Twihard
Trådstartare
Jag behöver bara få skriva av mig och hoppas det är okej. Jag ska snart ta farväl av min älskade häst som fått bedömningen av veterinär att det bästa är om hon får somna in. Det är oerhört smärtsamt och det finns inget stopp på min sorg. Dock har vi genom åren haft oerhört mycket problem. Hon har varit skadad, sjuk, haft problem... Jag har haft ångest över det och mitt hästintresse för storhäst har liksom dött. Jag har dock en ponny kvar vilket jag är tacksam över. Men har så dåligt samvete och undrar om någon annan känt likadant som jag.
Jag har liksom stundtals tänkt "så skönt det vore om hon inte fanns..." Eller när hon var sjuk "Kanske hon dör? Men då slipper vi alla problem." Och nu när detta är själva fallet är jag totalt förkrossad och har så HEMSKT dåligt samvete att jag "önskat livet ur min häst". Hur kunde jag ens tänka så de stunderna, bara för det var jobbigt? För jag vill inte leva utan henne men ändå gick jag och väntade på att "det skulle lösa mina problem". Jag kommer aldrig över de skuldkänslorna nu när jag på riktigt måste förlora henne. Hon kommer inte lida på de evigt gröna ängarna, men att jag tänkte sådär stundtals gör så ont i själen. Är jag en hemsk människa? Tror ni hon förlåter mig för att jag tänkte så? Är jag ond för att jag fortfarande känner att det kanske blir skönt för oss båda, då hon slipper lida och jag slipper oroa mig? Jag gråter och gråter i väntan på när detta ska ske. Jag har förlorat en häst innan och då var det hon som räddade mig och tog mig ur min sorg. Det får nu min ponny göra. Hon är den som tvingas rädda mig nu.
Men just skuldkänslorna är så brutala att jag bara vill ligga och dö. Det gör så ont i själen på mig att ens tänka de tankarna, nu när de besannas.
Jag har liksom stundtals tänkt "så skönt det vore om hon inte fanns..." Eller när hon var sjuk "Kanske hon dör? Men då slipper vi alla problem." Och nu när detta är själva fallet är jag totalt förkrossad och har så HEMSKT dåligt samvete att jag "önskat livet ur min häst". Hur kunde jag ens tänka så de stunderna, bara för det var jobbigt? För jag vill inte leva utan henne men ändå gick jag och väntade på att "det skulle lösa mina problem". Jag kommer aldrig över de skuldkänslorna nu när jag på riktigt måste förlora henne. Hon kommer inte lida på de evigt gröna ängarna, men att jag tänkte sådär stundtals gör så ont i själen. Är jag en hemsk människa? Tror ni hon förlåter mig för att jag tänkte så? Är jag ond för att jag fortfarande känner att det kanske blir skönt för oss båda, då hon slipper lida och jag slipper oroa mig? Jag gråter och gråter i väntan på när detta ska ske. Jag har förlorat en häst innan och då var det hon som räddade mig och tog mig ur min sorg. Det får nu min ponny göra. Hon är den som tvingas rädda mig nu.
Men just skuldkänslorna är så brutala att jag bara vill ligga och dö. Det gör så ont i själen på mig att ens tänka de tankarna, nu när de besannas.