Jag bröt upp från mitt livs kärlek och visst var det tufft. Till och med våra kompisar blev knäckta. Men förhållandet fungerade bara inte.Jag vet egentligen inte om jag borde skriva ner och posta det här men jag är verklige rådvill. Efter en turbulent vår med flera stora förändringar på mitt arbete sitter jag nu i en situation som aldrig skulle komma att hända mig. Jag har fått djupa känslor för en kollega vilket har fått mig att ompröva hela mitt liv. Jag har i hela mitt liv haft en bild av hur mitt ska bli och plötsligt befinner jag mig där. Rätt utbildning, rätt jobb, rätt man, rätt hus... Jag är idag precis där jag ville vara, allt stämmer. Men mitt nya jobb har inneburit att jag plötsligt träffar andra människor vilket gör att jag har börjat ifrågasätta de ideal och värderingar som jag levt efter hela livet. Jag har bland annat insett att jag är bra mycket socialare än jag tidigare trott. Det är helt plötsligt roligt att träffa kollegorna efter arbetet för afterwork. Allt hänger nog ihop med att mitt självförtroende har vuxit och att jag nu vågar mer och mer vara mig själv. Jag har även tagit mig igenom en period i livet då jag på grund av sjukdom mådde pyton. Idag är jag otroligt tacksam för att må bra och min inställning är att säga JA till livet. Jag älskar att vara glad, att kunna skratta spontant och att kroppen fungerar som den ska.
Den här resan jag gjort senaste året har jag mer eller mindre gjort själv eftersom min man veckopendlar. Det har varit jobbigt då vi när vi träffas på helgerna måste arbeta på huset. För mig blir det också jobbigt då min man saknar eget driv vilket gör att det blir mitt ansvar att hela tiden vara den drivande. Jag har vuxit upp tillsammans med min pappa och mina bröder och de hade eget driv. Behövde en glödlampa bytas så gjorde man det på en gång. Min man är långsammare vilket jag nu på senare tid har börjat irritera mig på. Samtidigt är det min dröm att bo som vi gör, inte min mans. Hans stora intresse är datorn och han kan utan problem spendera en hel helg framför skärmen.
Vi har varit tillsammans sedan gymnasiet, dvs över 10 år och vi har alltid haft det bra tillsammans. Det är en otroligt snäll man som älskar mig och som vill (så vitt jag vet) dela sitt liv med mig. Vi har egentligen aldrig bott tillsammans utan har studerat på olika orter och som nu arbetat på olika orter. Det kanske också gör att han inte känner sig helt hemma i vårt hus, han har ju aldrig bott där på heltid. Nu har han blivit erbjuden jobb i grannkommunen vilket skulle göra att han kan dagspendla. Det jobb han har nu är hans drömjobb och jag känner mig otroligt elak/taskig om jag skulle låta honom ge upp drömjobbet för en fru som inte alls vet vad hon vill.
Den oroliga våren på mitt arbete har gjort att jag och en kollega har kommit väldigt nära varandra. Jag har fått känslor för honom och jag vet att han har känslor för mig. Nu är egentligen kollegan i det stora hela ganska oviktig då det i hans fall finns barn med i ekvationen. Jag kommer ALDRIG att fråga/kräva att han lämnar fru och barn för min skull. Gör han i slutändan det så ska det vara hans egna beslut för hans egen skull och inte för mig. Men han har väckt något inom mig, en längtan efter mer. Efter en man med mer driv som kan dela mitt liv på ett annat vis än vad min nuvarande man gör.
Jag och kollegan har även otroligt roligt tillsammans och jag har inte skrattat så här mycket på länge. Han har nu blivit förflyttad och istället för att träffas varje dag så blir det cirka 1 gång i veckan. Istället har vi börjat skicka sms till varandra. Det är otroligt dumt egentligen men det blir som en slags drog, jag vill bara ha mer. Jag längtar tills nästa arbetsdag för att då kan vi skicka sms till varandra igen. Vi har en tyst överenskommelse att inte skicka sms till varandra på kvällstid/under helgerna. Jag har försökt att starta sms-konversation med min man men han tycker inte om att skriva så det rinner ut i sanden varje gång jag försöker. Men kollega däremot så går det lätt och vi klickar så otroligt bra.
Förra helgen så försökte jag att inte säga någonting till min man om saker som ska göra vilket resulterade i att han i princip spenderade hela helgen med att inte göra någonting. Jag ville ta en cykeltur en kväll men det var idel "jag vet inte", "kanske", "det är så kallt ute" och liknande när jag frågade om han ville med. Det tyckte jag var otroligt tråkigt och jag stack istället ut själv.
Alla de här tänkarna som kommit upp har också fått mig att bete mig mindre bra mot min man. Jag är kort i tonen och undanglidande. Jag märker att han känner av att något inte är riktigt bra men han frågar inte. Ibland önskar jag att han bara kunde säga åt mig att "Pernilla nu beter du dig dåligt, skärp till dig och tala om vad det är". Men istället blir han ledsen och går undan och återigen känns det som om det blir min uppgift att fixa vårt förhållande igen. Jag har tröttnat på att känna mig ansvarig för allt, det är inte kul.
Vi gifte oss i våras vilket vi bestämt långt innan. Jag kände veckorna innan att det var fel tillfälle men eftersom vi bjudit in alla och allt var fixat så kändes det så otroligt dumt (pinsamt) att ställa in allt så jag höll tyst och fick en ring på fingret. En ring jag just nu innerst inne inte vill ha på mig. Den påminner mig om känslan innan vi gick in i kyrkan, jag ville bara vända och springa därifrån. Nu låter det som om jag inte älskar min man men det gör jag. Han är otroligt fin och bra på många sätt. Vi har varit tillsammans så länge och liksom vuxit upp tillsammans. Men nu händer det så mycket i veckorna att vi liksom inte hinner växa ihop under helgerna. Semestern var bra, då hittade jag tillbaka till honom samtidigt som jag inte hade kontakt med kollegan. Efter en vecka på jobbet så var jag fast igen.
Så det jag velar mellan nu är utifall det är dags att gå vidare ensam eller om det här är en svårighet jag och min man gemensamt ska försöka överkomma. Jag vet inte, jag vet inte... Ska jag låta min man ge upp sitt drömjobb för mig? Det är såklart omöjligt att svara på men eftersom jag nog ändå kommer att posta den här tråden så är det fritt fram att komma med andra infallsvinklar. Jag kan nog ändå inte bli mer förvirrad än vad jag är nu...
*Jag skriver under anonymt nick och vill förbli anonym*
Och vet du vad? Båda fick det 100 ggr bättre trots att vi just i det ögonblicket trodde att vi skulle vara olyckliga för resten av livet!
