda och ditt sätt att leva och hantera andra har ändrats eller inte, eller vad ditt motiv med att ta kontakt är.

Förlåt om jag uttrycker mig taggigt, det tangerar ett aktuellt ämne för mig.

Men nu skrev du igen att du ”skulle bett om förlåt”. Gör inte det. Kräv ingenting. Be inte om någonting. Men säg gärna att du förstått att du var taskig/elak/inte snäll och att du ångrar det. Uttrycka ånger - okej. Be om saker - fett övertramp.

 

[underensten]

Jag tänker att den mest hederliga du kan göra är rannsakning och att sluta fred mig dig själv (och vid behov arbeta på det du ser och inte gillar). Varför skaver det fortfarande/just nu i dig? Finns det aspekter av hur du ser på människovärde relaterat till att passa in, följa norm osv som fortfarande nedprioriteras till fördel för sociala poäng? Varifrån kom din elakhet? Även om inte elakheten i sig är kvar, så kan dess rot/ursprung vara det och i så fall är det skönt att hantera. Jag menar absolut inte att säga att du är en skit. Folk förändras. Men för mig är det mest konstruktiva att äga sin skit och om du inte kommit på förrän nu att en ursäkt vore på sin plats så är det allra troligaste att det tåget har gått, om inte situationen liksom uppstår spontant genom att ni råkar mötas. Att du har tänkt ut i förväg vad du vill säga kan då ge en bättre upplevelse för er båda.

Jag skulle tycka ett messengermeddelande med ett kort och ej ursäktande/förklarande förlåt var lättare att hantera än att bli uppringd/kontaktad via mitt telefonnummer eller hemadress. Det känns extremt utsatt. Personen har ingen aning om ifall din agenda och ditt sätt att leva och hantera andra har ändrats eller inte, eller vad ditt motiv med att ta kontakt är.

Förlåt om jag uttrycker mig taggigt, det tangerar ett aktuellt ämne för mig.

Men nu skrev du igen att du ”skulle bett om förlåt”. Gör inte det. Kräv ingenting. Be inte om någonting. Men säg gärna att du förstått att du var taskig/elak/inte snäll och att du ångrar det. Uttrycka ånger - okej. Be om saker - fett övertramp.

Jag vet inte varför det kommer just nu. Det är nog det senaste året eller så som jag har reflekterat över det och kommit på att jag betett mig illa. Varför det skaver är väl just för att jag aldrig nu skulle vilja såra nån och vill att människor mår bra. Jag tänker på hur hon måste haft det, att inte vara välkommen i en grupp. Fruktansvärt. Jag är ganska introvert och gillar inte stora sociala sammanhang. Jag är en mespropp, kanske därför jag ville hävda mig på nått sätt. Jag vet inte.

Det var ett meddelande på messenger eller sms jag hade tänkt isf (men alltså inte ska skicka). Tycker det hade känt alldeles för påträngande att ringa, samt att jag är alldeles för mesig för det.

Och jag håller absolut med om dina sista meningar. Jag skulle inte be om nått. Bara bekräfta att jag betett mig illa och att jag var ledsen att jag sårat henne