Mat – trist, tråkigt, jobbigt…

[sjoberga]

Tanken på matlagning har för mig inte primärt med mitt eget näringsintag att göra. Matlagning är i sig rogivande, roligt och meditativt. Att smaka sig fram till nya upplevelser, texturer och sätt att få ihop rätter. När man väl är framme vid att äta det man fixat då är det ju ingen överraskning att det blev som man precis avsmakat.

Jag skulle förmodligen laga många rätter i tanken även om ingen hade behov av att äta dem....

Att fundera ut vad man ska äta till middag direkt när man vaknar är alldeles försent.

 

[honung]

Jag har, mig veterligt inte haft någon slags matstörning överhuvudtaget. Någonsin. jag förstår inte tonen i tråden, alls.

 

[stjarnhimmel]

När bestämmer du vad du ska laga, har du veckomatsedel, eller rör du ihop något på vad du hittar i kylen?

För mig är det jätteroligt att tänka på mat, framförallt om man har tid att laga ordentlig middag, då försöker jag göra nåt som vi inte ätit på länge, och variera mycket mellan olika kök. Typ kinesiskt en dag, sen etiopiskt, sen pasta, sen peruansk mat.

När jag ska laga det.
När jag handlar så handlar jag det som jag brukar gilla att ha hemma tex kyckling, fisk, ägg.
Det har hänt några enstaka gånger att jag har sökt recept på nätet när jag har velat ha sätt att variera fisken tex.
Har ocskå provat matkasse, det var rätt bra för mig.

 

[mandalaki]

Jag har, mig veterligt inte haft någon slags matstörning överhuvudtaget. Någonsin. jag förstår inte tonen i tråden, alls.

Jag hoppas att du inte tolkade mig så. Jag hade inte kommit att tänka på det tror jag, om inte du hade skrivit att tråden lät som en kollektiv matstörning.

 

[honung]

Jag hoppas att du inte tolkade mig så. Jag hade inte kommit att tänka på det tror jag, om inte du hade skrivit att tråden lät som en kollektiv matstörning.

Att äta är för människan inte bara ett fysiskt behov, det är ett psykologiskt och socialt behov också. Här i tråden samlas man och förminskar det behovet till något fullständigt ointressant och onödigt, jobbigt. Det pratas om ett piller, om att leva på mealbars.
Jag kan fortfarande inte se det som annat än en störning. Och ett sunt förhållande till mat just som sunt.

 

[mandalaki]

Handlar gör jag efter recept. Jag tänker ut vad jag ska äta typ tre dagar framåt, skriver ner receptens ingredienser, handlar dem och lagar dem.

Den här metoden, kombinerad med mina usla matlagningsskills, har stora begränsningar. Glömmer jag något kan jag inte laga rätten! Jag kan aldrig lura ut vad jag kan använda istället, och chansen att något bara ska finnas i kylen eller skafferiet är minimal. Dessutom blir det både dyrt och resursslöseriaktigt. Jag köpte stjärnanis för många år sedan men receptet blev inte gott, sannolikheten att jag ska stöta på ett lockande recept med stjärnanis igen är liten. Dessutom smakade bara en liten stjärna så starkt att en hel påse bör vara en livstidskonsumtion.

Av det här följer också att bukefalister som avslutar sina recept med "Bara din fantasi sätter gränser!" är farligt nära ignore, jag uppfattar det som rena hånet.

Om jag skulle gå och handla en slumpmässig matkasse med lite kött, fisk, grönsaker och mejeri skulle jag mest sannolikt få slänga eller frysa in alltihop för har jag inget recept blir det ingen mat.

 

[mandalaki]

Att äta är för människan inte bara ett fysiskt behov, det är ett psykologiskt och socialt behov också. Här i tråden samlas man och förminskar det behovet till något fullständigt ointressant och onödigt, jobbigt. Det pratas om ett piller, om att leva på mealbars.
Jag kan fortfarande inte se det som annat än en störning. Och ett sunt förhållande till mat just som sunt.

Ja, jag argumenterar alltså inte på den punkten, ville bara förklara varför jag alls kommit in på matstörningstanken.

 

[Petruska]

Men det går ju inte att säga hur "sunt" ser ut. Tex säger många överviktiga att det sociala kring maten är destruktivt, medan jag tycker att det är bland det viktigaste och mest positiva av allt.

 

[Raderad medlem 6459]

Att äta är för människan inte bara ett fysiskt behov, det är ett psykologiskt och socialt behov också. Här i tråden samlas man och förminskar det behovet till något fullständigt ointressant och onödigt, jobbigt. Det pratas om ett piller, om att leva på mealbars.
Jag kan fortfarande inte se det som annat än en störning. Och ett sunt förhållande till mat just som sunt.

Men du blir förvånad varför ätstörning kommer upp (trots att du var den som nämnde det först) när folk talar om att de tänker på mat och vad de ska laga från när de vaknar på morgonen? För mig känns det inte helt sunt att vad man äter till middag spelar en sån stor roll faktiskt.

Jag har en vän som är så och vi klarar alltså inte att bo ihop pga att hennes matbesatthet driver mig till vansinne. Vad vi ska äta till middag är en sån jävla viktig fråga att det ska dras upp och diskuteras och analyseras och funderas över hela jävla dagen, som om hon sitter och väljer sin sista måltid. Ska vi snabbt välja en lunchrestaurang när vi är ute och gör något så ska det promeneras fram och tillbaka och dubbelkolla den där, och kanske var den där här bättre eller nej förresten jag är ju mer sugen på det där.

Hon å sin sida fnyser åt mitt bristande intresse. Jag kan säga - skulle jag få välja mellan hennes matintresse eller min brist på det behåller jag mer än gärna min förmåga att sätta mat helt åt sidan och bara äta på kvällen för att jag måste.

 

[Fideli]

Jag har ju funderat på om jag har någon slags ätstörning, just för att jag är så ointresserad av mat, men kommit fram till att det knappast kan kallas ätstörning. Jag lagar ju mat, olika sorter och jag äter lagad mat varje dag, jag förstår vikten av att äta någorlunda nyttigt, jag har aldrig varit särskilt bekymrad över min vikt, inte ens när jag vägde tio kilo mer än jag gör nu, bara konstaterade att nu är det nog lite för mycket och höll igen på godiset och började simträna igen och så gick jag ner i vikt, långsamt och odramatiskt. Har aldrig bantat eller fastat eller gått på någon specialdiet, har aldrig räknat kalorier och har ingen aning om hur många som är normalt att få i sig på en dag, äter helt enkelt lagom och varierat. Så jag tror inte att någon läkare skulle klassa mig som en person med ätstörning.

 

[Raderad medlem 6459]

Men det går ju inte att säga hur "sunt" ser ut. Tex säger många överviktiga att det sociala kring maten är destruktivt, medan jag tycker att det är bland det viktigaste och mest positiva av allt.

Jag med! Ska jag äta med vänner är det jättetrevligt tycker jag och något jag ser fram emot.

 

[sjoberga]

@niphredil Vad är det som automatiskt är stört med att planera sin matlagning? Och att tycka att matlagning är roligt, rogivande och intressant. Sedan är det ju som andra intressen, är inte andra intresserade av ridning är det inte så lyckat som huvudsakligt diskussionsämne.

Eller är viljan att rida och tänka på sin ridning också en störning? Är alla frivilliga hobbyer störningar som är "osunda". Jag hänger faktiskt inte med varför just mat och matlagning ska vara tabu att tycka om.

 

[Petruska]

Jag tänker nog att matintresset är lite som intresse för kläder eller heminredning. Man måste bo och man måste klä sig (jag vet att det finns hemlösa, men det är en annan fråga). Om man är road av kläder och inredning har man också tur. Jag är det inte, men jag känner många som går och tänker på kläder ungefär som jag går och tänker på mat. Jag har aldrig tänkt att det skulle ha med någon störning eller sundhet att göra. Oavsett om man är intresserad eller ointresserad.

 

[Fideli]

Jag med! Ska jag äta med vänner är det jättetrevligt tycker jag och något jag ser fram emot.

Samma här! Äta middag ihop med goda vänner är ju jättetrevligt och jag ser tex redan fram emot den årliga släkt-kräftskivan i augusti! Och det kommer ju upp gång på gång i tråden, att det är ett socialt behov, att det är det sociala som är viktigast osv.
Jag är ju ensamstående och står alltså ensam och lagar min mat, sätter mig ensam vid mitt köksbord och äter i min ensamhet. Och alltså tycker jag att det är skittråkigt! Och jag gör det bara för att jag vet att kroppen behöver näring. Tar jag istället en mealbar så kan jag ju äta den i bilen på väg ut till stallet och då får jag en halvtimme extra i stallet istället, ihop med min häst och mina stallkompisar.
Så i vardagen är ju mat osocialt för mig!

 

[stjarnhimmel]

Att äta är för människan inte bara ett fysiskt behov, det är ett psykologiskt och socialt behov också. Här i tråden samlas man och förminskar det behovet till något fullständigt ointressant och onödigt, jobbigt. Det pratas om ett piller, om att leva på mealbars.
Jag kan fortfarande inte se det som annat än en störning. Och ett sunt förhållande till mat just som sunt.

Det var ju du som först skrev om matstörning. Lite märkligt om du tycker att du får säga att andra har en störning men andra får inte säga det till dig?

Jag förstår inte ditt resonemang där det bara finns ett synsätt som är rätt dvs alla ska gilla och älska mat.

 

[mandalaki]

@niphredil Vad är det som automatiskt är stört med att planera sin matlagning? Och att tycka att matlagning är roligt, rogivande och intressant.

Nu riskerar det kantra. Jag tror att niffes poäng är ungefär densamma som min - det behöver inte vara mer matstört att tycka matlagning är urtrist än att planera maten all sin vakna tid. Och det var honung som tog upp störningsbegreppet först.

 

[Raderad medlem 6459]

@niphredil Vad är det som automatiskt är stört med att planera sin matlagning? Och att tycka att matlagning är roligt, rogivande och intressant. Sedan är det ju som andra intressen, är inte andra intresserade av ridning är det inte så lyckat som huvudsakligt diskussionsämne.

Eller är viljan att rida och tänka på sin ridning också en störning? Är alla frivilliga hobbyer störningar som är "osunda". Jag hänger faktiskt inte med varför just mat och matlagning ska vara tabu att tycka om.

Jag har inte använt ordet stört för att beskriva någons beteende, inte heller har jag kallat ett matlagningsintresse för att vara en störning. Jag orkar faktiskt inte diskutera om du ska påstå att jag sagt saker jag faktiskt inte gjort.

 

[Raderad medlem 6459]

Nu riskerar det kantra. Jag tror att niffes poäng är ungefär densamma som min - det behöver inte vara mer matstört att tycka matlagning är urtrist än att planera maten all sin vakna tid. Och det var honung som tog upp störningsbegreppet först.

Ja, tack, precis så. Att jag skulle ha sagt att det är "automatiskt stört att planera sin matlagning" är bara absurt att ens påstå.

 

[stjarnhimmel]

Samma här! Äta middag ihop med goda vänner är ju jättetrevligt och jag ser tex redan fram emot den årliga släkt-kräftskivan i augusti! Och det kommer ju upp gång på gång i tråden, att det är ett socialt behov, att det är det sociala som är viktigast osv.
Jag är ju ensamstående och står alltså ensam och lagar min mat, sätter mig ensam vid mitt köksbord och äter i min ensamhet. Och alltså tycker jag att det är skittråkigt! Och jag gör det bara för att jag vet att kroppen behöver näring. Tar jag istället en mealbar så kan jag ju äta den i bilen på väg ut till stallet och då får jag en halvtimme extra i stallet istället, ihop med min häst och mina stallkompisar.
Så i vardagen är ju mat osocialt för mig!

Bra skrivet.. Det där om att mat är osocialt.. Samma för mig.. Om jag inte lägger tid får jag mer tid för andra aktiviteter och alltså träffar mer människor dvs bor man själv är mat inte en social grej på samma sätt.

 

[Luff]

Handlar gör jag efter recept. Jag tänker ut vad jag ska äta typ tre dagar framåt, skriver ner receptens ingredienser, handlar dem och lagar dem.

Den här metoden, kombinerad med mina usla matlagningsskills, har stora begränsningar. Glömmer jag något kan jag inte laga rätten! Jag kan aldrig lura ut vad jag kan använda istället, och chansen att något bara ska finnas i kylen eller skafferiet är minimal. Dessutom blir det både dyrt och resursslöseriaktigt. Jag köpte stjärnanis för många år sedan men receptet blev inte gott, sannolikheten att jag ska stöta på ett lockande recept med stjärnanis igen är liten. Dessutom smakade bara en liten stjärna så starkt att en hel påse bör vara en livstidskonsumtion.

Av det här följer också att bukefalister som avslutar sina recept med "Bara din fantasi sätter gränser!" är farligt nära ignore, jag uppfattar det som rena hånet.

Om jag skulle gå och handla en slumpmässig matkasse med lite kött, fisk, grönsaker och mejeri skulle jag mest sannolikt få slänga eller frysa in alltihop för har jag inget recept blir det ingen mat.

Åh, så bra beskrivet, min make är precis så. Hans förmåga att följa recept att det blir mycket smakfulla rätter - och när han lagat dom några gånger kan han till och med sluta läsa receptet.
Men försöker han sig någon gång på att fiffa till ett recept så blir det ofta mycket, mycket oätligt. Han har inte koll på proportioner eller smakkombinatoner. Lite soja = gott måste innebära mycket soja = jättegott.
Min och hans matlagning krockar rejält. Jag kan köra "Kajsa Warg" varje dag och få till något som är helt ok att äta. Naturligtvis beror det på att jag har fyllt skåpen med massor med varor som går att använda.
Han ger mig inköpslistor som får mig att rysa - kryddor som jag vet att ingen i hushållet kommer att tycka om och som kommer att stå i en låda då dom bara passar i en typ av rätter - rätter vars karaktär vi testat förut och ingen åt.
Men tack vare detta så testar vi nya maträtter och det är ju alltid roligt och ibland blir det någon ny favorit.