Kul att få ta del av tankegångar bakom namnen!Mina barn heter Emilia, Maja, Mira, Ida och Leo.
Hade jättesvart med pojknamn, Leo känns fortfarande inte helt bra men dom andra i familjen ville ha det namnet. Hade vi inte redan haft en Emilia och en katt som hette Emil hade det nog blivit en Emil, det hade ocksa passat honom perfekt. Han ser ut som en Emil och är väldigt busig. Hade han varit en flicka hade det nog blivit en Lotta.
För mig var det viktigt att namnet fungerar bade pa tyska och svenska eftersom vi bor i Österrike. Min mormor tycker Mira är konstigt, det later ju som Myra och det kan man ju inte heta. Just Mira uttalas lite annorlunda men det fungerar och jag älskar det namnet. Inte sa vanligt (men kanske blir vanligare nu i Sverige efter advenskalendern förra aret) men ända inte konstigt, förutom för min mormor
Emilia var en kompromis, min man ville Emelie och jag Emma men sa kom vi pa Emilia och det gillar vi bada. Maja var bara en Maja och min mammas smeknamn när hon var barn (min mamma dog ett ar innan Maja föddes). Ida hette min svärfars faster och vi gillar Emil i Lönneberga.
Jodå morfars syster heter det och är ju såklart tant
. Yngsta mostern som har mycket god kontakt med henne döpte dottern till baklänges av hennes namn- Siri Dotterns namn har ju varianter på andra språk, det tycker jag om! När vi har varit i Egypten har personalen oftast kallat henne för den arabiska varianten, och engelskspråkiga familjevänner uttalar det på engelska.För mig handlar det mer om att inte ständigt behöva förklara eller uttala namnet för andra. I mina unga år var jag på språkresa med en vän som heter My. Det fungerar ju utmärkt att uttala som engelskans ”min” men eftersom hon heter My med svenskt uttal så var det så hon presenterade sig, vilket gjorde att folk försökte upprepa det med varierat resultat. Tillslut fick hon säga att det går utmärkt att säga My som ”min”. Men hon ville inte heller presentera sig så eftersom det just betyder ”min”.
Eller en isländsk vän som heter Petur. Folk här i Sverige upprepar ”Peter?” och han får säga nej, Petur, det är isländskt. Ja jag är född där osv. Det verkar påfrestande att aldrig kunna presentera sig utan att det blir en efterföljande diskussion.
Vi valde ju Ebba vilket de flesta engelskspråkiga i vårt umgänge inte hört förut, men det är enkelt att uttala även på engelska och det stavas som det låter. Så för mig personligen behöver det inte vara ett superinternationellt namn, bara inte jätteklurigt. Vi har ju dessutom ett långt tyskt efternamn så det blir så himla mycket att uttala och förklara om även förnamnet är främmande. Går gör det såklart alltid, folk lär sig, men själv ledsnar jag väldigt snabbt på att behöva upprepa samma uttal/stavning osv. om och om igen. Det blir så tjatigt. Även för vår egen del, även om barnen aldrig skulle sätta sin fot utanför Sverige, så har vi själva mycket internationella vänner och säger barnets namn ofta.
En annan aspekt på det är ju att det är himla fint med just olika språk, och det vore tråkigt om alla i framtiden hette William och Emily för att allt ska gå smooth på engelska. Men själv är jag lite lat, vill kunna säga mina barns namn utan att det alltid leder till vidare diskussion. Räcker med att ”Ebba? Is that spelled with one or two B?” redan har dykt upp ett flertal gånger
Jag vill uttala dem med ett "höh" på slutet på något sätt Något jag har svårt för är antingen vanliga stavningar som uttalas "fel". På ridskolan finns en Alice, men det uttalas med betoning på i, al IS. Det blir ju alltid fel överallt. Eller konstiga stavningar, speciellt när de slänger in H överallt. I bekantskapskretsen finns Tindrah och Aurorah
Önskar att mina föräldrar hade tänkt lite mer så…. Jag har ett udda förnamn med bara två bokstäver, och folk verkar också glömma bort att första bokstaven i namn är stor så får alla möjliga varianter på mitt namn. Jag orkar inte ens rätta folk längre, har förlikat mig med att att det blir fel 50% av gångerna
Estrid, Astrid, Elly, Signe, Maja hade vi på listan till slut.
