Precis så blev det för mig, exet satte igång processen men när jag kände efter så hade jag varit på väg bort länge men hållit kvar av någon sorts konstig lojalitet/inte villa känna att man misslyckats/inte vågat. När exet sen ville prata efter en veckas "paus" så hade jag redan hunnit skriva och skicka ett 2 sidor långt argt brev där jag talade om för honom vilken ouppskattande, självupptagen, bekväm fegis han faktiskt var/är och hur jag hade insett att han hade tagit mig och vårt förhållande helt för givet utan att lägga ett grams ansträngning eller intresse på vårt förhållande på 1.5 år medans jag engagerat mig för 2 och sen hade han mage att säga att han behövde tänka över vad han vill för det kändes inte som "det gjorde i början" (7 år tidigare). Så han satte igång men jävlar i min låda vad jag var avslutade det för min egen del när den där pausen var slut. Det kändes så sjukt bra att välja själv och inte bara bli bortvald. Att bestämma vad man själv vill ha och inte bara rätta sig efter någon annans beslut fick mig att växa som person.Jag säger inte att det är såhär för dig, men ibland kan en sådan här händelse komma som en befrielse också. Man slipper fatta det där svåra beslutet själv, hen gjorde det på sätt och vis åt dig. Dörren är öppnad. Det kan sluta hur bra som helst! Lycka till!