Motivationsbrist

[palle11]

Har du möjlighet att sköta mocknignen själv så att din mamma slipper åka till det andra stallet längre bort?

Det vore inte helt orimligt om din mamma inte riktigt tror att du kommer klara det ifall hon hjälper dig i dagsläget. Men om du satsar en period och visar att du klarar dig själv kanske hon blir mer bekväm med att låta dig välja stall?

Om du sen väl får byta kanske det går att komma överens med dina vänner i stallet om att turas om med mockning och sånt. Men bli inte förvånad om din mamma inte tror att det kommer att lösa sig via samarbete med vännerna. Hon har det yttersta ansvaret och får därmed bestämma hur det ska vara. Hårt, men logiskt.

Jag har moppe så ja, jag har möjlighet att sköta det själv i stallet längre bort och det är jag villig att göra.

Förstår dock din tanke och tror det stämmer då hon hjälper mig i nuläget då jag inte går ner till stallet såvida jag inte ska rida eller på annat sätt umgås med hästen, pga att jag helt enkelt inte trivs av att vistas i stallet.

Ska försöka få motivation, fixa klart lite i skolan och sen försöka gå dit varje dag, det va vad jag försökte med när det blev för mycket och hela motivationen försvann, vet inte hur länge jag stod och grät med ponnyn över faktumet att jag inte kunde se till att hon får träningen hon skulle behöva. Känner mig otillräcklig för henne.

 

[palle11]

Jag fick en ponny som var utdömd för lynnesfel. Han var rent farlig. Han var också helt oskolad och 4-gångare med väldigt dålig ridexteriör. Han var så otroligt mkt för svår för mig.
Men jag kunde inte träna för någon eftersom mina föräldrar inte ville betala för det. Han gick då ej heller att lasta. Det tog oss 4,5 h att lasta honom vid köp. Då var det 7 pers som höll på, alla vuxna och erfarna utom min pappa och jag.
Skulle jag öht få ponnyn fick jag nöja mig med det som fanns och jag fick också åka dit och hem själv efter skolan. Det var mellan 75-90 minuters resväg enkel väg.
Stallet hade 3 boxar och det var jag och en snäll men mkt märklig, vuxen stallägare som delade stall. En bit bort fanns lite större stall med vuxna. Något år var min bästa vän medryttare på någon häst där 1-2 ggr/v. Men jag red oftast själv, om jag inte hade med mig någon kompis. Där fanns ridbana.
Jag blev filmad en gång av min mamma under den tiden. Och framsteg vete fasen om vi gjorde direkt mer än att hästen inte längre försökte ha ihjäl en.

Min familj hade väldigt mkt pengar. Så det var inte en fråga om att inte ha råd med mkt bättre ponny, bättre och närmare stallplats, lektioner, lastträningslektioner etc. Men de ville inte prioritera det. Och det var ju deras pengar. Det fick jag ju bara ta. Jag var glad åt att ens få ha en ponny.

Och att någon klantat sig och råkat sopa in en söm har jag varit med om flera ggr genom åren. Det har nog flera gjort. Klart det är surt och kan gå illa! Men misstag kan ske.

Ja, jag har ridit annorlunda ridstil och hållit på med trick och frihetsdressyr etc. Så visst har jag fått kommentarer om det och ev utrustning etc. Jag har också stått i stall där ridbanan kanske har traktor eller en häst eller ngt annat inlåst på.

När man har egna pengar kan man välja att slippa sådant. Men betalar andra får man ju liksom anpassa sig efter vad de känner är rimligt. Om det också är frågan om att dina föräldrar ska köra längre till annat stall så kanske de inte orkar det.
Jag förstår att du vill umgås med dina kompisar. Jag saknade också det då. Men då får man väl kanske annars fundera på vad som är viktigast, ponnyn eller hänga med kompisar.

Självklart är ponnyn viktigast för mig och jag kanske byter ämne nu men kände du dig någonsin otillräcklig för din ponny? Vad gjorde du åt det isf? Hur kunde du hålla motivationen uppe, blev det bättre?

Jag och min lån-ponny har gått igenom så mycket tillsammans och att släppa henne är verkligen det sista jag vill. Jag har tränat upp hennes galopper, hon har lärt mig va orädd. Jag har trafiktränat i flera veckor med goda resultat, och vi har lärt oss lita på varandra. Känner mig otillräcklig nu när vi "sitter fast" och inte kan komma framåt med lastning eller konditionsträning.

 

[tuaphua]

Självklart är ponnyn viktigast för mig och jag kanske byter ämne nu men kände du dig någonsin otillräcklig för din ponny? Vad gjorde du åt det isf? Hur kunde du hålla motivationen uppe, blev det bättre?

Jag och min lån-ponny har gått igenom så mycket tillsammans och att släppa henne är verkligen det sista jag vill. Jag har tränat upp hennes galopper, hon har lärt mig va orädd. Jag har trafiktränat i flera veckor med goda resultat, och vi har lärt oss lita på varandra. Känner mig otillräcklig nu när vi "sitter fast" och inte kan komma framåt med lastning eller konditionsträning.

Kan du prata med din mamma om att du känner så, dvs att du känner att du skulle behöva tränarhjälp?
Och liksom formulera det på så sätt att du känner dig otillräcklig och att du för hästens skull känner att du behöver hjälp?
Om ingen tränare kan åka ut till er kanske det går att träna via Ridesum tex några ggr tills ni kunnat lastträna.
Lastträning däremot behöver nog göras live för bästa resultat. Du kanske kan lyfta att om hästen blir sjuk bör det gå att lasta den för att åka till veterinär. Men om du förklarar det för mamma kanske ni kan ta ut en lasttränare.
Det kan ju vara bra att "välja sina strider", dvs kanske inte gnälla om skorna, någon mockning etc utan fokusera på vad du upplever vara det största problemet: att du känner dig ensam och otillräcklig.

Min ponny visste jag vad det gått igenom innan och varför han var som han var. Så jag kunde ändå utforma en viss plan. Men jag fick leta info själv genom en miljard böcker, filmer etc. Det var mkt blod, svett och tårar.
Jag jobbade också extra i proffsstall och kunde ta med en del av den lärdomen till min häst. Och extrapengarna kunde sedan gå till någon lektion senare. Jag red alla hästar jag fick för att lära mig mer.
Till slut blev vi tvugna att byta stall iom att det lades ned. Då hamnade vi i stall med många i min ålder. Men det var så hemsk stämning där! Jag var inte med i dramat. Men jobbig miljö att vara i. Ett år senare flyttade vi till ett trevligt stall. Där kunde jag jobba extra lite med att sköta andras hästar vid deras lediga dagar. Till slut fick jag rida en del som hade duktigare ägare som utbildat sina hästar med. Och jag hade råd att träna mer. Mina föräldrar insåg väl också efter några år att lektioner kanske inte var så dumt ändå och sponsrade en del av det.

 

[prinsessfeminist]

Jag tror motivationsbristen kommer av stallet. Finns möjlighet att byta stallplats?

I så fall hade jag provat det. Om motivationen inte återkommer då, då kan det vara läge att fundera.

Min dotter trivdes inte i stallet och vi bytte. En period blev motivationen större igen, för att sedan dala.

Det var inte bara stallet, visade det sig, utan också en allmän känsla. (Som jag tror skyldes lite på stallet)

I och med att vi bytte stall var det lättare att klura ut vad som kanske egentligen var problemet.

Så behöver det inte vara för dig, och om du hittar ett stall som fungerar bra och motivationen återkommer, så är det väl värt jobbet att leta rätt plats för ponnyn och dig!