Min erfarenhet är att om man har kommit så långt i sina tankar som du så ÄR det redan över och det ska mycket till för att det ska finnas någon återvändo.
Man är den man är och om din man skulle försöka ändra sig för din skull är det inte hans rätta jag utan något konstruerat som inte kommer att hålla eller kännas rätt för honom i längden tror jag.
Är man inte sann mot sig själv mår man inte bra i längden.
Det är lite så jag känner, att det redan känns över. Men samtidigt är jag så rädd att jag ska göra något förhastat, att känslorna för kollegan får mig att ta beslut jag kommer att ångra sedan.
En stor och tung förändring. Inget att ta lätt på, och det är klart att du känner dig tveksam inför det som händer. Vill du verkligen? Är det rätt? Ska vi verkligen?
Men samtidigt tror jag inte du hamnat där du är av en slump, du verkar vara en person som reflekterar mycket över det som händer i livet och känslolivet, och då blir det inte spontana infall, utan väl övervägda beslut.
Det är klart det finns mycket tvekan, men samtidigt - gå tillbaka och läs vad du skriver i tråden. Det är också verkligheten.
Jag tycker själv att jag reflekterar mycket men får ändå höra av folk att jag är spontan. Det kanske beror på att när jag väl tagit ett beslut så har jag färdig med det och vill gå vidare med en gång. Jag har tidigare i vår relation också funderat över om det verkligen är rätt men alltid tryckt tillbaka de känslorna. Nu är jag rädd för att det här bara är ett icke genomtänkt beslut som jag kommer att ånga...
Praktiskt är detta inte över än, men om ni båda tagit av er vigselringarna är ni nog båda på det klara med att ert känslomässiga förhållande är ganska så dött. Men det är ingenting att hänga läpp för egentligen, se det från den andra sidan istället för att du bara ser hur du förstör någonting just för stunden. Ni har gett det en ärlig chans. Du har gett det en ärlig chans. Ni gav förhållandet en chans, men det blev ändå inte som ni hade tänkt det i slutändan.
Att det inte blir som man tänker sig är helt normalt. Människor utvecklas hela livet. Vissa har turen att utvecklas åt samma håll, men många utvecklas åt olika håll och till slut blir deras situation inte lika rolig längre eftersom man vill åt olika håll.
Ni har jobbat på förhållandet i flera år och det gav inte det du ville att de skulle ge. Då får man ta tag i allt det praktiska och göra någonting åt saken. Att du sörjer är ett tecken på att du har ett friskt och sunt känsloliv. Det är väldigt många människor som är helt klara med sorgeprocessen innan de drar igång en separation eller ens pratar med sin partner om sina tankar. Ni har ju i alla fall pratat och ni vet vart ni står. Det är ett gott tecken.
För min man så kom nog det här mer eller mindre som en blixt från klar himmel. Jag tror att han är nöjd med hur vi har haft det och gärna vill fortsätta. Jag pratade med en vän igår och fick höra att det märkts att jag förändrats senaste året. Från att vara mer tillbakadragen till att bli mer pigg och glad och vilja stå i centrum.
Tills jag läste att ni tagit av er ringarna tänkte jag säga, prova att verkligen tillbringa tid tillsammans nu när han kommer hem.
Nu låter det väl lite mer tveksamt men borde ni inte prova ändå?
Du säger ju att ni inte har "något liv" tillsammans när han är borta så mycket.
Innan ni ger upp kanske ni skulle prova det?
Om han bestämt sig att flytta jobbet hem så måste han ju ändå ha en ganska stor vilja på något plan.
Om han nu inte insett att han inte tycker det är värt det och därför tagit av sig ringen.
För mig känns det som en ganska stark markering (om man alltid brukar ha den på).
Min man har både veckopendlat mycket och gärna blivit passiv (eller snarare har lång startsträcka) när det gäller saker hemma.
Däremot när han planerar och kommer igång med projekt då går han "all in" för det så jag blir inte samma typ av projektledare (eller har mindre problem med det) än du..
Kanske ska tillägga att vi inte har barn då, saker är väl enklare då.
Att ta av ringarna är väl egentligen inte ett jättestort steg för oss då vi båda varit dåliga på att ha dem på oss, framförallt jag eftersom den symboliserar känslan jag fick på väg in i kyrkan. Men det här gången fick jag känslan att han lämnat ringen hemma med flit och inte glömt den. Det var jobbigt.
Han har en stor vilja att kämpa och försöka men jag börjar mer och mer känna att jag inte vill. Parterapi har jag funderat på men då gäller det att bägge faktiskt vill hitta tillbaka. Det kommer inte att fungera så länge jag känner så här. Jag har till exempel aldrig fått en orgasm tillsammans med min man. Det är givetvis inte hans fel, vi är ju två om det hela, men det finns liksom inget där att försöka komma tillbaka till.
Just nu gör jag helst saker ensam och tanken att behöva släpa med min man på mina aktiviteter känns inte lockade alls. "Släpa med" var den ordföljd som dök upp när jag skrev vilket kanske även den säger något... Man jag velar fram och tillbaka. Ibland är jag jätteledsen och vill inget hellre än att leva ihop med min man och nästa sekund ser jag fram emot att bli singel för första gången under mitt vuxna liv. Jag är även orolig att jag påverkas utifrån; av er, av kollegan, av vänner... Det svåra är att försöka ta ett beslut utifrån mig själv som jag sedan ska leva med resten av livet. Det går inte att skylla på andra om det inte skulle bli som jag önskar utan man har alltid yttersta ansvaret själv.
Det jag är mest orolig över nu är att helgerna skulle bli väldigt tomma och ensamma. De har hittills varit vigda åt min man, nu måste jag i så fall skapa mig ett eget liv då också. Det jag också oroar mig över är hur släkt och vänner ska reagera. Eftersom det är jag som bryter så kommer det såklart att vara mitt fel.
Oavsett är det dags att prata med min man igen.
