Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.
Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.
Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.
Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.
Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.
Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.
Att folk påpekar, pikar och på andra sätt lägger sig runt ens matrutiner i ökar bara eventuell ångest.
