Så vackert, poetiskt skrivet och underbart att det går igenom i text... För det är precis så det känns... ❤Så otroligt fin. Svämmar över av kärlek och sorg.
Jag är så glad att ni har många omkring er och att ni verkar få så mycket stöd av det, av att vara i det som är. Som att den kärlek ni levt och du beskriver att han är, lever kvar på alla de här andra sätten. Den verkar forsa kvar i ert liv fast hans kropp inte orkade det mer.
På datorn fungerade länken. Så varm och fin dödsannons
.
Det känns så starkt, det där att jag vill träffa alla. Att DELA sorgen. Det lindrar. Så det var både för mig och för honom. Nu har vi träffats och är inte längre "fiktiva" personer ur J:s hjärnas persongalleri - för varandra. Flummigt, men orkar inte värka fram bättre formuleringar...
Djupa andetag
Det är möjligt att du precis går ur chockfasen. Det kan vara tungt, kännas i kroppen och golva en.
Kroppen säger jag vill vila nu. Så nu är det dags att göra bara de absoluta måstena.
Din kropp säger att nu är det dags att vila och lyssna inåt. En del av sorgeprocessen. När min pappa gick bort så hade han varit sjuk i nio år och jag var helt slut både fysiskt och mentalt. Det enda jag kunde göra var att gå i Slottsskogen och fotografera blommor och gråta. Det var på något konstigt vis läkande för mig. Vad som är rätt för dig kan du bara känna men att vara ett maskrosfjun i vinden är inte konstigare än att vara stark och handlingskraftig. Du fick en fruktansvärd och ofattbar chock. Sorg är så individuellt och faserna ser så olika ut, det finns inga rätt eller fel du får bara vara precis som du är. Nu ska du ta all hjälp du får från vänner och familj så du får vila. Kram till dig och dina fantastiska barn. Håller med. När min mamma dog trodde alla att min syster skulle bryta ihop (hon var 19år, bodde fortfarande hemma och stog mamma väldigt nära). När min syster inte gjorde det pratade alla om hur stark min syster var. Hon har i efterhand sagt att det var jobbigt att höra det hela tiden, hon upplevde själv att hon "bröt ihop" inombords men ville inte göra det bland andra och sen fick hon känslan av att det var ngt som vara bra, att vara "stark".
Jag har tänkt på att du fått så mycket feedback och komplimanger kring din styrka. Det är precis lika ”rätt” att vara maskrosfjunig, ha ont och vara svag. Din kropp hjälper dig att hantera och bära, den hjälper dig så du inte hamnar i ”stark är bra och stark ska jag va i det här”, den är också del av den där kärleksforsen som virvlar runt er även om den gör ont och inte funkar som den brukar. Kroppen har en annan intelligens än vad huvudet kan förstå, men jag är övertygad om att det där är kroppens kloka sätt att vara i sorgen.
Vad fint det låter med sakerna ni valt ut tillsammans.
Tack för omtanken. ❤
Hoppas ni får en fin dag och kan känna att det är helt ok och alldeles naturligt att djup sorg och stor glädje kan rymmas inom och runt en på samma gång 
