Men skit då

Idag fick jag återkoppling från psykmottagningen. Jag ringde ju dit igår då jag inte hört något på två veckor efter mitt senaste samtal dit. Den information jag fick var att jag ska remitteras tillbaka till vårdcentralen . Där har de bara en kurator och denna får man inte träffa oftare än var tredje vecka .

Skit liksom. Jag ser den "hjälpen" som ingen hjälp alls. Jag har träffat den kuratorn en gång tidigare och har inget förtroende för henne. Hela jag är i ett enda stort motståndsläge gällande det här arrangemanget. Det blir inte bra.

Får jag gråta nu?

 

[Magiana]

Tror inte det är orsaken till att du inte återupplever händelser. Jag återupplever händelser trots att det var vardag att dessa skedde och det är väldigt vanligt. Vet inte om du har PTSD (?) men symptomen kan ju se lite olika ut och vara olika svåra.

Ingen har sagt rakt ut att jag har det men psykologen nämnde EMDR vid ett tillfälle när vi pratat om jobbiga saker och jag googlade på det efteråt och lärde mig då att det används för att behandla trauman. I mitt fall skulle det i så fall antagligen röra sig om komplex ptsd, vilket inte finns som diagnos. Proffsen har inte kommit överens om diagnoskriterierna.

Jo, allt kan ju se lite olika ut. Jag känner delvis igen mig i beskrivningar om det, både gällande vad som kan orsaka det och symptom.

 

[Mabuse]

Jag har nog inte flashbacks på det sätt som jag tror att flashbacks förekommer. Det är mer att jag i vissa situationer tror att händelser som hänt kommer att hända igen. Eftersom det gjorde ont så vill jag inte att det ska hända igen. Jag känner mig helt försvarslös inför de känslor de väcker. Så jag har ett undvikande beteende gällande dessa saker.

Det låter som flashbacks, tycker jag. Nuet glider ihop med dået, det är som att man är tillbaka i traumasituationen och kommer uppleva den igen. Att den inte hör till det förgångna, utan är som ett parallellt rum där man hela tiden riskerar att sugas tillbaka och vara med om det som hände igen.

Terapin består i att man får utsätta sig för såna situationer, och vara i dem tills känslorna klingar av. ”Det händer inte nu” var kärnan i terapin jag fick, när känslan av att vara tillbaka kommer så får man ihärdigt tänka att det faktiskt inte händer nu, det var då. Det som hände, det kan aldrig hända igen på det sättet, det är dåtid. Det känns som att det händer igen, och man är tillbaka, men det är inte så.

Så terapin handlar dels om att utsätta sig för liknande situationer tills de slutar skrämma en, dels att öva sig i inte sugas tillbaks, att stanna kvar i nuet. Det förgångna är borta och kommer aldrig tillbaka. Det händer inte nu, som sagt.

Har det varit något tal om att du skulle få gå i traumabehandling?

 

[Mabuse]

Det tycker nog inte jag. Jag tror att flashbacks är mer drabbande akuta känslor än att något får en att tro att något obehagligt ska hända igen. Närmar man sig platsen där man körde av vägen och känner oro = ingen flashback. Får man i stället ögonblicksbilder av när bilen rusade mot ett träd = flashback.

Nej, flashbacks vid PTSD funkar inte så. Det är att man emotionellt flyttas tillbaka, inte att man ser bilder framför sig som ett minne, utan man flyttas känslomässigt tillbaka. Det som skiljer en flashback från ett minne är att om man minns, då uppfattar man skillnaden mellan nu och då: Nu står jag här, men jag minns då, när bilen rusade mot ett träd.

När man får en flashback så smälter nu och då ihop: jag är tillbaka i situationen, det känns återigen som att bilen kommer smälla in i trädet och jag kommer dö, det som hände då händer igen, nu är då.

Det är det som gör det så otäckt, det är mer som en mardröm där det hemska händer på riktigt, än ett minne där man blir påmind om det hemska som hände då. Det innebär inte att man ser bilder (det har jag aldrig gjort vid en flashback, iaf), utan att man känslomässigt är tillbaka. Man är tillbaks i den hemska situationen, och den händer igen.

 

[tuaphua]

Hur menar du att du blev för prestationsinriktad? Hur påverkade det?

Jag har pga uppväxt och tidiga trauman haft lätt att stänga av. Så pass att kbt blev för mkt ”göra uppgifter” utan att vi fick tag i känslorna och kunde påverka dem. Jag var tydligen ett extremfall i att stänga av så pass att det blev så att jag inte kunde känna hur mkt jag än ville och kämpade.
Så jag kunde forcera mig igenom alla uppgifter utan att vi nådde känslorna. Jag gick in för det stenhårt och pressade på, utförde och försökte utmana mig själv och mina triggers. Men känslorna och logiken var totalt åtskilda. Svårt att förklara!
Det tog tyvärr flera år innan det började normaliseras.
Kbt gav mig en del verktyg. Men det blev inte nog.
Min terapeut hade dock själv mer frångått KBT till förmån för Schematerapi. Så hon verkar ju själv tyckt att metoden inte var helt komplett. Nu forskade hon och arbetade främst med just trauma-bearbetning. Så det kan ev bero på det. Det vet jsg inte.

 

[Magiana]

Jag har pga uppväxt och tidiga trauman haft lätt att stänga av. Så pass att kbt blev för mkt ”göra uppgifter” utan att vi fick tag i känslorna och kunde påverka dem. Jag var tydligen ett extremfall i att stänga av så pass att det blev så att jag inte kunde känna hur mkt jag än ville och kämpade.
Så jag kunde forcera mig igenom alla uppgifter utan att vi nådde känslorna. Jag gick in för det stenhårt och pressade på, utförde och försökte utmana mig själv och mina triggers. Men känslorna och logiken var totalt åtskilda. Svårt att förklara!
Det tog tyvärr flera år innan det började normaliseras.
Kbt gav mig en del verktyg. Men det blev inte nog.
Min terapeut hade dock själv mer frångått KBT till förmån för Schematerapi. Så hon verkar ju själv tyckt att metoden inte var helt komplett. Nu forskade hon och arbetade främst med just trauma-bearbetning. Så det kan ev bero på det. Det vet jsg inte.

Jag tror att jag förstår hur du menar. Logiken och känslorna är inte alltid överens. Kanske är det därför jag själv upplevt terapin som en ta-sig-i-kragen-terapi, framförallt när jag jobbade med panikångesten. I mitt fall kunde jag komma till någon slags funktionsduglighet, ända tills något hände som triggade igång det hela igen.

 

[Trissa]

Det kom upp reklam i mitt fb-flöde om att träffa psykolog i en app, och då tänkte jag på dig, @Magiana. Skulle det vara något för dig? Om det formatet funkar så finns det ju fler att välja mellan, och du skulle kunna hitta någon du trivs med.

 

[Magiana]

Det kom upp reklam i mitt fb-flöde om att träffa psykolog i en app, och då tänkte jag på dig, @Magiana. Skulle det vara något för dig? Om det formatet funkar så finns det ju fler att välja mellan, och du skulle kunna hitta någon du trivs med.

Jag har funderat på det då jag själv hittat en app om det, men jag har inte bestämt mig.

Har det varit något tal om att du skulle få gå i traumabehandling?

Nej, det har det inte, men EMDR nämdes vid ett tillfälle av psykologen som en slags information om att det finns. Mer än så sas inte.