När allt vänds upp och ner...

[Nyponblomman]

Jag tror det här tänkandet och ältandet, vändandet på varje sten, är lite typiskt för forum som detta och jag känner rent spontant. Tänk inte så mycket!

Bli av med jobbet t ex.? Vi bor i ett land där det är oerhört knepigt att ge folk sparken även om personen i fråga inte sköter sitt jobb så att säga. Det gäller även om man är visstidsanställd eller provanställd. Att du haft ett förhållande med en på arbetsplatsen, du är inte den första i så fall och det är verkligen inte något skäl till att ge någon sparken.

Sedan det där med att folk tycker saker och skvallrar hit och dit. Åsikter kommer folk alltid ha oavsett vad som händer. Låt det rinna av dig. Visa vem det är som är vuxen! Frågar någon så är det bara att säga som det är (att mörka eller ljuga rör bara till saker och ting). Tycker den som frågar att du gjorde rätt så är väl det bra, tycker den att du gjort fel, ja, det var ju tråkigt.

Och som sagt: Tänk inte så himla mycket! Bygg inte upp en massa "tänk om"-scenarion. Då mår du bara dåligt alldeles i onödan.

Det kanske verkar som om jag tar det hela med en klackspark, men det gör jag inte. Men jag tycker att det ältas och mals så mycket om saker man inte kan ändra på ändå. Då är det bästa att bara gå vidare och inte oroa sig så mycket för vad andra tycker eller vems parti folk väljer att ta. Det är ditt liv och ditt val, inte någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti.

Det låter så himla enkelt i din värld, säg att du gör en abort/missfall så är det klart sen! Visst kan jag göra så men till priset av att jag utsätter mig för hans ilska och att han bryter ner mig igen?

Den chefen jag har i dag gör lite som hon själv vill har jag förstått på dom andra (privatägt företag fram till månadsskiftet), därav att det är ett ororsmoment. Därefter är jag inte så orolig på samma sätt.

Alla fungerar faktiskt inte så att man kan släppa allt på en femöring och gå vidare. Jag tillhör den sorten som behöver ventilera, älta och analysera vad som har hänt för att se min egen del i det hela och hur jag ska förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt och på så sätt släppa och gå vidare. Det handlar inte om vem som står på vems sida, eller "någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti", ärligt talat skiter jag i vilket och ganska mycket brukar rinna av mig om nån säger nåt men inte just nu och jag vill inte få massa skit på jobbet. Jag vet sen tidigare att just dom två varit jävligt vassa utan orsak och ifrågasättandes och jag känner mest att jag inte orkar med det nu, därav min oro eftersom jag vill kunna vara proffessionell på jobbet och ha lugn och ro. Och jag kanske oroar mig i onödan. Kanske inte... Men det har gått en vecka, jag kanske behöver lite mer tid på mig att resa mig upp och hitta styrkan igen. Och jag tycker det är okej att jag ger mig själv den tiden som behövs.

Men jag förstår vad du menar med att jag inte ska tänka för mycket på det så det upptar allt, det gör det inte men just nu är det en stor del av mitt liv. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre även om jag faller ibland men jag hittar tillbaka till mig själv lite mer för varje dag som går nu.

Att jag tänker en mass "om-senarion" beror nog på att jag helt enkelt inte orkar mer fler hemska överraskningar nu som slår omkull mig utan jag vill vara förberedd på det mesta, ifall att så jag inte faller lika hårt igen. Kalla det idioti om du vill eller överlevnadsinstinkt. Hur som är det mitt sätt att hantera det hela.

 

[tanten]

Det låter så himla enkelt i din värld, säg att du gör en abort/missfall så är det klart sen! Visst kan jag göra så men till priset av att jag utsätter mig för hans ilska och att han bryter ner mig igen?

Den chefen jag har i dag gör lite som hon själv vill har jag förstått på dom andra (privatägt företag fram till månadsskiftet), därav att det är ett ororsmoment. Därefter är jag inte så orolig på samma sätt.

Alla fungerar faktiskt inte så att man kan släppa allt på en femöring och gå vidare. Jag tillhör den sorten som behöver ventilera, älta och analysera vad som har hänt för att se min egen del i det hela och hur jag ska förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt och på så sätt släppa och gå vidare. Det handlar inte om vem som står på vems sida, eller "någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti", ärligt talat skiter jag i vilket och ganska mycket brukar rinna av mig om nån säger nåt men inte just nu och jag vill inte få massa skit på jobbet. Jag vet sen tidigare att just dom två varit jävligt vassa utan orsak och ifrågasättandes och jag känner mest att jag inte orkar med det nu, därav min oro eftersom jag vill kunna vara proffessionell på jobbet och ha lugn och ro. Och jag kanske oroar mig i onödan. Kanske inte... Men det har gått en vecka, jag kanske behöver lite mer tid på mig att resa mig upp och hitta styrkan igen. Och jag tycker det är okej att jag ger mig själv den tiden som behövs.

Men jag förstår vad du menar med att jag inte ska tänka för mycket på det så det upptar allt, det gör det inte men just nu är det en stor del av mitt liv. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre även om jag faller ibland men jag hittar tillbaka till mig själv lite mer för varje dag som går nu.

Att jag tänker en mass "om-senarion" beror nog på att jag helt enkelt inte orkar mer fler hemska överraskningar nu som slår omkull mig utan jag vill vara förberedd på det mesta, ifall att så jag inte faller lika hårt igen. Kalla det idioti om du vill eller överlevnadsinstinkt. Hur som är det mitt sätt att hantera det hela.

Är du med i facket?
Om inte - gå med omedelbart!

 

[Vallmo]

I bland kan man ju tro att kroppen vet vad som ska ske eller vad som bestämts, jag började blöda i natt så jag är ganska säker på att det är ett missfall, jag har haft lite ont i magen sista dagarna men trodde det berodde på att jag inte lyckats äta så mycket och så har jag inte kännt mig gravid alls och det gjorde jag förra gången och jag nämnde det senast häromdagen till en vän att jag tyckte det var skönt för att det underlättade mitt beslut men att det nog var lite konstigt.
Jag mår ganska bra fysiskt men jag vet inte riktigt vad jag känner i skrivande stund.....

Jag har lite ångest för jobbet och att möta kollegorna i kväll. Jag är så rädd om mitt jobb och kan inte förlora det mitt i allt. Det skulle vara katastrof. Men jag tänker att så länge jag är lugn, sköter mig proffessionellt och gör allt jag ska så borde det väl inte vara någon fara? Vad skulle han kunna göra? Jag förstår att han känner alla sen många år tillbaka där och jag är den "nya" och att det skvallras en hel del. Att sen hans bästa vän jobbar där som byter av mig ibland och en kollega som jag ska bytas av med i kväll, håller honomom ryggen och avskyr mig gör inte saken mindre jobbig. Jag vet att hans bästa vän vet om det hela även om han säger att så inte är fallet. Hon avskydde mig tills vi blev tillsammans sen blev hon rent av trevlig. Nu har jag ingen aning....
Jag vet dessutom inte alls hur många som vet om graviditeten men jag vet att han har berättat för fler än han har sagt och det känns jobbigt....

Åh, vad tufft för dig! Både med jobbet och blödningarna.
Styrkekramar (om du vill)

 

[Nyponblomman]

Åh, vad tufft för dig! Både med jobbet och blödningarna.
Styrkekramar (om du vill)

Tack, ang blödningen så känner jag mest ingenting just nu. Jag vet inte om det verkligen är så jag känner, jag tror snarare jag stänger av för tillfället för att orka.

 

[chio]

Mitt inlägg var absolut inte menat som ett påhopp på dig.
Vet inte om det uppfattades så?
Ber om ursäkt för det om det var så.

Det var mer ett allmänt inlägg där jag spann vidare på hur vanligt det börjar bli med att man "skyller på" diagnoser.
Framförallt när män beter sig som skit.
En diagnos kan aldrig frånta människan att ta ansvar över sina handlingar.

För övrigt tycker jag inte att det var så farligt att du skrev som du gjorde.
Det har jag också gjort. Flera gånger. Det är lätt hänt.
Det ligger i människans natur att söka förståelse och orsak till det mesta.

Tack.

 

[Centaur]

Det låter så himla enkelt i din värld, säg att du gör en abort/missfall så är det klart sen! Visst kan jag göra så men till priset av att jag utsätter mig för hans ilska och att han bryter ner mig igen?

Den chefen jag har i dag gör lite som hon själv vill har jag förstått på dom andra (privatägt företag fram till månadsskiftet), därav att det är ett ororsmoment. Därefter är jag inte så orolig på samma sätt.

Alla fungerar faktiskt inte så att man kan släppa allt på en femöring och gå vidare. Jag tillhör den sorten som behöver ventilera, älta och analysera vad som har hänt för att se min egen del i det hela och hur jag ska förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt och på så sätt släppa och gå vidare. Det handlar inte om vem som står på vems sida, eller "någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti", ärligt talat skiter jag i vilket och ganska mycket brukar rinna av mig om nån säger nåt men inte just nu och jag vill inte få massa skit på jobbet. Jag vet sen tidigare att just dom två varit jävligt vassa utan orsak och ifrågasättandes och jag känner mest att jag inte orkar med det nu, därav min oro eftersom jag vill kunna vara proffessionell på jobbet och ha lugn och ro. Och jag kanske oroar mig i onödan. Kanske inte... Men det har gått en vecka, jag kanske behöver lite mer tid på mig att resa mig upp och hitta styrkan igen. Och jag tycker det är okej att jag ger mig själv den tiden som behövs.

Men jag förstår vad du menar med att jag inte ska tänka för mycket på det så det upptar allt, det gör det inte men just nu är det en stor del av mitt liv. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre även om jag faller ibland men jag hittar tillbaka till mig själv lite mer för varje dag som går nu.

Att jag tänker en mass "om-senarion" beror nog på att jag helt enkelt inte orkar mer fler hemska överraskningar nu som slår omkull mig utan jag vill vara förberedd på det mesta, ifall att så jag inte faller lika hårt igen. Kalla det idioti om du vill eller överlevnadsinstinkt. Hur som är det mitt sätt att hantera det hela.

Han kan inte bryta ner dig om du inte låter honom!

Blir det för illa på jobbet så byt jobb. Det finns lösningar.

 

[Amanda_F]

Det låter så himla enkelt i din värld, säg att du gör en abort/missfall så är det klart sen! Visst kan jag göra så men till priset av att jag utsätter mig för hans ilska och att han bryter ner mig igen?

Den chefen jag har i dag gör lite som hon själv vill har jag förstått på dom andra (privatägt företag fram till månadsskiftet), därav att det är ett ororsmoment. Därefter är jag inte så orolig på samma sätt.

Alla fungerar faktiskt inte så att man kan släppa allt på en femöring och gå vidare. Jag tillhör den sorten som behöver ventilera, älta och analysera vad som har hänt för att se min egen del i det hela och hur jag ska förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt och på så sätt släppa och gå vidare. Det handlar inte om vem som står på vems sida, eller "någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti", ärligt talat skiter jag i vilket och ganska mycket brukar rinna av mig om nån säger nåt men inte just nu och jag vill inte få massa skit på jobbet. Jag vet sen tidigare att just dom två varit jävligt vassa utan orsak och ifrågasättandes och jag känner mest att jag inte orkar med det nu, därav min oro eftersom jag vill kunna vara proffessionell på jobbet och ha lugn och ro. Och jag kanske oroar mig i onödan. Kanske inte... Men det har gått en vecka, jag kanske behöver lite mer tid på mig att resa mig upp och hitta styrkan igen. Och jag tycker det är okej att jag ger mig själv den tiden som behövs.

Men jag förstår vad du menar med att jag inte ska tänka för mycket på det så det upptar allt, det gör det inte men just nu är det en stor del av mitt liv. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre även om jag faller ibland men jag hittar tillbaka till mig själv lite mer för varje dag som går nu.

Att jag tänker en mass "om-senarion" beror nog på att jag helt enkelt inte orkar mer fler hemska överraskningar nu som slår omkull mig utan jag vill vara förberedd på det mesta, ifall att så jag inte faller lika hårt igen. Kalla det idioti om du vill eller överlevnadsinstinkt. Hur som är det mitt sätt att hantera det hela.

Jag är också bra på att tänka fram de allra värsta katastroferna, så pass att jag gått en hel del i KBT för det. Fick lära mig en "enkel" övning. Varje gång jag får en negativ tanke måste jag tänka tre positiva om vad som också kan hända. Så det negativa inte tog skruv. Det får vara orealistiska tankar om prinsar på vita hingstar som kommer och räddar dig, så länge de är positivt laddade. Jag kämpar varje dag med att inte bli rädd och låta det negativa tänkandet ta över. Men det blir lite lättare. Och kommer du inte på tre så kommer du troligen minst på två, och då är det fler än en negativ. Typ så här: du tror att han kommer vara arg och bråka med dig. Men: 1. Det är hans problem och inte ditt. 2. Du vet att du valt rätt och det är bra. 3. Efter jobbet ska du äta något gott/träffa någon härlig/sova/köpa ett fint nagellack, osv. 4. Det är klart att han ville vara med dig, vem vill inte det?

 

[a1agnlju]

Det låter så himla enkelt i din värld, säg att du gör en abort/missfall så är det klart sen! Visst kan jag göra så men till priset av att jag utsätter mig för hans ilska och att han bryter ner mig igen?

Den chefen jag har i dag gör lite som hon själv vill har jag förstått på dom andra (privatägt företag fram till månadsskiftet), därav att det är ett ororsmoment. Därefter är jag inte så orolig på samma sätt.

Alla fungerar faktiskt inte så att man kan släppa allt på en femöring och gå vidare. Jag tillhör den sorten som behöver ventilera, älta och analysera vad som har hänt för att se min egen del i det hela och hur jag ska förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt och på så sätt släppa och gå vidare. Det handlar inte om vem som står på vems sida, eller "någon tävling om att vinna flest väljare till ditt eget parti", ärligt talat skiter jag i vilket och ganska mycket brukar rinna av mig om nån säger nåt men inte just nu och jag vill inte få massa skit på jobbet. Jag vet sen tidigare att just dom två varit jävligt vassa utan orsak och ifrågasättandes och jag känner mest att jag inte orkar med det nu, därav min oro eftersom jag vill kunna vara proffessionell på jobbet och ha lugn och ro. Och jag kanske oroar mig i onödan. Kanske inte... Men det har gått en vecka, jag kanske behöver lite mer tid på mig att resa mig upp och hitta styrkan igen. Och jag tycker det är okej att jag ger mig själv den tiden som behövs.

Men jag förstår vad du menar med att jag inte ska tänka för mycket på det så det upptar allt, det gör det inte men just nu är det en stor del av mitt liv. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre även om jag faller ibland men jag hittar tillbaka till mig själv lite mer för varje dag som går nu.

Att jag tänker en mass "om-senarion" beror nog på att jag helt enkelt inte orkar mer fler hemska överraskningar nu som slår omkull mig utan jag vill vara förberedd på det mesta, ifall att så jag inte faller lika hårt igen. Kalla det idioti om du vill eller överlevnadsinstinkt. Hur som är det mitt sätt att hantera det hela.

det har verkligen inte varit lätt i min värld heller alla gånger, men jag har med åren insett att älta "om"-scenarion eller dåliga saker som redan är gjort inte hjälper ett smack, eller måla fan på väggen om man så vill. Jag försöker bara dela med mig av min erfarenhet så att du inte känner att du är skyldig världen att må skit och hamna på botten innan du tillåts att jobba på att må bättre igen. Jag tycker Amanda_F:s förslag är väldigt bra.

 

[Nyponblomman]

Jag känner mig inte skyldig världen att må skit innan jag får må bättre. Vi hanterar saker och ting olika bara helt enkelt. Och det är helt okej.

Jag vet att jag tänker mycket ibland, att jag oroar mig en hel del ibland. Jag låter det dock inte styra mitt liv.

Jag ältar, klurar och skriver för att förstå, men oavsett hur jag gör så kommer jag fram till samma sak och det är att oavsett hur han valt att leva sitt liv, oavsett vad som hänt så ursäktar det inte att han själv väljer att medvetet såra mig, ljuga för mig och utnyttja mina känslor jag hade för honom i syfte om att få bekräftelse på sig själv och det är som nån sa tidigare en riktigt "rövhatt"!

Ni kanske kunde se det direkt, jag behövde älta och vrida och vända lite på det för att se det helt enkelt

Och jag mår bättre för varje dag och stannar upp och reflekterar över allt jag har att vara tacksam över mitt i allt. Men jag har kanske inte skrivit så mycket om det här. För dagarna har ju varit lite upp och ner men jag försöker fokusera på det positiva och jag dränker mig inte allt som kan gå fel men jag är lite beredd på olika senarion på hans reaktion för att slippa bli överraskad.

Det gick bra att jobba i kväll, jag har varit saknad av flera av dom boende som var uppriktigt glada över att se mig så det kändes bra
Jag mötte anhöriga på ett ställe som nyfiket frågade ut vad som hänt men jag avfärdade det bara med att det är sånt som händer och en sak mellan honom och mig. och sen var allt som vanligt där.
Jag pratade snabbt med min gruppchef och sa att jag fått lite dåliga besked och inte riktigt var på topp men att jag skulle göra det bästa jag kan för att det inte ska påverka jobbet och hon sa att är det nåt behöver jag bara säga till men att hon tyckte det var skönt att jag var tillbaka.
Det gick bra bytet med kollegan i kväll med.
Känns ganska skönt att vara tillbaka på jobbet trots allt och det känns helt ok att gå till jobbet i morgon.

Jag är väldigt tacksam för er här på buke, för vänner som hör av sig och för allt pepp jag får, det betyder massor

 

[Nyponblomman]

Jag har fått reda på att han går runt och frågar folk vad jag sagt.
Nu har jag inte sagt nåt mer än att det är en sak mellan honom och mig så där kommer han ingenstans.
Men jag skaffade kik i går och plötsligt i går kväll sent lade han till mig (?!) och startade en chatt med mig men har inget skrivit i den?
Varför ? för att göra mig påmind om han existens?
Jag har tagit bort den chatten nu för där vill jag inte ha honom.
Vad folk än säger om honom så säger jag vara att jag vill inget veta för jag jag har inget med det att göra längre. Vad som försegår i hans liv är hans grej och inte min. Men han verkar inte kunna släppa taget fastän han inte vill ha mig....

 

[Lovisaleonora]

Men han verkar inte kunna släppa taget fastän han inte vill ha mig....

Tyvärr funkar det så med människor som har så grava kontrollbehov.

 

[Vallmo]

Jag har fått reda på att han går runt och frågar folk vad jag sagt.
Nu har jag inte sagt nåt mer än att det är en sak mellan honom och mig så där kommer han ingenstans.
Men jag skaffade kik i går och plötsligt i går kväll sent lade han till mig (?!) och startade en chatt med mig men har inget skrivit i den?
Varför ? för att göra mig påmind om han existens?
Jag har tagit bort den chatten nu för där vill jag inte ha honom.
Vad folk än säger om honom så säger jag vara att jag vill inget veta för jag jag har inget med det att göra längre. Vad som försegår i hans liv är hans grej och inte min. Men han verkar inte kunna släppa taget fastän han inte vill ha mig....

Än en gång kan du vara helt säker på att du fattat rätt beslut!

Vad skönt att läsa att du kan släppa honom och fokusera på dig själv istället.
Jättebra att jobbet funkade så fint också. Det måste ha varit SÅ skönt.

 

[Nyponblomman]

Än en gång kan du vara helt säker på att du fattat rätt beslut!

Vad skönt att läsa att du kan släppa honom och fokusera på dig själv istället.
Jättebra att jobbet funkade så fint också. Det måste ha varit SÅ skönt.

Känns jätteskönt med jobbet. Dock är han tillbaka nästa vecka men jag vill han nåt så hänvisar jag bara att vi är på jobbet och där är vi professionella oavsett. Med andra ord kommer han bara träffa mig på jobbet och där är vi endast kollegor. Jag hoppas bara att jag fixat det men det tar jag då. En sak i taget.

 

[Nyponblomman]

Tillbringade går kvällen med en väldigt trevlig bukefalist. Det var så skönt att prata om allt och inget, att komma hemifrån en stund.

Och jag vaknade med en ångestattack i morse utan dess like. Jag har gått en runda i skogen, suttit på en sten och bara försökt andats. Gråtit. Andats och gråtit. Det är som att allt slog till med full kraft och om graviteten, missfallet, känslan av trygghet som kom när vi var två och känslan av otrygghet som jag känner nu. Ensam.
Jag kom inte iväg till tandläkaren som jag skulle och just nu försöker jag resa mig så jag ska fixa att åka till jobbet vid halv tolv.
Men jag vet inte hur, det kanske är alla hormoner, det kanske bara är vad det är. Men just nu är det tungt och jag är så trött på att må bra och så slås jag omkull igen.

 

[Fan of Bill]

@Nyponblomman, hur går det med dig?

 

[Nyponblomman]

@Nyponblomman, hur går det med dig?

Det går ganska bra nu. Jag reser mig igen, som alltid
Jag äter, motionerar igen (tack för påminnelsen @Mia_R ) och skriver av mig i mitt block om jag behöver. Jag har också flera fina vänner som hör av sig och än har inte öronen trillat av på dom
Visst har jag nån dålig dag här och där men jag tror det mest är hormonerna som spökar lite och känslan av att sakna någon vid min sida.

Men jag saknar inte han.

Jag har väl analyserat det mesta vid det här laget och kan se ett mönster i hans beteende och att han faktiskt redan från början utnyttjade mina känslor ganska skarpt för sin egen bekräftelse. Vi har smsat vid två tillfällen, mest för att jag ville stämma av innan vi träffas på jobbet i morgon kväll och för att jag tänkte berätta om missfallet för att jag tyckte var mest schysst ändå men även om just den delen gällande jobbet är ganska lugn så märker jag att han försöker manipulera mig och han är och förblir en rövhatt så jag har ännu inget sagt .

Jag har tydligt talat om att jag inte saknar honom, inte vill ha honom tillbaka och att jag går vidare. Att han inte är tillräckligt mogen eller erfaren att kunna ge mig det jag behöver i ett förhållande och att oavsett hur han väljer att leva sitt liv och vad som händer i det så har han ett val om hur han väljer att behandla andra människor och att jag inte behöver ha en partner som medvetet sårar mig, ljuger för mig och utnyttjar mina känslor i ett försök att få bekräftelse. Att ett sånt beteende aldrig är okej och att jag förtjänar bättre.
Jag skrev också att han nog borde börja med att älska sig själv innan han försökte sig på att älska en annan människa och att jag är glad att allt hände nu, att alla hans mörka sidor kom fram nu och inte om ett år eller ännu längre fram.....

Det kändes så skönt att sätta ner foten. Att säga nej tack jag vill faktiskt inte ha dig, och verkligen mena det!
Sen verkar det tyvärr som att det fick till viss del motsatt effekt för plötsligt ville han träffas och han befinner sig exakt på den vägen jag åker vid en viss tid på jobbet, han är i närheten av byggnaden när jag jobbar ofta och jag vill fortfarande att han ska hålla sig undan så om han fortsätter får jag nog säga ifrån att han ska lämna mig ifred när jag jobbar och han är ledig....

Jag har fått tid hos min kurator denna vecka. Jag känner att det faktiskt inte skadar att gå dit några gånger och få ur sig allt eller nåt. Samtidigt känns det bra att vardagen är tillbaka, jag klarade hela förra veckan på jobbet så det känns också bra. Livet går vidare och han finns mindre och mindre i mina tankar och jag tror det blir ännu bättre bara jag får morgondagens möte med honom på jobbet avklarat med för vi har ju inte setts på riktigt sen det där med kuratorn.
Mardrömmarna fortsätter dock komma men det är nog bara mitt undermedvetna som löser det olösta just nu. Annars gör jag mitt bästa för att planera en ny framtid med nya drömmar just nu

 

[Mia_R]

Det går ganska bra nu. Jag reser mig igen, som alltid
Jag äter, motionerar igen (tack för påminnelsen @Mia_R ) och skriver av mig i mitt block om jag behöver. Jag har också flera fina vänner som hör av sig och än har inte öronen trillat av på dom
Visst har jag nån dålig dag här och där men jag tror det mest är hormonerna som spökar lite och känslan av att sakna någon vid min sida.

Men jag saknar inte han.

Jag har väl analyserat det mesta vid det här laget och kan se ett mönster i hans beteende och att han faktiskt redan från början utnyttjade mina känslor ganska skarpt för sin egen bekräftelse. Vi har smsat vid två tillfällen, mest för att jag ville stämma av innan vi träffas på jobbet i morgon kväll och för att jag tänkte berätta om missfallet för att jag tyckte var mest schysst ändå men även om just den delen gällande jobbet är ganska lugn så märker jag att han försöker manipulera mig och han är och förblir en rövhatt så jag har ännu inget sagt .

Jag har tydligt talat om att jag inte saknar honom, inte vill ha honom tillbaka och att jag går vidare. Att han inte är tillräckligt mogen eller erfaren att kunna ge mig det jag behöver i ett förhållande och att oavsett hur han väljer att leva sitt liv och vad som händer i det så har han ett val om hur han väljer att behandla andra människor och att jag inte behöver ha en partner som medvetet sårar mig, ljuger för mig och utnyttjar mina känslor i ett försök att få bekräftelse. Att ett sånt beteende aldrig är okej och att jag förtjänar bättre.
Jag skrev också att han nog borde börja med att älska sig själv innan han försökte sig på att älska en annan människa och att jag är glad att allt hände nu, att alla hans mörka sidor kom fram nu och inte om ett år eller ännu längre fram.....

Det kändes så skönt att sätta ner foten. Att säga nej tack jag vill faktiskt inte ha dig, och verkligen mena det!
Sen verkar det tyvärr som att det fick till viss del motsatt effekt för plötsligt ville han träffas och han befinner sig exakt på den vägen jag åker vid en viss tid på jobbet, han är i närheten av byggnaden när jag jobbar ofta och jag vill fortfarande att han ska hålla sig undan så om han fortsätter får jag nog säga ifrån att han ska lämna mig ifred när jag jobbar och han är ledig....

Jag har fått tid hos min kurator denna vecka. Jag känner att det faktiskt inte skadar att gå dit några gånger och få ur sig allt eller nåt. Samtidigt känns det bra att vardagen är tillbaka, jag klarade hela förra veckan på jobbet så det känns också bra. Livet går vidare och han finns mindre och mindre i mina tankar och jag tror det blir ännu bättre bara jag får morgondagens möte med honom på jobbet avklarat med för vi har ju inte setts på riktigt sen det där med kuratorn.
Mardrömmarna fortsätter dock komma men det är nog bara mitt undermedvetna som löser det olösta just nu. Annars gör jag mitt bästa för att planera en ny framtid med nya drömmar just nu

heart

 

[Nyponblomman]

Han bytte bort passet i kväll men har gjort sig mega tillgänglig om vi ska träffas och prata....?

Och han låter precis som vanligt, som att ingenting någonsin har hänt. Skrattar och skojar om allt och livet....

Det känns så konstigt....

 

[Saija]

Gå inte på det. Han vet ju att det sättet har fungerat att charma dig förut, så i hans värld kan det säkert fungera igen. Men nu vet du ju vad som döljer sig bakom den fasaden!

 

[Mia_R]

Han bytte bort passet i kväll men har gjort sig mega tillgänglig om vi ska träffas och prata....?

Och han låter precis som vanligt, som att ingenting någonsin har hänt. Skrattar och skojar om allt och livet....

Det känns så konstigt....

Det är enkelt, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Tidigare när han hade dig som sophink fanns du alltid till hands att ösa galla över, nu när du sagt ifrån och inte vill vara med längre så vill han ha dig tillbaka igen, men om du går tillbaka nu så kommer det inte dröja innan ni är tillbaka i de gamla hjulspåren igen. Han kommer fortsätta ösa skit över dig för på så här kort tid ändrar ingen sig, det är bara för att du håller på slinka ur hans nät som han är intresserad.

Jag säger som de andra, gå inte på det! Behåll focus på dig själv, jobba på din egen framtid och ge dig själv chansen att träffa någon som förtjänar dig och behandlar dig som du förtjänar, kärleksfullt och med omtanke. Ju längre du låter skitskallen behålla sin makt över dig desto längre tar det för dig att hitta en normal och trevlig kille att bygga din framtid med.