Jag vet inte vad jag vill

[Lovisaleonora]

Många personer i min närhet är övertygade om att jag kommer att ångra mig och att allt skulle lösa sig med maken bara jag sa upp kontakten helt med kollegan.

Jag får lite kräksmak i munnen faktiskt. Din omgivning lägger sig i ditt liv på ett sätt som inte är hälsosamt för dig. Du börjar ju tvivla på ditt eget känsloliv och omdöme, utifrån vad andra tror är bäst för dig.

Jag tycker inte du ska ursäkta dem med att de vill väl. "Väl" för dig hade varit att våga lita på dig själv och ta de steg du behöver för att leva ditt liv som du vill.

 

[Pernilla30]

Jag får lite kräksmak i munnen faktiskt. Din omgivning lägger sig i ditt liv på ett sätt som inte är hälsosamt för dig. Du börjar ju tvivla på ditt eget känsloliv och omdöme, utifrån vad andra tror är bäst för dig.

Jag tycker inte du ska ursäkta dem med att de vill väl. "Väl" för dig hade varit att våga lita på dig själv och ta de steg du behöver för att leva ditt liv som du vill.

Tack

Jag sitter här och bli tårögd över att någon verkar tro på mig i alla fall. Tack!

 

[Ramona]

Jag vet inte om jag vill gå i parterapi. Visst om min man vill så kan jag ställa upp men att boka själv känns inte så aktuellt just nu. Jag har egentligen "drömt" om att få vara singel i flera år. Att bara behöva bry sig om sig själv. Jag var nog för ung när jag och min man träffades.

Du var nog inte för ung när ni träffades, det har inte med ålder att göra. Detta du drömmer om och tänker på är ingenting annat än en reaktion på att du lever ett liv tillsammans med en man som du egentligen inte vill leva.

Vill man helhjärtat vara tillsammans med någon tänker man inte som dig och då startar man inte sådana här trådar. Sådana här trådar på Buke startar man när man egentligen vet, men inte riktigt vågar ta steget. Och det är klart att framtiden är skrämmande. Man vet vad man har, men inte vad man får. Klart som korvspad att man blir rädd för att göra förändringar.

Men någonstans måste man också vara ärlig mot sig själv och se verkligheten för vad den är. Att du aldrig fått orgasm med din man trots att ni varit tillsammans så länge säger både ett och annat. Först att du inte värdesätter dig själv tillräckligt, men också att du och han under alla år bara låtit det vara så. Ingen utav er har ju någonstans varit villiga att ta tag i ett uppenbart problem. Hade min partner skitit i om jag kommit eller ej hade jag blivit skogstokig. Hade jag inte brytt mig om ifall jag kom eller inte hade jag trott att jag på riktigt var deprimerad eller på annat sätt destruktiv. Men för mig är orgasmen också väldigt viktig. Jag tror inte att jag hade haft sex ifall jag inte fick komma. Att ibland inte komma är ju okej, men att ha det som kontinuitet är ju bara tragiskt.

 

[Pernilla30]

Vill man helhjärtat vara tillsammans med någon tänker man inte som dig och då startar man inte sådana här trådar. Sådana här trådar på Buke startar man när man egentligen vet, men inte riktigt vågar ta steget. Och det är klart att framtiden är skrämmande. Man vet vad man har, men inte vad man får. Klart som korvspad att man blir rädd för att göra förändringar.

Jag vet logiskt att det är som du skriver, att sådana här trådar startar man när man vet. Men det är alltid lättare när det gäller andra. Därför är jag så otroligt tacksam över att ni tar er tid att svara.

Att ibland inte komma är ju okej, men att ha det som kontinuitet är ju bara tragiskt.

Jag vet ju att det inte ska vara så. Men det har liksom bara rullat på. Jag nog på sätt och vis väldigt fast i rollen som "duktig flicka". Att man ska göra det som förväntas av en, vara duktig, lydig och alltid göra rätt och vara till lags. Jag hör själv hur tragiskt det låter och jag vill inte ha det så i framtiden.

Jag har nog varit den perfekta dottern och sett upp till min far och trott att han suttit inne med alla svar. Men varför får liksom jag aldrig göra misstag? Nu står jag för första gången i mitt liv på egna ben och det är en ovan och helt fantastisk känsla.

 

[Ramona]

Men varför får liksom jag aldrig göra misstag?

För att du inte tillåter dig. Punkt.

Detta ligger helt på dig och inte på någon annan. Du är så fast i din duktig flicka-roll att du glömmer av att leva ditt liv och leva som du vill leva. Släpp skiten med att göra som du tror att andra vill att du ska göra och lev ditt egna liv istället.

Finns det någonting du vill göra som du inte gör? Det kan vara allt från fritidsaktiviteter, resor, jobb, bostad etc. Hur skulle du leva om du själv fick bestämma och hur stämmer den bilden överens med hur du lever nu?

 

[Pernilla30]

För att du inte tillåter dig. Punkt.

Detta ligger helt på dig och inte på någon annan. Du är så fast i din duktig flicka-roll att du glömmer av att leva ditt liv och leva som du vill leva. Släpp skiten med att göra som du tror att andra vill att du ska göra och lev ditt egna liv istället.

Finns det någonting du vill göra som du inte gör? Det kan vara allt från fritidsaktiviteter, resor, jobb, bostad etc. Hur skulle du leva om du själv fick bestämma och hur stämmer den bilden överens med hur du lever nu?

Du har helt rätt, alla förändringar måste komma från en själv. Det går inte att lägga skulden på andra. Men jag är faktiskt på gång.

* Jag har börjat säga ja till saker folk frågar om jag vill med på. Även om första impulsen är nej. Jag tror inte att jag ångrat mig en enda gång hittills.
* Jag hade aldrig varit full tidigare, det testade jag första gången i somras. Nu funderar jag varför jag inte tillåtit mig att testa tidigare, det var ju jättekul. (Troligtvis för att min far tycker att sådant är onödigt)
* Jag tog upp mitt fiolspelande igen denna höst. Har inte spelat fiol sedan jag slutade gymnasiet och det var superkul att börja igen! Är även med i orkestern trotts att första impulsen var nej, också superkul.
* Jag har börjat träna igen. Jag skulle vilja göra en klassiker en gång i livet så jag har en förhoppning av att man kanske kommer igång så pass att man kan köra nästa år.
* Jag vill även ut och vandra ensam i sommar. Det ska jag försöka få till. Måste bara skaffa hus och kattvakt men det löser sig.

Men det finns helt klart mer att jobba med men jag försöker verkligen.

 

[Ramona]

Men jag är faktiskt på gång.

Det är du verkligen!
Skit i vad pappa vill och skit i vad din man vill. Nu handlar det bara om vad du vill. Vill du skilja dig så gör det. Livet är för kort för att må dåligt.

 

[monster1]

Jag vet logiskt att det är som du skriver, att sådana här trådar startar man när man vet. Men det är alltid lättare när det gäller andra. Därför är jag så otroligt tacksam över att ni tar er tid att svara.



Jag vet ju att det inte ska vara så. Men det har liksom bara rullat på. Jag nog på sätt och vis väldigt fast i rollen som "duktig flicka". Att man ska göra det som förväntas av en, vara duktig, lydig och alltid göra rätt och vara till lags. Jag hör själv hur tragiskt det låter och jag vill inte ha det så i framtiden.

Jag har nog varit den perfekta dottern och sett upp till min far och trott att han suttit inne med alla svar. Men varför får liksom jag aldrig göra misstag? Nu står jag för första gången i mitt liv på egna ben och det är en ovan och helt fantastisk känsla.

Ett misstag är inte att avsluta en relation, ett misstag är att stanna när det är dags att gå.

 

[Pernilla30]

Jag får lite kräksmak i munnen faktiskt. Din omgivning lägger sig i ditt liv på ett sätt som inte är hälsosamt för dig. Du börjar ju tvivla på ditt eget känsloliv och omdöme, utifrån vad andra tror är bäst för dig.

Jag tycker inte du ska ursäkta dem med att de vill väl. "Väl" för dig hade varit att våga lita på dig själv och ta de steg du behöver för att leva ditt liv som du vill.

Nu struntar jag i om folk vet vem jag är. Jag pratade nyss med min far och han är övertygad om att allt detta beror på att jag är förälskad. Hade jag inte varit det så skulle jag inte känt så här. Jag kan alltså inte lita på mitt eget omdöme. Jag är även precis som min mamma och är manodepressiv, det här är bara en symptom på att jag är manisk just nu. Det finns moraliska förpliktelser jag måste tänka på. Jag är lite upprörd just nu...

 

[Lovisaleonora]

Nu struntar jag i om folk vet vem jag är. Jag pratade nyss med min far och han är övertygad om att allt detta beror på att jag är förälskad. Hade jag inte varit det så skulle jag inte känt så här. Jag kan alltså inte lita på mitt eget omdöme. Jag är även precis som min mamma och är manodepressiv, det här är bara en symptom på att jag är manisk just nu. Det finns moraliska förpliktelser jag måste tänka på. Jag är lite upprörd just nu...

Med all rätt. Du behöver nog sortera rejält här. Bort med DEM, in med DIG i fokus. Självklart har du rätt i hur du känner. Ni har inte kommit till det här stadiet genom din inbillning.

Andas. Andas. Andas. Att omgivningen är SÅ rädda för din förändring. Makalöst.

Edit: är det något som är fullständigt solklart i min bok är det att du INTE är förälskad. Sällan har jag varit så säker på något. Du älskar möjligen din man, därför är det svårt att frigöra sig. Men förälskad. Never, enligt mig.

Edit igen: förälskad i din man alltså. I den andra: möjligen. Men det tycker jag egentligen inte är knutet till dina tankar, det var bara vad som startade katalysatorn.

 

[Raderad medlem 6459]

@Pernilla30 En sak ska du ha väldigt klart för dig: Vissa människor blir otroligt rädda och stressade när andra människor förändrar sina liv. Det är som att de tar det som en personlig förolämpning eller utmaning när andra gör nåt för att förändra och förbättra sin situation. Det har ingenting med dig att göra, eller med huruvida du fattar rätt beslut - det är deras egna liv och tankar och rädslor de pratar om egentligen.

Du känner dig själv. Du vet vad du har för känslor och vad du vill ha. Skit i alla som propagerar för att du ska stanna i nåt som inte gör dig lycklig.

 

[LiZH]

Jag har inte velat skriva tidigare det är väldigt känsligt... Men jag kan säga såhär: att du är förälskad är bara ett symptom. Du känner inte såhär för att du är förälskad-du är förälskad för att du känner allt det här för det liv du lever.

För några år sedan fick jag väldigt spontant kontakt med en man. Endast sms, men mycket sådant. Ingen förälskelse men ett enormt behov av bekräftelse från min sida. Min man och jag hade haft det tufft, inte relationsmässigt men i övrgt, en period och det ledde till att jag kände mig osedd och ensam. Inte en sekund tänkte jag att jag ville lämna in man-men jag ville bli sedd. Min man fick nys om kontakten och det tog hus i helvete. Terapi för .oss båda, men främst för mig. Det tog lång tid att hitta varandra igen eftersom jag hade tappat bort mig själv ch hans förtroende fick sig en rejäl törn( mest pga att jag inte berättade för honom hur dålgt jag mådde) Jag är inte samma längre-jag är mycket rakare och ärligare mot alla, främst mot mig själv. Vårat förhållande är väldigt bra nu, vi tar hand om varandra bättre. Varför berättar jag det här? Jo, för att du ska se skillnaden. Vi ville båda fortsätta vårat äktenskap-i botten har vi all trygghet,passion,bra sex etc etc. Han är mannen i mitt liv och jag är kvinnan i hans.
Men-all terapi hade inte hjälp en gnutta om det hade varit så att jag egentligen ville bort. Jag saknade min man, både fysiskt och psykiskt( vi var ifrån varandra mycket och livet snurrade för fort) och allt jag visste att han kunde ge mig och vad vi kunde vara för varandra. Om inte den känslan hade funnits i botten av sörjan-då hade det aldrig fungerat.

Det är inte känslorna för din kollega som är hotet mot erat förhållande. Det är hur du mår i realtionen med din man och vad du saknar i livet som är hotet mot ditt liv. . Ditt liv som du har ansvar för. Du ska inte stanna för att inte göra honom ledsen eller släkten besviken. Vad jag förstår har ni inga barn. Ni är båda vuxna. Som vuxen har man ett ansvar för sitt eget liv och sin egen lycka. Ingen annan kan fixa det. Om du så innerligt känner att det inte är rätt så lämna.

Jag önskar dig all lycka.

 

[Pernilla30]

Med all rätt. Du behöver nog sortera rejält här. Bort med DEM, in med DIG i fokus. Självklart har du rätt i hur du känner. Ni har inte kommit till det här stadiet genom din inbillning.

Andas. Andas. Andas. Att omgivningen är SÅ rädda för din förändring. Makalöst.

Edit: är det något som är fullständigt solklart i min bok är det att du INTE är förälskad. Sällan har jag varit så säker på något. Du älskar möjligen din man, därför är det svårt att frigöra sig. Men förälskad. Never, enligt mig.

Edit igen: förälskad i din man alltså. I den andra: möjligen. Men det tycker jag egentligen inte är knutet till dina tankar, det var bara vad som startade katalysatorn.

Nej jag är inte förälskad i min man. Just nu är jag bara arg men framförallt besviken på min far. Om hans avsikt är att få mig att stanna hos min man så misslyckas det totalt, resultatet blir tvärtom. Men du har rätt, bort med dem och fokus på mig. Jag ska göra mitt bästa.

 

[Lovisaleonora]

Nej jag är inte förälskad i min man. Just nu är jag bara arg men framförallt besviken på min far. Om hans avsikt är att få mig att stanna hos min man så misslyckas det totalt, resultatet blir tvärtom. Men du har rätt, bort med dem och fokus på mig. Jag ska göra mitt bästa.

Trist att behöva ta den striden också, och behöva lägga energi på en sådan strulig föräldrarrelation.

 

[Pernilla30]

@Pernilla30 En sak ska du ha väldigt klart för dig: Vissa människor blir otroligt rädda och stressade när andra människor förändrar sina liv. Det är som att de tar det som en personlig förolämpning eller utmaning när andra gör nåt för att förändra och förbättra sin situation. Det har ingenting med dig att göra, eller med huruvida du fattar rätt beslut - det är deras egna liv och tankar och rädslor de pratar om egentligen.

Du känner dig själv. Du vet vad du har för känslor och vad du vill ha. Skit i alla som propagerar för att du ska stanna i nåt som inte gör dig lycklig.

Jag har bott tillsammans med min far sedan jag var 7. Sedan jag var typ 15 har det i princip bara varit han och jag. Han blev fruktansvärt sårad när min mor lämade honom för en annan. Det kan förklara varför han beter sig som han gör men jag är ändå fruktansvärt besviken.

 

[Pernilla30]

Jag har inte velat skriva tidigare det är väldigt känsligt... Men jag kan säga såhär: att du är förälskad är bara ett symptom. Du känner inte såhär för att du är förälskad-du är förälskad för att du känner allt det här för det liv du lever.

För några år sedan fick jag väldigt spontant kontakt med en man. Endast sms, men mycket sådant. Ingen förälskelse men ett enormt behov av bekräftelse från min sida. Min man och jag hade haft det tufft, inte relationsmässigt men i övrgt, en period och det ledde till att jag kände mig osedd och ensam. Inte en sekund tänkte jag att jag ville lämna in man-men jag ville bli sedd. Min man fick nys om kontakten och det tog hus i helvete. Terapi för .oss båda, men främst för mig. Det tog lång tid att hitta varandra igen eftersom jag hade tappat bort mig själv ch hans förtroende fick sig en rejäl törn( mest pga att jag inte berättade för honom hur dålgt jag mådde) Jag är inte samma längre-jag är mycket rakare och ärligare mot alla, främst mot mig själv. Vårat förhållande är väldigt bra nu, vi tar hand om varandra bättre. Varför berättar jag det här? Jo, för att du ska se skillnaden. Vi ville båda fortsätta vårat äktenskap-i botten har vi all trygghet,passion,bra sex etc etc. Han är mannen i mitt liv och jag är kvinnan i hans.
Men-all terapi hade inte hjälp en gnutta om det hade varit så att jag egentligen ville bort. Jag saknade min man, både fysiskt och psykiskt( vi var ifrån varandra mycket och livet snurrade för fort) och allt jag visste att han kunde ge mig och vad vi kunde vara för varandra. Om inte den känslan hade funnits i botten av sörjan-då hade det aldrig fungerat.

Det är inte känslorna för din kollega som är hotet mot erat förhållande. Det är hur du mår i realtionen med din man och vad du saknar i livet som är hotet mot ditt liv. . Ditt liv som du har ansvar för. Du ska inte stanna för att inte göra honom ledsen eller släkten besviken. Vad jag förstår har ni inga barn. Ni är båda vuxna. Som vuxen har man ett ansvar för sitt eget liv och sin egen lycka. Ingen annan kan fixa det. Om du så innerligt känner att det inte är rätt så lämna.

Jag önskar dig all lycka.

Jag tror också att det är omöjligt att få det att fungera om jag inte vill. Vi som inte ens varit gifta 3 månader än. Folk kommer att prata men då får de väl göra det då.

 

[Pernilla30]

Trist att behöva ta den striden också, och behöva lägga energi på en sådan strulig föräldrarrelation.

Nu ville han få namnet på kollegan också

 

[Lovisaleonora]

Jag tror också att det är omöjligt att få det att fungera om jag inte vill. Vi som inte ens varit gifta 3 månader än. Folk kommer att prata men då får de väl göra det då.

Ja, då får folk prata. Det får du väl bjuda dem på, är inte deras liv roligare än så...

Nu ville han få namnet på kollegan också

"Jag är ledsen men nu drar jag gränsen. Jag behöver reda ut det här själv, jag är tacksam om du respekterar det"

 

[Pernilla30]

"Jag är ledsen men nu drar jag gränsen. Jag behöver reda ut det här själv, jag är tacksam om du respekterar det"

Tack, jag svarade honom ordagrant så

 

[Lovisaleonora]

Tack, jag svarade honom ordagrant så

Styra och ljus till dig, och en djäkligt hård kram