När går du?

[Dresden]

Jag har ett par gånger i livet kommit till en gräns när jag valt att avsluta ett förhållande istället för att fortsätta eftersom personen jag varit med inte varit på samma plats som jag, jag har velat ha mer än han kunnat ge.
Det var jättesvårt, jag älskade personen verkligen, men mina önskemål var viktigare än honom, just då.

Har du varit där?
Av vilken anledning?

Förra gången för mig handlade det om att jag ville ha en familj och det var min sambo inte redo för.
Den här gången är det lite mer komplicerat...

Min grundtanke är att jag är den jag är och mina önskemål är något som är viktigt för mig. Min man är den han är och hans önskemål är viktiga för honom - kan vi inte sammanfoga dem så behöver vi fundera över om det vi har tillsammans är värt att fortsätta med eller inte. Visst kan någon av oss foga oss lite, men i grunden har vi våra behov.

Så, vilka livsfrågor är viktiga för dig? När är du beredd att gå vidare om din man/kvinna inte vill samma sak som du?

 

[stjarnfrugt]

Mitt senaste förhållande lämnade jag i höstas efter 2,5 år. Anledningen var precis som du skriver att vi inte var på samma ställe i livet och hade ingen kommunikationsförmåga med varandra. Jag flyttade dessutom 100 mil och vi kom till en gräns där vi var tvungna att satsa (och han flytta med) eller skita i det. Det blev det senare. Efter ett halvår utan kontakt desto mer undrade han om han fick komma och hälsa på. Det var snart två månader sedan och faktiskt kändes det roligt och som att vi saknat varandra. Det där uppbrottet var det bästa vi kunde ha gjort. Nu får vi se vart det bär, ingen har nån brådska eller vet ens om det blir nåt. Time will tell.
detta har gett oss lite perspektiv och det har varit nyttigt för båda.

Nåt jag aldrig kan kompromissa med:
*Barn. Jag vill aldrig ha barn. Väldigt svårkompromissat.
*Könsroller och -maktordning. Jag får allergiska utslag av att jag ska ha en viss roll i mitt förhållande pga att jag är kvinna. Minsta antydan till att jag ska göra si eller så för att det är min plikt gör att jag går ut genom dörren.
*Att få ägna sig åt sitt intresse. Jag är en hästnörd i första hand, inget i mitt liv är lika viktigt. Kan man inte leva med en sådan så kan man inte leva med mig.

 

[Dresden]

Det där är en sak som jag inte skrev men som finns med starkt i mina tankar - könsroller och maktordning. Jag gör som du - vägrar att finna mig i en viss roll bara för att jag är född kvinna. Min nuvarande har nog lite svårt att förstå feminism, det har liksom aldrig slagit honom att tänka över, men när jag påpekar olika fenomen förstår han.
Tänk om allt annat vore så självklart och enkelt...

 

[stjarnfrugt]

@Dresden Det är mitt eviga dilemma, allt det man dagligen möter och som smyger sig på. Det är så outtalade grejer att om jag inte är på sin vakt märker jag inte ens av det själv fastän jag är kvinna och i mina ögon jäkligt medveten om det. Kanske mer än de flesta.
Jag jobbar i en mansdominerad bransch och kanske är det därför jag uppmärksammar det ännu mer - jag blir tex aldrig en del av gänget. Jag är alltid den där udda. Speciellt där jag bor nu - i en ganska liten inlandskommun med stark matchoprägel. Att jag dessutom står upp för mig själv på ett sätt ingen väntar sig gör ju bara saken ännu mer konstig. Jag är inte som kvinnor "ska" vara och det märks.

Jag har insett att om jag ska bo här kommer jag alltid vara ensam. Jag står faktiskt inte ut med mentaliteten och grundsynen som finns hos samtliga män jag hittills träffat både i jobbet och privat.

 

[Lovisaleonora]

Grundläggande värderingar. Människosyn, livsval. Respekt. Det är de tunga bitarna.

De något lättare delarna är var vi trivs med att bo (om en vill bo i storstadens centrum och andra på landet kommer ju någon att vara konstant missnöjd om vi vill bo ihop), hur vi vill leva (arbetstakt, tempo, jobba, resa, barn/inte barn).

Mycket går att kompromissa om man vill, men ingen ska behöva kompromissa bort sig själv.

 

[Blueberry]

Grundläggande värderingar. Människosyn, livsval. Respekt. Det är de tunga bitarna.

De något lättare delarna är var vi trivs med att bo (om en vill bo i storstadens centrum och andra på landet kommer ju någon att vara konstant missnöjd om vi vill bo ihop), hur vi vill leva (arbetstakt, tempo, jobba, resa, barn/inte barn).

Mycket går att kompromissa om man vill, men ingen ska behöva kompromissa bort sig själv.

Precis det här.
Tack, nu slapp jag formulera det

Och om min man skulle börja röka hade jag skiljt mig från honom omgående. Fast det hör väl till grundläggande värderingar, antar jag. (Har faktiskt till och med drömt mardrömmar om att han börjar röka, det är en väldigt big deal för mig.)

 

[Lovisaleonora]

Ja, just. Rökning är definitivt en deal breaker. Jag lägger rökning under en så tung kategori som livsval faktiskt.

 

[Petruska]

Det där är en sak som jag inte skrev men som finns med starkt i mina tankar - könsroller och maktordning.

Det där skulle jag räkna till urvalskriterier, snarare än som något som skulle kunna göra att jag ville separera.

Mot det kan man så klart invända att man kan utvecklas åt olika håll med tiden, så att det där kan ha funkat från början men inte funkar 10-20 år senare.

Numera, då jag har levt rätt länge med samma partner, skulle jag säga att det som skulle kunna få mig att vilja separera, vore om det inte längre kändes som att pratet med varandra är bra. (Det där med kön, könsroller och maktordning skulle kunna vara en del av det.) Om jag kände att det inbördes samtalet inte var bra längre, då kan jag inte se varför vi skulle fortsätta att leva tillsammans.

 

[Monifa]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

 

[Monstermom]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

Men... Allvarligt nu, helt ärlig fråga: hur funkar det?

 

[Katti]

Jag har ett par gånger i livet kommit till en gräns när jag valt att avsluta ett förhållande istället för att fortsätta eftersom personen jag varit med inte varit på samma plats som jag, jag har velat ha mer än han kunnat ge.
Det var jättesvårt, jag älskade personen verkligen, men mina önskemål var viktigare än honom, just då.

Har du varit där?
Av vilken anledning?

Förra gången för mig handlade det om att jag ville ha en familj och det var min sambo inte redo för.
Den här gången är det lite mer komplicerat...

Min grundtanke är att jag är den jag är och mina önskemål är något som är viktigt för mig. Min man är den han är och hans önskemål är viktiga för honom - kan vi inte sammanfoga dem så behöver vi fundera över om det vi har tillsammans är värt att fortsätta med eller inte. Visst kan någon av oss foga oss lite, men i grunden har vi våra behov.

Så, vilka livsfrågor är viktiga för dig? När är du beredd att gå vidare om din man/kvinna inte vill samma sak som du?

Jag har bara haft ett seriöst förhållande och det är den relation jag lever i just nu. Vi har varit ihop i närmare 4 år.
Jag har med andra ord aldrig lämnat ett förhållande, men jag gissar att jag skulle gå om det började komma fram att vi ville väldigt olika saker i livet. Det finns en gräns för hur mycket jag kan tänka mig att offra för en relation. Frågor som måste synka tycker jag är t.ex. barn/inte barn, var man ska bo (och därmed jobba) o.s.v.
Sedan finns det ju självklara saker också, som att visa varandra respekt. Och att man är kära i varandra.

 

[cirkus]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

Jag säger som monstermom - alltså hur kan det funka?

Jag tänker på kvinnofrågan till exempel - räknar du bara in vita kvinnor i den?

 

[cirkus]

Själv går jag om det varken finns en framtid eller ett nu som jag tror på. Någon av dom måste finnas för att jag ska vilja vara med.

 

[Alexis]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

Du kan inte tumma på kvinnofrågan men du kan tumma på rasist och nazist frågan? Då kanske ni inte har så extremt olika värderingar ändå även om han går längre än vad du gör.

Men funderar du inte på om dina eventuella barn också skulle kunna bli små rasister och nazister? Det är vanligt att barn påverkas av sina föräldrars attityder till andra människor.

 

[sjoberga]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

Att vara nationalsocialist är att vara extrem. Sedan kan man givetvis vara extremast av extrema också.

Jag är liksom många andra fundersam över hur det kan fungera att inte ha samma åsikt i ett förhållande om hur man ser på andra människor och deras värde. Det är så grundläggande att det spiller över på nästan precis allt, tycker jag.

Kommer era barn att få leka med andra barn på dagis som inte är av rätt börd?
Får de komma hem till er och leka?
Vad händer om din dotter/son blir kär i en människa som inte är vit? Vill gifta sig och skaffa barn?

Är ni överens om sådana frågor när det gäller de framtida barnen?

Sen undrar jag över meningen "Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.". Om du nu inte står väldigt nära nazismen i dina värderingar så är det väl uppenbart att vederbörande inte "stödjer dig på alla punkter". Annars; är dina värderingar verkligen så starka?

 

[Modest]

Sen undrar jag över meningen "Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.". Om du nu inte står väldigt nära nazismen i dina värderingar så är det väl uppenbart att vederbörande inte "stödjer dig på alla punkter". Annars; är dina värderingar verkligen så starka?

Tänkte precis skriva samma sak - mycket motsägelsefullt.

 

[TheRedLightning]

Tja, jag lämnande mitt enda förhållande jag någonsin haft efter 8 år. Tröttnade på att vi inte kom någon vart och han ville aldrig göra något ihop och det enda han kunde tänka sig var att jag skulle vara med och hjälpa till när han var hos svärföräldrarna... nej det var inte så kul att jag alltid ville följa med, sen när jag frågade vad han ville göra fick jag ofta svar som "vill inte", "vet inte"... vet inte svaret kom även igen när jag frågade om framtiden. Det var ett tag när jag var väldigt sugen på att bilda familj, men han visste inte. Nu är jag singel och har helt tappat suget att bilda familj..
Men jag ångrar inte att jag valde att bli singel igen, var nog det bästa jag kunde gjort, för vår relation funkade inte. Vi levde i stort sett två singelliv fast vi bodde ihop.. :/

 

[Silver Girl]

Det är intressant det där. Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.

Sen blev jag kär i en kille som är nationalsocialist. Samma kille är jag dessutom sambo med och planerar barn med.

Det märkliga är att trots att vi tycker olika om de större huvudsakliga grejerna som ras till exempel så tycker vi väldigt lika om mycket annat och det är nog det som gör att det funkar (i kombination med förståelse och respekt för att man tycker olika). Sen är han inte extrem och talar inte högt om sina åsikter och tankar. Vi diskuterar inte vissa ämnen för det är inte lönt medan vissa ämnen diskuteras desto oftare.

Men det kanske är annorlunda när man vet om det från dag ett.

Men kvinnofrågan skulle jag inte kunna tumma på. (Inte han heller så det är ju tur.)

Men det jag skulle kunna göra slut för och även gjort i tidigare relation är kommunikation och respekt. Finns inte de två längre då kan jag likväl packa min väska o dra för då har jag det bättre själv.

Undrar också hur detta fungerar i praktiken? Idag har väl i stort sett alla arbetskamrater och/eller vänner med annat ursprung än svenskt (eller lever jag i en ovanlig social situation)? Hur går det då att leva med någon som inte accepterar dessa personer? Kan du umgås med dina vänner, ta med din sambo på arbetsrelaterade fester eller liknande? Jag är uppriktigt nyfiken.

 

[Monifa]

Men... Allvarligt nu, helt ärlig fråga: hur funkar det?

Hittills funkar det utmärkt.

Jag säger som monstermom - alltså hur kan det funka?

Jag tänker på kvinnofrågan till exempel - räknar du bara in vita kvinnor i den?

Nej för mig är det kvinnor (jag kategoriserar inte)
Och han anser att alla kvinnor är värdefulla.

Du kan inte tumma på kvinnofrågan men du kan tumma på rasist och nazist frågan? Då kanske ni inte har så extremt olika värderingar ändå även om han går längre än vad du gör.

Men funderar du inte på om dina eventuella barn också skulle kunna bli små rasister och nazister? Det är vanligt att barn påverkas av sina föräldrars attityder till andra människor.

Ja. Däremot hade det vart en annan sak om han var aktiv i nordfront till exempel. Vilket han inte är. Hade han pratat om sina åsikter, försökt övertyga mig etc då hade det heller aldrig blivit mer än en första fika. Och mina åsikter? Jag är blå. Jag anser att invandringen ska regleras och skärpas men att folk får komma hit.

Han har en son sedan innan och vi har pratat om detta. Han säger att han själv får skapa sig en egen bild av världen. Glöm inte att det finns en mamma i bilden också. Och vi leker pappa pappa barn (när jag får den äran att vara barn i leken) till exempel. Som nationalsocialist är det egentligen inte önskvärt med homosexualitet. Dock ett ställningstagande som han frånsäger sig, hans syster är lesbisk och tillsammans med en tjej.

Att vara nationalsocialist är att vara extrem. Sedan kan man givetvis vara extremast av extrema också.

Jag är liksom många andra fundersam över hur det kan fungera att inte ha samma åsikt i ett förhållande om hur man ser på andra människor och deras värde. Det är så grundläggande att det spiller över på nästan precis allt, tycker jag.

Kommer era barn att få leka med andra barn på dagis som inte är av rätt börd?
Får de komma hem till er och leka?
Vad händer om din dotter/son blir kär i en människa som inte är vit? Vill gifta sig och skaffa barn?

Är ni överens om sådana frågor när det gäller de framtida barnen?

Sen undrar jag över meningen "Jag är väldigt stark i mina värderingar om livet och människorna i det och att leva med någon som inte stödjer mig på alla punkter har alltid varit otänkbart.". Om du nu inte står väldigt nära nazismen i dina värderingar så är det väl uppenbart att vederbörande inte "stödjer dig på alla punkter". Annars; är dina värderingar verkligen så starka?

Nu menade jag extrem i sina åsikter. Att nationalsocialism är extremt har jag full koll på. Det har aldrig vart ett problem, inte ens nästan.

Efter som att han har en son sedan tidigare så får jag både se hur han är mot honom och frågan har vart uppe till ytan. Som jag skrivit tidigare så tycker han att man får skapa sig en egen syn på livet. Jag har inte hört sonen säga något om människoskillnader eller annat som man hade kunnat reagera på.
Han leker med alla på dagis.
Ja.
Så kommer han högst troligt inte bli glad. Men ärligttalat har han ingen som helst makt över det. Vill våran dotter/son/hans son gifta sig med någon han anser vara fel så får han ta ställning till det då. Precis som min pappa tagit avstånd från min sambo och sållades en del av mig och mitt liv. Men det går ändå, man kan inte styra över kärleken.

Det jag syftade på var att trots att jag alltid sagt så, så blev det inte när det väl kom till kritan. Kärleken blev viktigare. Sen hade det såklart funnits gränser. Hade han vart mupp och inte pratat om annat hade det inte gått.

Tänkte precis skriva samma sak - mycket motsägelsefullt.

Svar ovan.

Undrar också hur detta fungerar i praktiken? Idag har väl i stort sett alla arbetskamrater och/eller vänner med annat ursprung än svenskt (eller lever jag i en ovanlig social situation)? Hur går det då att leva med någon som inte accepterar dessa personer? Kan du umgås med dina vänner, ta med din sambo på arbetsrelaterade fester eller liknande? Jag är uppriktigt nyfiken.

Utan problem. Han har kollegor som är gifta/har barn med kvinnor av annat ursprung men det är deras ensak - han uppmuntrar det inte men vad folk gör är upp till dom. Jag har inte ett helt svensktursprung heller. Det är inga problem över huvudtaget, han är rumsren.

 

[Alexis]

Ja. Däremot hade det vart en annan sak om han var aktiv i nordfront till exempel. Vilket han inte är. Hade han pratat om sina åsikter, försökt övertyga mig etc då hade det heller aldrig blivit mer än en första fika. Och mina åsikter? Jag är blå. Jag anser att invandringen ska regleras och skärpas men att folk får komma hit.

Han har en son sedan innan och vi har pratat om detta. Han säger att han själv får skapa sig en egen bild av världen. Glöm inte att det finns en mamma i bilden också. Och vi leker pappa pappa barn (när jag får den äran att vara barn i leken) till exempel. Som nationalsocialist är det egentligen inte önskvärt med homosexualitet. Dock ett ställningstagande som han frånsäger sig, hans syster är lesbisk och tillsammans med en tjej.

Men förstår du vad det innebär när du tummar på något så enormt som rasism och nazism? Det innebär ju att du värderar hans åsikter högre än andra människors rättigheter, rätt att inte diskrimineras, rätt att behandlas lika. Jag förstår inte hur du kan tumma på det, kärlek är ingen ursäkt att börja tumma på andra människors rättigheter. Ok du är blå och du tycker tydligen ni har några ideal gemensamt med nazism är så mycket grövre än en främlingsfientlig invandringspolitik.

Ja folk säger det, "han får skapa sig en egen bild av världen", men det blir aldrig riktigt så. Barn formas av sin omgivning på ett eller annat sätt, kanske blir han som sin pappa, kanske blir han ännu mer extrem än så, kanske revolterar han och istället bekämpar sin pappas ideal, kanske blir nazismen normaliserad genom hans pappa och människor som dig och han rycker på axlarna åt den precis som du gör, vi vet inte vilket, men på något sätt kommer pappans människosyn sätta ett avtryck, förr eller senare, det är oundvikligt.

Han frånsäger sig homofobin i nazismen så då har du överseende med hans rasism och nazism i övrigt? Ser du inga problem med det alltså?