O
oroligmamma
Jag behöver hjälp, eller rättare sagt min son.
Han är 12 år gammal, är duktig i skolan men ibland vid läggdags så säger han att han vill byta skola.
Jag frågar förstås varför och till svar får jag att han blir mobbad.
Han förklarar situationen och i slutändan så känner jag eller uppfattar det hela inte som mobbning utan mer att min son tar åt sig lite för mycket av det som händer. Oftast handlar det om att de lekt någon lek på rasten och om någon är lite för hårdhänt så tar han det på allvar och ger igen, mycket värre.
Han pratar hela tiden om att han ska slå ner dom, göra si och så, men det hela handlar om att slåss.
Han säger också att de säger fula ord till honom, att de putter honom när han går förbi m.m
Min son har inte svårt att få kompisar, är väldigt omtänksam om sina kompisar och mindre barn. En riktig tjejtjusare och egentligen en ganska populär kille.
Man ska ta allt på allvar, det gör jag och har alltid gjort, speciellt sådana här saker men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka sådana här saker.
Eftersom jag vet att han är känslig och tar åt sig saker och händelser lätt, samt att många gånger är det inte så allvarligt som han vill få det att framstå, så vet jag inte hur jag ska reagera och agera.
Det är jättesvårt att förklara men man säger ju att "den som ger sig in i leken får leken tåla" men han är den som inte "tål", och det är detta som gör att jag kanske inte riktigt tror att det är så allvarligt som han säger.
Jag ska ta kontakt med en barnpsykolog så vi kan få hjälp för det är jobbigt för oss som föräldrar men framförallt vår son.
Det som oroar mig är att han hela tiden säger att han ska slåss. Det tycks vara det enda som är hans lösning. Vi har pratat med honom att det bara blir värre, det löser inga problem. Vi har sagt till honom att be lärarna om hjälp om det uppstår någonting på rasterna, att han ska ignorera dom som håller på stökar men det hjälper inte.
Den här sitationen har uppkommit förr men dagen efter så har allt varit bra igen och de har lekt m.m som om det aldrig har hänt något.
Jag vet att ni inte är några psykologer men kände bara för att skriva om det, lätta på trycket lite grann. Kanske finns det någon som har några visa ord att skriva.....
Vill också säga att vi är en helt vanlig familj med en "vanlig" syn på livet. Vi har alltid varit positiva och gett stöd åt vår son. Han får göra sånt som alla barn i hans åldrar gör,vi ser till att han mår bra och att han har allt han behöver.
Han är 12 år gammal, är duktig i skolan men ibland vid läggdags så säger han att han vill byta skola.
Jag frågar förstås varför och till svar får jag att han blir mobbad.
Han förklarar situationen och i slutändan så känner jag eller uppfattar det hela inte som mobbning utan mer att min son tar åt sig lite för mycket av det som händer. Oftast handlar det om att de lekt någon lek på rasten och om någon är lite för hårdhänt så tar han det på allvar och ger igen, mycket värre.
Han pratar hela tiden om att han ska slå ner dom, göra si och så, men det hela handlar om att slåss.
Han säger också att de säger fula ord till honom, att de putter honom när han går förbi m.m
Min son har inte svårt att få kompisar, är väldigt omtänksam om sina kompisar och mindre barn. En riktig tjejtjusare och egentligen en ganska populär kille.
Man ska ta allt på allvar, det gör jag och har alltid gjort, speciellt sådana här saker men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka sådana här saker.
Eftersom jag vet att han är känslig och tar åt sig saker och händelser lätt, samt att många gånger är det inte så allvarligt som han vill få det att framstå, så vet jag inte hur jag ska reagera och agera.
Det är jättesvårt att förklara men man säger ju att "den som ger sig in i leken får leken tåla" men han är den som inte "tål", och det är detta som gör att jag kanske inte riktigt tror att det är så allvarligt som han säger.
Jag ska ta kontakt med en barnpsykolog så vi kan få hjälp för det är jobbigt för oss som föräldrar men framförallt vår son.
Det som oroar mig är att han hela tiden säger att han ska slåss. Det tycks vara det enda som är hans lösning. Vi har pratat med honom att det bara blir värre, det löser inga problem. Vi har sagt till honom att be lärarna om hjälp om det uppstår någonting på rasterna, att han ska ignorera dom som håller på stökar men det hjälper inte.
Den här sitationen har uppkommit förr men dagen efter så har allt varit bra igen och de har lekt m.m som om det aldrig har hänt något.
Jag vet att ni inte är några psykologer men kände bara för att skriva om det, lätta på trycket lite grann. Kanske finns det någon som har några visa ord att skriva.....
Vill också säga att vi är en helt vanlig familj med en "vanlig" syn på livet. Vi har alltid varit positiva och gett stöd åt vår son. Han får göra sånt som alla barn i hans åldrar gör,vi ser till att han mår bra och att han har allt han behöver.