Min kompis har en ätstörning...

[Fossing]

Något jag har misstänkt i ett par månader, men fick mer "bevis" på i helgen (om man nu kan säga "bevis", men ni förstår säkert vad jag menar).

Jag har kännt min kompis i ett år nu, och hen har alltid varit smal. Vi har setts mycket ute och i sociala sammanhang där det inte faller sig naturligt att man äter (dvs inga fikor, middagar etc), så jag har liksom inte förstått vidden av det. Ibland har andra i sällskapet ätit, men inte min kompis för hen "åt tidigare" etc. Jag har inte tänkt så mycket på det. Man kan ju vara liten i maten, liksom, och faktum är att jag väldigt sällan har ätit i hens sällskap heller.

Men, i början av sommaren gjorde vi en resa tillsammans. Vi delade rum, vilket innebar att vi var i varandras sällskap exakt hela tiden i fem dagar. Under dessa fem dagar åt hen ett par kex och en bagel.
Jag blev orolig, givetvis, och började försiktigt fråga, men det var svårt (såklart).
Vi sågs inte så mycket under sommaren, men nu har vi börjat ses igen. I helgen visade jag prov på min vanliga sociala kompetens, klampade in och frågade rätt ut "När åt du sist?", "Vad åt du?", "Är du obekväm att prata om det här?" etc... Jag har svårt att linda in saker.

Min kompis äter extremt lite, springer mycket (1-2h/dag minst), och är nog generellt sätt rätt olycklig och ensam. Hen har svårt att prata om det, och sa att ingen av våra gemensamma vänner har lagt märket till eller frågat hen om det (inkluderat hens bästa barndomsvän). Hen ville inte att jag skulle berätta för någon, hen vill inte vara till besvär eller verka svag. Hen vill inte ha hjälp för hen vill vara smal, smalare.

Kanske kan tillägga att hen är en medelålders man som bor i en by utanför Birmingham. Jag vet att jag har skrivit "hen" i hela texten ovan, det var innan jag insåg att ni troligtvis kan komma med bättre råd om jag förklarar hela situationen istället för bara en del. Han är en "proper black country guy", om ni förstår, och jag tror att jag är den enda som ser & förstår vad som pågår.

Så vad fan gör jag? Hur kan jag hjälpa?

 

[Fossing]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Ingen som har gatt igenom samma sak? Dvs en kompis med atstorning?

 

[tott]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

En min kompis har en kompis som hade ätstörning. Min kompis bjöd ofta kompisen på mat och satt och tittade på så att denna åt. Hon släppte inte heller hem sin kompis genast efter middagen för att minimera risken att hon spydde upp det hon fått i sig.
Att fråga (som du gör) och kräva ärliga svar är också bra, tror jag.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Kan ju aldrig ha varit framgångsrikt. Det är inte i maten som problemet sitter. Jag har varit döende i anorexi och sjuk i många år så jag vet precis vad saken handlar om. Det är en psykisk ohälsa som bara gett uttryck via maten, ett kontrollbehov och det är maten man valt att kontrollera. Det finns nog de som mår precis lika dåligt men istället kanaliserar sin ångest genom nåt annat. Äta kan man ofta göra om man vet att man kan kompensera för det sen, det behöver inte vara genom att kräkas (jag gjorde aldrig det under alla mina år) utan det kan vara motion, fasta dagen efter, inte äta nåt innan osv. Man blir oerhört skicklig på att få det att se ut som att man beter sig vettigt. Jag lurade tom sjukvårdspersonalen och kan man det så kan man definitivt lura "vanliga dödliga".

TS - ta kontakt med någon anhörigförening eller liknande. Där får du bra och profsiga råd. Tex friskfri.se/

 

[sona]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Fast det är ju din sanning. För min del svalt jag mig för att jag var tjock, inte för att kontrollera. Jag väger dubbelt nu mot vad jag gjorde som minst, och jag ser likadan ut i mina ögon, jag har alltid varit så här tjock även fast jag hade ett bmi på 16. När jag åt mådde jag väldigt dåligt av det, jag inbillade mig att folk satt och tänkte på att jag var så tjock och att jag inte borde äta. Jag vägde mig ett par gånger om dagen för att se så att jag inte gick upp någonting.
Dock hjälpte det inte att tvinga i mig mat, det fick mig att må ännu sämre.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Nog gjorde jag det också för att jag var tjock, utlösande faktor var definitivt att jag var för mullig och i kombination med bristande självkänsla och att jag fått gliringar från en väldigt otaktisk tränare så blev det droppen (var då 16-17 år). Om än min kroppsfixering såklart varit osund sedan mellanstadiet. Men i grunden handlar det om kontroll, när man inte har känslan att man har kontroll så söker man något att kontrollera och maten är bland det första vi lär oss att kontrollera redan som barn. Det är ju känslor som är grunden till problemet, inte maten.

 

[Kjerulfia]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Jag antar att du bor i Bham eller där ikring. Fråga din husläkare vilken hjälp det finns att få runt Bham och om det finns anhörighjälp eller liknande.

Om han ses som/är en "proper black country guy", så kan det ju vara så att omgivningen eller han själv inte vill se, att det är något som absolut inte förekommer hos den kategorin människor (medelålders män som ska vara karlakarlar).

Jag har själv bott i Birmingham under en längre period och tror jag vet vilken sorts man du menar.

 

[kenttjej]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Min ex-flickvän har bulimi, vilket hon berättade för mig kort tid efter att vi blivit ihop. Hon var väldigt bra på att dölja det till en början men när jag visste om det så såg jag väldigt många tecken på hur dåligt hon mådde. Vi pratade ganska mycket om självkänsla och synen på den egna kroppen, vad som är normal mängd mat och om träning o sånt. Hon sa att hon mådde bättre medan hon umgicks med mig för att hon tyckte att jag åt sunt och hälsosamt och normalstora portioner.

Jag undvek så gott jag kunde att prata om utseendefixering och vad som är tjockt o smalt osv, och framförallt om mina egna skavanker. Jag sa aldrig nåt negativt om mig själv inför henne eller om att "ååh jag borde hålla igen lite med allt godis och onyttigheter". Jag märkte hur sånt prat påverkade henne väldigt negativt och ville inte elda på ytterligare.

Tillslut tyckte jag att situationen blev ohållbar, hon sökte mycket stöd hos mig vilket var helt ok, jag hade tid och ork att stötta henne men kände mig maktlös och kunde egentligen inte hjälpa henne. Det jag hjälpte henne med tillslut var att söka professionell hjälp hos ätstörningsklinik och jag följde med henne på de första mötena. Tyvärr är det så att det är helt frivilligt att gå dit eller att inte göra det eftersom hon inte var livshotande undernärd. Och det är det som är avgörande, att den sjuka själv vill ha hjälp. Hon hade insett att hon va sjuk men hade inte orken att bearbeta det då det var så jobbigt och så mycket känslor inblandat.

Så mina tips är att undvika att prata nervärderande om utseende, om bantning, hårdträning, dieter osv för att inte spä på de tankarna ytterligare. Däremot att prata om sjukdomen och vad som är normal mängd mat o träning kan vara bra. Hjälp din vän att ta kontakt med sjukvården om denne vill ha din hjälp, du kan i alla fall presentera alternativ och förklara att vännen är berättigad till och i behov av hjälp. Många tror inte att de är tillräckligt sjuka.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Så fantastiskt starkt av dig! Jag önskar att jag haft nån som du, speciellt efter att jag ansetts vara frisk. När man är sjuk har man mkt hjälp från vården osv men när man blir friskskriven är det en helt annan sak. Jag har fortfarande mina svårigheter, om än de inte syns nuförtiden. Jag kommer alltid vara på min vakt om folk tycker jag äter för mkt eller ev skulle kunna tycka det. Jag har svårt att äta avslappnat i större sällskap eller med nån jag inte känner. Kan heller inte äta direkt avslappnat med nån jag anser ha en felaktig syn på mat och portionsstorlekar osv då jag alltid tycker jag äter för mkt och att folk nog tänker det om mig också... Jag har svårt att äta onyttigheter eftersom jag alltid tror att folk tänker "det borde inte hon göra som är så tjock".

Så ja, hjärnspöken är vad det är. Inte blir det lättare av fixeringen i hela samhället.

 

[MM]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Du kanske kunde be honom läsa om ätstörningar och fråga om han känner igen sig?

Jag visste inte att jag var så fast i en ätstörning förens min vän bad mig slå upp bulimi på Wikipedia. 2 månader senare skickade jag in en egenremiss med lite stöd härifrån. Varit i behandling i snart 4 år. Det finns hjälp att få bara man får upp ögonen över hur sjuk man är.

Finns där och stötta honom. Det är jättesvårt att vara själv i en ätstörning.

 

[Fossing]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Tack for alla svar! Verkligen uppskattat! Jag alskar Buke vid sadana har tillfallen!

Ska forsoka svara alla pa en gang har.
Jag tror/vet precis som stjarnfrukt att maten egentligen bara ar ett uttryck for att han mar daligt. Jag fick mer eller mindre ur honom att maten ar nagot han har kontroll over, nar han (enligt honom) inte kan paverka sa mycket annat i sitt liv.
Kjerulfia, problemet ar att jag bor 2h bort (London). Annars hade jag kunnat ta tag i den pa ett mycket mer konkret satt. Jag tror att man kan prata om det till en viss grans, men sedan ar det hands-on action som galler. Inte sa att jag skulle tvinga honom att ata, men att stallas infor vardagssituationer ar det absolut svaraste nar man har problem med sant har. Jag har sjalv otroligt mycket angest = depression sa jag vet precis hur han har det.
Och ja, som du sager, han ar (till det yttre) en san dar karlakarl som jobbar pa fabrik och bor i Coseley och inte har nagon kontakt med sina kanslor. Fast inuti ar han valdigt annorlunda mot detta, men han har liksom ingenstans att slappa ut det och ingen att prata med. Han sa att om hans pappa fick veta det har skulle han nog sla ihjal honom. Tyvarr tror jag inte han overdrivde speciellt mycket.

Till pa kopet misstanker jag att han dricker for mycket ocksa. Men jag vagar inte be honom minska pa det, eftersom kalorierna i ol formodligen ar det som haller honom vid liv for tillfallet.

Hans mobil gick sonder i helgen och han svarade inte pa sms/samtal pa ett par dagar. Jag var _jatteorolig_ att det skulle ha hant nagot! Han sa ocksa att "Na man dor inte forran fettet runt hjartat blir sa svagt att det inte orkar halla ihop hjartmuskeln langre". Det bevisar ju bara att han har tankt pa det!!!
Nu ska han borja springa (tavla, maraton) igen. Forra gangen han gjorde det gick han ner till under 50kg (han vager val 55-56 kg nu, han ar kanske 175 lang). Vill inte tanka pa det...

 

[kenttjej]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Du kanske kan anförtro dig till någon du litar på och som har sunda matvärderingar? Det kanske skulle hjälpa dig att prata om det.

 

[Sofie_B]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Jag tror att det bästa är att inte fokusera så mycket på ätandet i sig. Som du och många andra är inne på så är det ju sällan maten i sig som är problemet utan det är ett sätt att kanalisera att man mår jäkligt dåligt i livet i övrigt. Det är väldigt få lyckliga, välmående människor som älskar sitt liv som hamnar i ätstörningar.

Vad är det som gör att han mår dåligt? Kan han ändra sin livssituation på något sätt? Kan du hjälpa till (fråga honom det)? Finns det kanske något han tycker är jäkligt roligt som han kan ta upp?

Jag vill påstå att det är nästintill omöjligt att bli av med ett destruktivt beteende om man inte lyckas åtgärda det som gör att man mår dåligt. Och om ni nu skulle fokusera på att åtgärda matproblematiken tror jag bara att det kommer att leda till att han dricker ännu mer.

 

[Maqurell]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Det finns vissa kliniker som är specialiserade på just ätstörningar (här i Sverige i varje fall). Vänd dig till en sådan för hjälp och råd. Som många skriver så är det ett form av kontrollbehov som tar sig uttryck genom maten.

Jag skulle nog tala klarspråk med dig vän och säga: -Jag tror du har en ätstörning och vill hjälpa dig att hjälpa dig själv. Att sätta sig och tvinga i honom mat skapar bara ett ytterligare tvång. Proffshjälp och eventuell läkarvård är the way to go.

Lycka till (och ser jag dig dra honom i öronen till en klinik så tittar jag åt ett annat håll)

 

[stjarnfrugt]

Sv: Min kompis har en ätstörning...

Vem har det idag? Jag vet då inte en enda som pratar om annat än dieter, viktnedgång och annat korrigerande av kroppen. Även om de inte har en sjuklig inställning kan jag inte lita på att det är normalt eftersom allt genomsyras av alla dessa dieter idag, nu senast 5:2 som verkar vara den nya religionen...

Där jag bor har jag inte den relationen till någon. Jag har heller inte tid att ta upp det igen nu när jag jobbar konstiga tider och är i stallet varje dag, min pojkvän har inga rutiner alls kring mat så det skulle innebära att jag får ragga upp en ny kontakt för att stödja mig på sin fritid och det är inte så intressant. Jag har sökt hjälp här en gång och gick i samtal i ett år när jag kände att jag var på väg tillbaka och ville ha ett avslut en gång för alla. Tänkte att i ett nytt landsting kanske de har andra metoder som passar mig bättre än där jag bodde förr. Men jag blev avskriven efter ett år då jag inte tog till mig behandlingen...

För mig är det som funkat bäst att ha mkt annat att stå i, som att ha häst. Då har jag inte lika mkt tid och energi att lägga på att banta och planera måltider. Men jag har på nåt vis förlikats med att det är såhär jag kommer vara. För mig är det lika naturligt att räkna kalorier och nojja över kroppen som att gå på toa eller betala räkningarna.