När livet inte rockar

[nyttnick]

Jag vet inte vad jag ska göra. Livet krisar. Jag har alltid stått pall för allt. Men den här veckan har jag bara varit på jobbet 3 timmar. Det är mer frånvaro (bortsett från föräldraledighet och vab) än jag haft på alla mina år på jobbet. Bråk med exet. Jag har tappat 4,5 kg på 1,5 vecka (vilket jag inte trodde var fysiskt möjligt för någon i min storlek), jag har tack och lov inte barnen förrän på onsdag och jag känner mig som världens sämsta förälder.

Jag hade nog kunnat stå pall för detta också. Jag har en underbar familj. Men de är långt bort. Det som verkligen har knäckt mig är att alla mina "vänner" vet att jag krisar. Ingen har hört av sig på 7 dagar. Jag har fått några sms från arbetskamrater, men vännerna lyser med sin frånvaro. Jag har inte pratat med någon annan än katten sen jag sa hejdå till barnen i onsdags morse.

Det är liksom då det går upp för en ( eller ursäkta, det är då det har gått upp för mig), hur otroligt oviktig jag är. Vad är liksom meningen med att kämpa efter det?

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Jag kommer att finnas där för mina barn. Jag är bara otroligt ledsen. Och ensam. Jag vet att det "bara" är att ta tag i att höra av sig själv, men nu när livet krisar så här, har all energi runnit ur mig. Det hade varit skönt att slippa kämpa för det med.

Jag vet att jag kommer att kliva upp imorgon, fixa dotterns kalas. Jag kommer att vara på jobbet på måndag och jag kommer att göra allt som jag och omgivningen förväntar sig att jag ska. Jag reser mig alltid, för alternativet lockar inte. Det är inte det här jag önskar att mitt liv är och förblir, men jag är så satans trött på att kämpa i motvind.

 

[Sleepy]

Vad har hänt? *kram*

 

[Lovisaleonora]

De där dagarna och veckorna kommer. Då jag är så less, less, less, less att det känns som döden kommer som en glad befriare. Ja, nästan alltså.

Bryt ihop och kom igen. Enda tipset. Vältra dig i skiten ett tag, krisa och kom igen. Behöver du vara sjukskriven - var det. Men det kan också vara en risk att fastna i spåren.

 

[nyttnick]

Vad har hänt? *kram*

Jag har inte ord till det. Varje gång jag öppnar munnen och försöker, så blir det svart. Flera frågade mig i förra veckan, men det enda svar jag kunde ge var att jag inte vill prata om det. Men sanningen är att jag inte kan. Jag klarar inte ens av att tänka det.

Jag har alltid kunnat sätta ord på allt. Det har varit min räddning många gånger. Men nu saknas orden mig.

 

[nyttnick]

De där dagarna och veckorna kommer. Då jag är så less, less, less, less att det känns som döden kommer som en glad befriare. Ja, nästan alltså.

Bryt ihop och kom igen. Enda tipset. Vältra dig i skiten ett tag, krisa och kom igen. Behöver du vara sjukskriven - var det. Men det kan också vara en risk att fastna i spåren.

Jag har krisat många gånger. Men jag känner inte igen mig själv i det här.

Sjukskrivning är inte ett alternativ, för jag tror ärligt inte att jag reser mig igen sen. Så fortsätta stå är min enda utväg.

 

[Sleepy]

Jag har inte ord till det. Varje gång jag öppnar munnen och försöker, så blir det svart. Flera frågade mig i förra veckan, men det enda svar jag kunde ge var att jag inte vill prata om det. Men sanningen är att jag inte kan. Jag klarar inte ens av att tänka det.

Jag har alltid kunnat sätta ord på allt. Det har varit min räddning många gånger. Men nu saknas orden mig.

Är det bråket med exet som är orsaken till krisen?

 

[Lovisaleonora]

Jag har krisat många gånger. Men jag känner inte igen mig själv i det här.

Sjukskrivning är inte ett alternativ, för jag tror ärligt inte att jag reser mig igen sen. Så fortsätta stå är min enda utväg.

Vilket är enskilt tyngst? Eller är det helt enkelt att djävulskapet flockas och trillar ner över dig i en enda tegelsten?

 

[nyttnick]

Är det bråket med exet som är orsaken till krisen?

Nej, han är oskyldig den här gången. Men det tär på energin som inte finns.

Sen blir jag så arg på mig själv. Som om min situation skulle vara unik. Det finns så många som har det värre. Väx upp, suck it up!

 

[nyttnick]

Vilket är enskilt tyngst? Eller är det helt enkelt att djävulskapet flockas och trillar ner över dig i en enda tegelsten?

En kombination av att veta att jag fuckat upp (nej, inte skadat någon annan än mig själv) och att ingen bryr sig om att jag finns.

Resten är bara extra stenar i ryggsäcken.

 

[Sleepy]

Kan du åka till din familj ett tag? Eller kan någon av dem komma till dig?

 

[nyttnick]

Kan du åka till din familj ett tag? Eller kan någon av dem komma till dig?

De åker utomlands om ett par dagar och är hemma lagom till att jag kommer med barnen på höstlovet.

 

[Lovisaleonora]

En kombination av att veta att jag fuckat upp (nej, inte skadat någon annan än mig själv) och att ingen bryr sig om att jag finns.

Resten är bara extra stenar i ryggsäcken.

Ja, egna fuckups brukar även hos mig vara tunga i ryggsäcken. Det är ett aber att vara Duktig Flicka.

 

[Ramona]

En kombination av att veta att jag fuckat upp (nej, inte skadat någon annan än mig själv) och att ingen bryr sig om att jag finns.

Fast vad är konsekvensen av att du fuckat upp? Vad är det som är så hemsk med just det misstaget?

Vad gäller kompisarna så är det tyvärr så att folk har tillräckligt i sina egna liv och frågar man någon hur den mår etc och får svaret att man inte vill prata om det, är det få människor som tjatar och frågar igen. Ibland är det dock bara så att man behöver byta kompisar, men i det stora hela så måste man vårda alla relationer man har för att de ska vara fungerande.

 

[nyttnick]

Ja, egna fuckups brukar även hos mig vara tunga i ryggsäcken. Det är ett aber att vara Duktig Flicka.

Ja, den här fuckup:en får mig verkligen att vilja lägga mig ner och bara dö.

 

[Raderad medlem 68338]

Förstår att du blir ledsen när vännerna inte hör av sig när det krisar! Det är ju i sånna här situationer man vill känna sig sedd. Har du testat att själv höra av dig och berätta hur du mår? Kanske förstår de inte riktigt hur pass dåligt du har det?
Bor du i Sthlm kan du PM:a mig om du vill ta en fika eller liknande! Det kan vara skönt att komma ut och bara göra ngt annat och tänka på ngt annat. Man gräver ju lätt ner sig när man är för mycket ensam hemma.

 

[Qelina]

Usch, vad tråkigt att du mår så dåligt. Det är inte alltid man vet varför man mår som man gör och man behöver inte alltid sätta ord på just det, men man kan finna en acceptans för att man mår dåligt även om man inte vet varför.

Jag är helt säker på att dina barn bryr sig om dig, att din familj bryr sig. Även om det inte känns så just nu.

Ibland kan man vara rädd för att stanna upp för att man som du skriver inte vet om man lyckas komma igång igen, jag tänker ofta så att när jag mår som sämst måste jag pressa mig som mest för att "bevisa" för kroppen och mig själv att det är jag som bestämmer och passa på att göra så mycket som möjligt. Men i längden håller inte alltid det, man kan ta ut sig för mycket.

Vad tror du skulle vara mest hjälpsamt för dig? Har du någonting som brukar hjälpa dig?

Att du känner att du gjort fel är en tung känsla, det känner jag ofta, fast jag känner det mer som att hela jag är ett fel. Att jag aldrig borde ha fötts, att något blev fel när jag kom till, att jag är ett misstag och inte gjord för att leva. Att jag inte passar in i samhället. Mörka tankar som jag alltid bär med mig. Du kan inte jämföra dig med andra, din smärta är din och oavsett vad andra tänker eller känner så gör det inte din situation mindre besvärlig.

Ibland gör man fel, det gör vi alla. Tror du att det går att på något sätt reparera det som blivit fel? Finns det något sätt att förändra det som skett eller reda ut det?

Stor kram från en som skulle vilja hjälpa men inte vet hur

 

[nyttnick]

Fast vad är konsekvensen av att du fuckat upp? Vad är det som är så hemsk med just det misstaget?

Vad gäller kompisarna så är det tyvärr så att folk har tillräckligt i sina egna liv och frågar man någon hur den mår etc och får svaret att man inte vill prata om det, är det få människor som tjatar och frågar igen. Ibland är det dock bara så att man behöver byta kompisar, men i det stora hela så måste man vårda alla relationer man har för att de ska vara fungerande.

Så jag blir diskvalificerad från kontakt för att jag inte kan prata om det som hänt? Jag har fortfarande mycket annat jag kan prata om...

 

[Ramona]

Så jag blir diskvalificerad från kontakt för att jag inte kan prata om det som hänt? Jag har fortfarande mycket annat jag kan prata om...

Den frågan måste du ställa till dina vänner.
Nu vet ju inte jag vilken typ av relation du har med dina vänner. Är ni annars väldigt nära och pratar varje dag så förstår jag att det känns konstigt att inte prata på en vecka.

 

[nyttnick]

Förstår att du blir ledsen när vännerna inte hör av sig när det krisar! Det är ju i sånna här situationer man vill känna sig sedd. Har du testat att själv höra av dig och berätta hur du mår? Kanske förstår de inte riktigt hur pass dåligt du har det?
Bor du i Sthlm kan du PM:a mig om du vill ta en fika eller liknande! Det kan vara skönt att komma ut och bara göra ngt annat och tänka på ngt annat. Man gräver ju lätt ner sig när man är för mycket ensam hemma.

Tack snälla! Men jag bor 35 mil bort.

Jag har sagt att jag mår skit. Och jag kanske är naiv som hade förhoppningar om att någon skulle förstå att just den här gången behöver jag en puff för att connecta.

 

[Sleepy]

De åker utomlands om ett par dagar och är hemma lagom till att jag kommer med barnen på höstlovet.

Följ med?

Sen är det mänskligt att fela. Det händer. Och det är ok. Alla gör det.

Ta papper och penna och skriv ner vad som hänt. Sätt orden på det, blunda om du behöver. Sen kan du kika på det med ena ögat när du är redo.