Sparrisen123
Trådstartare
Min häst, eller antagligen jag, har varit helt hopplös på sistone. Försöker sticka när jag rider ut, fungerar oftast bra i ridhus/på banan men kan ibland i dressyren bara "stänga av" och hamna bakom lod. Och som sagt, ute drar han eller hamnar med huvudet upp i luften i slängtrav eller vad som helst 
Nästan varje ridtur (med eller utan sällskap - han är likadan oavsett) slutar med massor av (urspårade) bråk och missförstånd från både hästen och min sida. Jag hoppar av, oftast med gråten 2 mm från att komma ut, och orkar helst inte se på min häst ens, så less är jag på honom och säkert han på mig också.
När vi kommer tillbaka till stallet igen (det kan handla om allt mellan 200 m till 2 km...) brukar jag oftast känna mig jättedum och klappa och gosa extra mycket.
Eftersom dagen innan oftast slutar illa, blir ju dagen därpå därefter... Inte alltid iofs, igår var det dressyrträning och han gick jättebra och vi hade skitkul både hästen och jag. Idag skulle vi egentligen ha ridit lite lugnare (typ skritt och någon trav), men jag bestämde mig för att trava lite mer än jag tänkte eftersom han krånglade lite väl. Och så gick det bara utför och han totalt sket i mig.
Nu är jag både världens hemskaste människa (mot lilla hästen alltså, tycker jag men förmodligen inte många andra) och supertrött på att rida honom. Samtidigt som jag vill, jag älskar att rida och träna inför tävlingar och allra mest att tävla. Kanske lite prestationsångest som ligger bakom, utesäsongen börjar och han har alltid gått bättre ute osv. Dessutom har vi knappt tävlat alls hitills i år.
Hursomhelst behöver jag tips på hur vi ska ta oss ur den här onda cirkeln. Andra hästar rider jag utan problem, min häst stormtrivs jag egentligen med och vi brukar normalt sett passa superbra med varandra men för tillfället är han en mardröm (om än en väldigt söt och charmig sådan som jag älskar mest i hela världen, men just i ridningen allt för ofta altså) för mig och jag en mardröm för honom. Så någon som har tips?
Nästan varje ridtur (med eller utan sällskap - han är likadan oavsett) slutar med massor av (urspårade) bråk och missförstånd från både hästen och min sida. Jag hoppar av, oftast med gråten 2 mm från att komma ut, och orkar helst inte se på min häst ens, så less är jag på honom och säkert han på mig också.
När vi kommer tillbaka till stallet igen (det kan handla om allt mellan 200 m till 2 km...) brukar jag oftast känna mig jättedum och klappa och gosa extra mycket.
Eftersom dagen innan oftast slutar illa, blir ju dagen därpå därefter... Inte alltid iofs, igår var det dressyrträning och han gick jättebra och vi hade skitkul både hästen och jag. Idag skulle vi egentligen ha ridit lite lugnare (typ skritt och någon trav), men jag bestämde mig för att trava lite mer än jag tänkte eftersom han krånglade lite väl. Och så gick det bara utför och han totalt sket i mig.
Nu är jag både världens hemskaste människa (mot lilla hästen alltså, tycker jag men förmodligen inte många andra) och supertrött på att rida honom. Samtidigt som jag vill, jag älskar att rida och träna inför tävlingar och allra mest att tävla. Kanske lite prestationsångest som ligger bakom, utesäsongen börjar och han har alltid gått bättre ute osv. Dessutom har vi knappt tävlat alls hitills i år.
Hursomhelst behöver jag tips på hur vi ska ta oss ur den här onda cirkeln. Andra hästar rider jag utan problem, min häst stormtrivs jag egentligen med och vi brukar normalt sett passa superbra med varandra men för tillfället är han en mardröm (om än en väldigt söt och charmig sådan som jag älskar mest i hela världen, men just i ridningen allt för ofta altså) för mig och jag en mardröm för honom. Så någon som har tips?
