Sv: Mirage min älskade hund
Åh vad jag känner igen mig.. Min dobbis lämnade mig i plötslig hjärtdöd i mars och jag trodde aldrig mina tårar skulle ta slut. Och precis som du beskriver, alla dessa rutiner som man haft, eller saker som man gjort ihop..
Dagen efter min prins dog så spöregnade det, och när jag på morgonen inte orkade vara hemma utan satt mig i bilen för att åka till mina föräldrar, och det första jag möter är en dam med sin hund, minns jag så väl hur jag bara grinade å grinade, och sa högt för mig själv "jag vill också ha en hund att gå med i regnet".
I 2månaders tid grät jag mig till sömns, så fort jag vaknade började tårarna spruta. Jag klarade inte av att va själv, för då vart allt så himlans jobbigt. Alla sa åt mig att jag kanske skulle skaffa en ny hund, så jag fick annat att tänka på. Men jag kände det bara som ett svek emot min avlidna själsfrände. Aldrig i livet skulle jag kunna skaffa en ny hund! Det fanns bara en hund för mig, och han var borta. Jag stängde bort omvärldens, gick knappt utanför dörren, tappade lusten för mina övriga intressen, åt ingenting(tappade 4kg på 5dagar) osv.
Då jag redan gått igenom massa tråkigheter innan detta hände, så gick jag redan hos en kurator och pratade. Vilket var toppen för mig. Hon fick mig att bearbeta sorgen på rätt sätt, utan henne hade jag nog fastnat i denna depression.
Idag så saknar jag honom fortfarande något alldeles fruktansvärt mycket. Varje kväll när jag ska sova pussar jag honom godnatt på ett fint foto jag har utav honom bredvid min säng. Jag har framkallat massa bilder på honom, och han har fått en egen vägg med fotografier på i sovrummet. Hans aska står i en urna bredvid min säng än så länge. Ska så småningom göra ett litet hörn med tex ett litet bord där den kan stå tillsammans med ett foto utav honom.
Man tror det inte när sorgen är som värst, att tiden läker alla sår, men det gör den faktiskt. Vilket jag insett för bara någon dag sen. Tårarna rinner med jämna mellanrum, men nu oftast följs det upp med skratt, alla fina och roliga minnen. Jag kommer alltid sakna honom, för han var mitt allt. Och han kommer alltid vara den där speciella varelsen som jag lärde en massa, men som också lärde mig en massa nytt.
Att sammanfatta hur man ska komma igenom det är mitt svar: tillåt dig själv att vara ledsen, sörj så mycket du själv tycker - ingen kan komma och säga åt dig att du sörjt för länge eller att du sörjer på fel sätt. Men om du däremot tycker dig fastna i ditt sorgearbete, så var inte rädd för att söka profssionell hjälp. Prata mycket om din vän, man ska inte vara rädd för att prata.
Jag hämtade förra veckan hem en ny dobermann, en 6månaders chokladpralin. Jag bestämde mig bara 4 dagar, innan jag hämtade honom, för att jag nu var redo för en ny.
Jag ångrar mig inte en sekund. Jag saknar min gamla dobermann exakt lika mycket idag som när han gick bort, jag tänker på honom dagligen och gråter fortfarande över honom. Men det känns lättare nu. Och min nya hund har fått mig att må bättre igen. En dag vet jag att han kommer få mig att må lika bra som min förra hund. Att skaffa en ny vän vet man själv när man är redo för, det ska ingen annan komma och bestämma. Och man ska tillåta sig vara hur ledsen man vill
Stor styrke kram!
