Mat, matrelationer och behandling för diverse svårigheter relaterat till mat

[blommma]

Alltså hmmm... den här tråden på, i skrivande stund, 9 sidor, har strax 6000 visningar! På lite över 30h! Jag vet inget om ts, läst, kanske missat? men i vilken ålder är ts? Blir ju lite oroad... Vi har alltså en tråd här med oroväckande frågor från någon med en (trolig) ätstörningsproblematik. Och 6000 visningar... Vilka är dom och hur många av dom visningarna är det (unga) tjejer och killar i liknande sits? Hjälper eller stjälper den här tråden? Det kan stjälpa eftersom en del svar kan användas som direkta triggers, svaren kan också användas på andra sätt och ni som har kunskap om hur någon med ätstörning tänker, ni fattar så det behöver o vill jag inte skriva ut. Flera av svaren jag läst har dessutom varit lite oroväckande Och sen om det är en vettig tråd att läsa för tex 'Malin 13 år med en pågående ätstörning'? ..........njae Och ja ts du ska absolut ta vidare kontakt med vården, kolla om det där stället du kollat upp har en mailadress så kan du maila dina frågor direkt till dom..? Eller ringa? Svårt och svara på hur de gör för att ta in nya, det är lite olika beroende på din ålder och var i landet du bor så bäst är att höra av sig direkt till dom eller ev via vårdcentralen som skickar vidare remiss. Ni som haft en ätstörning,lr anhörig, men kommit ur det, hur fick ni hjälp? Hur gamla var ni? Hur kan resan se ut från sjuk till frisk? Vilka råd skulle du ge? Vart kan man vända sig?

 

[Problematisk]

Alltså hmmm... den här tråden på, i skrivande stund, 9 sidor, har strax 6000 visningar! På lite över 30h! Jag vet inget om ts, läst, kanske missat? men i vilken ålder är ts? Blir ju lite oroad... Vi har alltså en tråd här med oroväckande frågor från någon med en (trolig) ätstörningsproblematik. Och 6000 visningar... Vilka är dom och hur många av dom visningarna är det (unga) tjejer och killar i liknande sits? Hjälper eller stjälper den här tråden? Det kan stjälpa eftersom en del svar kan användas som direkta triggers, svaren kan också användas på andra sätt och ni som har kunskap om hur någon med ätstörning tänker, ni fattar så det behöver o vill jag inte skriva ut. Flera av svaren jag läst har dessutom varit lite oroväckande Och sen om det är en vettig tråd att läsa för tex 'Malin 13 år med en pågående ätstörning'? ..........njae Och ja ts du ska absolut ta vidare kontakt med vården, kolla om det där stället du kollat upp har en mailadress så kan du maila dina frågor direkt till dom..? Eller ringa? Svårt och svara på hur de gör för att ta in nya, det är lite olika beroende på din ålder och var i landet du bor så bäst är att höra av sig direkt till dom eller ev via vårdcentralen som skickar vidare remiss. Ni som haft en ätstörning,lr anhörig, men kommit ur det, hur fick ni hjälp? Hur gamla var ni? Hur kan resan se ut från sjuk till frisk? Vilka råd skulle du ge? Vart kan man vända sig?

Inte för att "vara sån", men jag tror dina frågor om hur resan från sjuk till frisk kan se ut, vilka råd folk skulle ge, var man kan vända sig osv gör sig bäst i en egen tråd så folk som kan och vill svara på det hittar dit Inte säkert de hittar till sida 9/10 i den här tråden som de kanske finner helt ointressant.

Sen vill jag inte "peka finger" men om du nu är oroad för att tråden ska kunna vara triggande att läsa för någon med ätstörning så vet jag inte varför du är så fokuserad på just unga? OM nu någon med ätstörning läser och blir triggad kan det ju ha precis samma effekt på Fredrik, 40 eller Eva, 60, som på Malin, 13. Om de "vill" läsa och bli triggade, liksom.

 

[Problematisk]

Varför är det viktigt för dig att veta vad andra äter? Det viktiga är väl vad du behöver och vad din kropp mår bra av? Och hur ska du veta vad din kropp mår bra av om du har ett jobbigt förhållande till mat och kropp?
Jag åt många år efter ungefär det schema du lagt upp efter behandling för ätstörning. Jag hade svårt att känna både hunger och mättnad och fick alltid ångest av att äta (men åt jag inte ordentligt hetsåt jag istället =ännu mer ångest) vilket ett tydligt matschema efter lång tid lärde mig känna. Nu, väldigt många år senare, kan jag utan bekymmer gå ifrån schemat för det behövs inte längre. Nu kan jag känna vad jag vill ha just den dagen utan ångest. Jag kan pendla upp och ner i vikt utan ångest och utan att bli triggas att gå ner mer.
Jag tycker vi lever i ett väldigt ätstört samhälle och därför tycker jag att det är otroligt svårt att jämföra sig med andra för de allra flesta (såklart inte alla, men otroligt många) har ett tämligen komplicerat förhållande till kost och kropp.

Det är inte per definition VIKTIGT för mig att veta hur andra äter, men jag tycker det är intressant/informativt (i brist på bättre ord) att veta.

Vad skönt för dig att du "kommit ifrån" att behöva matschema

 

[MiniLi]

Inte för att "vara sån", men jag tror dina frågor om hur resan från sjuk till frisk kan se ut, vilka råd folk skulle ge, var man kan vända sig osv gör sig bäst i en egen tråd så folk som kan och vill svara på det hittar dit Inte säkert de hittar till sida 9/10 i den här tråden som de kanske finner helt ointressant.

Sen vill jag inte "peka finger" men om du nu är oroad för att tråden ska kunna vara triggande att läsa för någon med ätstörning så vet jag inte varför du är så fokuserad på just unga? OM nu någon med ätstörning läser och blir triggad kan det ju ha precis samma effekt på Fredrik, 40 eller Eva, 60, som på Malin, 13. Om de "vill" läsa och bli triggade, liksom.

Unga personer är liksom per definition i större risk för att utveckla ätstörning, även om risken såklart finns även för äldre. Tonåringar brukar också ha mycket svårare att ta perspektiv kring dessa frågor eftersom de helt enkelt inte är färdigutvecklade och har mindre livserfarenhet.

Även om du fixar att läsa tråden - blir du inte orolig över hur den kan påverka andra? Andra som har, har haft eller är i risk för att utveckla ätstörning?
Jag skulle inte vilja att någon av mina patienter läser i den här tråden, det skulle ställa till det rejält för samtliga.
Det är egentligen inte dina frågor i sig som är triggande utan sättet som en del har svarat i tråden. Dina funderingar är rimliga och viktiga, men forumet är väl mindre passande eftersom du får 10-20 dåliga svar på varje vettigt. Jag diskuterar väldigt ofta det här temat med mina patienter men då är ju jag där och håller diskussionen balanserad och nyanserad. Det är en väldigt stor skillnad

 

[kolja]

Det är inte per definition VIKTIGT för mig att veta hur andra äter, men jag tycker det är intressant/informativt (i brist på bättre ord) att veta.

Vad skönt för dig att du "kommit ifrån" att behöva matschema

Men vad ska du ha informationen om hur andra äter till? Det är kanske det jag inte förstår.
Ja, det är skönt att kunna känna sina behov och lita på att de stämmer.

 

[Problematisk]

Men vad ska du ha informationen om hur andra äter till? Det är kanske det jag inte förstår.
Ja, det är skönt att kunna känna sina behov och lita på att de stämmer.

Jag tycker bara det är intressant eller hur jag ska säga, finns inga luriga dolda syften med det. Vill du aldrig diskutera, läsa om etc saker du "bara" är intresserad av, utan att direkt använda informationen du får till något?

 

[kolja]

Jag tycker bara det är intressant eller hur jag ska säga, finns inga luriga dolda syften med det. Vill du aldrig diskutera, läsa om etc saker du "bara" är intresserad av, utan att direkt använda informationen du får till något?

Jo det är klart jag vill, men väldigt sällan faktiskt om hur andra hanterar sina grundläggande behov inser jag när jag tänker efter (tex hur ofta/mycket andra går på toa, har sex, hur varmt/svalt de klär sig osv). Det spelar ju liksom ingen roll för mig, jag måste veta själv vad jag behöver för att må bra. Och när jag har svårt att veta det vänder jag mig antingen till någon expert eller någon vän som jag litar på. Du har väl fått matschema från en dietist - hur kommer det sig att du inte litar på den?

 

[Problematisk]

Jo det är klart jag vill, men väldigt sällan faktiskt om hur andra hanterar sina grundläggande behov inser jag när jag tänker efter (tex hur ofta/mycket andra går på toa, har sex, hur varmt/svalt de klär sig osv). Det spelar ju liksom ingen roll för mig, jag måste veta själv vad jag behöver för att må bra. Och när jag har svårt att veta det vänder jag mig antingen till någon expert eller någon vän som jag litar på. Du har väl fått matschema från en dietist - hur kommer det sig att du inte litar på den?

Det är dock många som är väldigt intresserade av hur andra äter/har sex/klär sig osv, vilket alla skvallertidningar och den typen av tidningar skvallrar om Inte för att det spelar nån roll egentligen, man bara är intresserad liksom.

Angående matschemat jag fick av en dietist så var det flera år sedan, och är ingen jag har eller har haft kontakt med på väldigt länge, så det handlar inte om att inte lita på nån utan det är helt enkelt inaktuellt. Däremot nyfiken på om "många" äter ungefär som enligt ett sånt matschema, eller om "många" inte gör det, av ren nyfikenhet.

 

[Grazing]

Det är dock många som är väldigt intresserade av hur andra äter/har sex/klär sig osv, vilket alla skvallertidningar och den typen av tidningar skvallrar om Inte för att det spelar nån roll egentligen, man bara är intresserad liksom.

Ja, som tidsfördriv så kan vissa vara intresserade att läsa vad den ena kändisen åt för att gå ner i vikt, men det är extremt få som tänker tanken att dom ska gå hem och starta en tråd och diskutera ämnet. Dom tidningarna för friska personer är inget annat än lite småkul och ett hyfsat tidsfördriv.

Det dom tidningarna gör är dock att påverka individer som är osäkra på sig själva och kan få för sig att det är ett alternativ att ta efter hur en kändis äter, sådana som har ett hopp om att om dom också äter så så blir livet lite bättre.

Däremot nyfiken på om "många" äter ungefär som enligt ett sånt matschema, eller om "många" inte gör det, av ren nyfikenhet.

Det är inga friska människor som har matschema att äta efter, det är liksom ingenting som oftast ens existerar hos friska personer. Möjligtvis att man kan följa ett visst schema om man har ett specifikt mål med kroppen eller experimenterar med en viss diet av olika anledningar i perioder men inte annars.

Folk, dom flesta iallafall, har inte dom tankarna eller behöver veta vilka storlekar på portioner som är normalt osv om dom är friska. Dom flesta är normalviktiga helt utan den infon och dom tankarna. Klart alla pendlar lite upp eller ner i vikt men det är väldigt mänskligt att göra, vikten jämnar oftast ut sig under året.

Det är så mycket bättre att ägna den energin som du ägnar åt sådana här trådar till att må bättre i dig självt och bli nöjd med kroppen som den är och inte lägga energin på vad andra äter och hur stora portioner ska vara osv.

Lyssna på dig själv istället och det kroppen behöver och jämför dig inte med andra. Visst, det är jättesvårt om man inte är frisk från ätstörningar men sådana här trådar gör det inte bättre för någon, varken frisk eller sjuk.

 

[bettysmatte]

Det är dock många som är väldigt intresserade av hur andra äter/har sex/klär sig osv, vilket alla skvallertidningar och den typen av tidningar skvallrar om Inte för att det spelar nån roll egentligen, man bara är intresserad liksom.

Angående matschemat jag fick av en dietist så var det flera år sedan, och är ingen jag har eller har haft kontakt med på väldigt länge, så det handlar inte om att inte lita på nån utan det är helt enkelt inaktuellt. Däremot nyfiken på om "många" äter ungefär som enligt ett sånt matschema, eller om "många" inte gör det, av ren nyfikenhet.

Fast sådana frågor och tankeställningar kring mat som du skriver om, sådana hade jag bara i övre tonåren och i lägre 20-års-åldern när jag VAR ätstörd. Precis som många redan har skrivit så har man inte dessa ständiga och detaljerade funderingar kring vad man stoppar i munnen i normala fall.

 

[Enya]

Det är dock många som är väldigt intresserade av hur andra äter/har sex/klär sig osv, vilket alla skvallertidningar och den typen av tidningar skvallrar om Inte för att det spelar nån roll egentligen, man bara är intresserad liksom.

Angående matschemat jag fick av en dietist så var det flera år sedan, och är ingen jag har eller har haft kontakt med på väldigt länge, så det handlar inte om att inte lita på nån utan det är helt enkelt inaktuellt. Däremot nyfiken på om "många" äter ungefär som enligt ett sånt matschema, eller om "många" inte gör det, av ren nyfikenhet.

Jag har börjat tänka på ett sådant matschema igen. Mitt mål just nu är inte att titta på vad jag äter enligt schemat utan att jag äter något alls varje gång, alltså själva rutinen. Jag försöker och försöker och försöker. Och nu gör jag ett nytt försök igen.

Få som inte känner mig mer än lite grann skulle tro mig om jag sa att jag har en ätstörning. Jag, som har ett bmi som är det dubbla det flera har skrivit att de har i tråden tex, jag som på Facebook ibland lägger ut bilder på mat jag äter och nu i värmen min favorit- ett glas isbitar med cola! Men jo, jag är väl medveten om att jag har ett sjukligt förhållande till mat, min störning har jag stängt in i garderoben, som ett skelett, och undviker allt som triggar. De som känner mig vet att jag kan äta allt från 0 gånger om dagen till 3 gånger dagen, att jag äter godis och glass, men att jag har valt detta sätt för att inte trigga en ätstörning som väcktes senast för 8 år sedan bara för att jag försökte gå ner i vikt. Och detta var andra gången det skedde. Det är så lätt att det liksom slår över i skallen på mig på något vis, och eftersom det är skrämmande och jag vet om det så tar jag inte tag i problemet eller vikten heller. På så vis slipper jag... att det slutar med att jag svälter mig helt.

Förrän nu. Med målet att äta så ofta som man ska. Jag tänker att jag sedan kan korrigera vad jag äter efter det. Och så sätter jag både skygglappar och bindel på över ögonen så jag inte ser eller hör vad folk normalt äter, vad normalt är, för det är för mig något som är väldigt stressande. Äter jag en gång om dagen så äter jag mer än 3 potatisar, äter jag fler gånger är det väl mer normalt med 1.... och att hålla handflatan över är bara skrämmande att läsa. Det känns både mycket mat och lite mat på samma gång liksom, allt beroende på dag och mående och situation! Jag vill bara skrika rakt ut! Så många "regler" det verkar finnas och jag verkar bryta dem alla, känns det som.

Jag förstår hur du menar med det sociala att behöva gå ifrån och äta, men på mitt jobb verkar det normalt att äta vid 9 och 15, och så lunch. Mitt problem är att det känns lite lättare att dricka en shake än att äta liksom, men det blir så tydligt att jag har problem när jag ska stå och fixa en sån och dricka den där. Och nu när jag ändrat arbetstiderna och ska jobba lite mer än 5 timmar vissa dagar måste jag äta lunch. Måste och måste, det är inte så att någon på jobbet står och viftar med pistol mot mitt huvud om jag inte gör det, men jag VILL ju lyckas med mitt försök, men det är så mycket enklare att smita undan när jag inte har lunchrast. Och nu måste jag äta något. Jag vet inte ens vad jag ska ha till lunch i morgon, vilket helt orimligt gör mig gråtfärdig när jag tänker på det.

Nåväl, ditt matschema får nog anses som helt normalt egentligen. Att det sedan finns människor som äter mer/ mindre eller på annat vis gör inte det mindre normalt faktiskt.

 

[blommma]

Varför är det viktigt för dig att veta vad andra äter? Det viktiga är väl vad du behöver och vad din kropp mår bra av? Och hur ska du veta vad din kropp mår bra av om du har ett jobbigt förhållande till mat och kropp?
Jag åt många år efter ungefär det schema du lagt upp efter behandling för ätstörning. Jag hade svårt att känna både hunger och mättnad och fick alltid ångest av att äta (men åt jag inte ordentligt hetsåt jag istället =ännu mer ångest) vilket ett tydligt matschema efter lång tid lärde mig känna. Nu, väldigt många år senare, kan jag utan bekymmer gå ifrån schemat för det behövs inte längre. Nu kan jag känna vad jag vill ha just den dagen utan ångest. Jag kan pendla upp och ner i vikt utan ångest och utan att bli triggas att gå ner mer.
Jag tycker vi lever i ett väldigt ätstört samhälle och därför tycker jag att det är otroligt svårt att jämföra sig med andra för de allra flesta (såklart inte alla, men otroligt många) har ett tämligen komplicerat förhållande till kost och kropp.

Vad kul och läsa du tog dig igenom det! Och riktigt bra skrivet

Inte för att "vara sån", men jag tror dina frågor om hur resan från sjuk till frisk kan se ut, vilka råd folk skulle ge, var man kan vända sig osv gör sig bäst i en egen tråd så folk som kan och vill svara på det hittar dit Inte säkert de hittar till sida 9/10 i den här tråden som de kanske finner helt ointressant.

Sen vill jag inte "peka finger" men om du nu är oroad för att tråden ska kunna vara triggande att läsa för någon med ätstörning så vet jag inte varför du är så fokuserad på just unga? OM nu någon med ätstörning läser och blir triggad kan det ju ha precis samma effekt på Fredrik, 40 eller Eva, 60, som på Malin, 13. Om de "vill" läsa och bli triggade, liksom.

Dom frågorna hade ett annat syfte att byta fokus och belysa ämnet ätstörningar som ändå är ganska relevant här. Och ja visst kan den här tråden även vara triggande för vem som helst i vilken ålder som helst. Ätstörningar finns i alla möjliga åldersgrupper tyvärr. Men det debuterar ju oftast i ung ålder. Och här kan jag tycka vi vuxna har ett ansvar även på nätet. Och jag får känslan du är ung men rätta mig om jag har fel.

 

[Vira]

Avseende mat är min kropp mer eller mindre självreglerande, om jag äter precis så mycket jag känner för så håller jag vikten mitt på normalvikt. Ibland äter jag en hel pizza, ibland en halv, men det är sällan något jag aktivt tänker på utan jag äter tills jag är mätt och nöjd. Däremot får jag då och då dra igen på choklad och chips, för där kan jag äta oavsett om jag är hungrig eller ej. Några gånger har jag fått för mig att gå ned i vikt, men det slutar bara med att jag är konstant hungrig och ger upp försöket.

Jämfört med exempelschemat äter jag högst ett mellanmål på vardagar och hoppar över frukosten ibland, men äter å andra sidan långt mycket mer till middag så på totalen kan det nog bli ungefär samma.

 

[Modest]

Även om det är så så tycker jag steget är väl långt från "det är mycket ätstörning i vissa tankar" till "någon som är uppenbart väldigt sjuk". Tycker du på allvar att du kan avgöra om någon är sjuk öht och i synnerhet "uppenbart väldigt sjuk", baserat på några inlägg på ett forum?

Jag har reagerat på dina inlägg både i denna och andra trådar. Det är helt uppenbart att det finns problematik kring mat. Om jag ser det som inte ens arbetar inom ätstörningsvården så är det nog helt uppenbart för de som gör det.

 

[Problematisk]

Jag har reagerat på dina inlägg både i denna och andra trådar. Det är helt uppenbart att det finns problematik kring mat. Om jag ser det som inte ens arbetar inom ätstörningsvården så är det nog helt uppenbart för de som gör det.

Det tänker jag inte säga emot, alltså att det finns "problematik kring mat". Men det är stor skillnad på det och "uppenbart väldigt sjuk" tycker jag.
Sen har inte jag koll på vad alla jobbar med och vem som eventuellt jobbar inom ätstörningsvård och inte

 

[tanten]

Det tänker jag inte säga emot, alltså att det finns "problematik kring mat". Men det är stor skillnad på det och "uppenbart väldigt sjuk" tycker jag.
Sen har inte jag koll på vad alla jobbar med och vem som eventuellt jobbar inom ätstörningsvård och inte

Alltså - jag har noll koll. Men jag hade föreställt mig att det är som att vara gravid. Antingen är man ätstörd eller så är man inte det?

Vi ser ju bara det du skriver är och därmed är det allt vi vet om dig.
Du skriver mycket om mat, ätande och självförakt.
Mycket, lite eller lagom sjuk - ingen aning. Men nog har du ätproblematik.

Vi är många som är bekymrade för dig. Ta hand om dig.

 

[_Elly_]

Varning för lite galghumor, men, tack för omtanken men det är nog ingen risk

Får inte båda inläggen att citeras men säger inte det där svaret rätt mycket? Det är inte svårt att förstå att du har stora problem varesig du vill erkänna det eller inte.

 

[Problematisk]

Får inte båda inläggen att citeras men säger inte det där svaret rätt mycket? Det är inte svårt att förstå att du har stora problem varesig du vill erkänna det eller inte.

Jag har aldrig sagt att jag inte har några problem så förstår inte varför det ens blir en diskussion?

 

[em-pirre]

Jag tror att jag förstår hur ts menar. Jag är antagligen också ätstörd. Jag förstår inte heller hur folk gör och tänker och för att förstå och veta vill man fråga

 

[Voeux]

Jag känner ingen kvinna, faktiskt, som inte har eller har haft högst problematiska tankar om ätande. Vi lever i ett ätstört samhälle. Själv är jag frisk i alla mått mätt men har ändå en problematisk relation till mat ibland. Det är liksom svårt att komma ur när tjejerna i skolan började titta snett på varandra när de hämtade en andra portion i matsalen i fjärdeklass och vi var avundsjuka på de som visade sig vara underviktiga efter skolsyrrans årliga hälsokoll. Det är så djupt rotat att vi liksom glömmer bort det ibland för att det är så normaliserat att obsessa över mat. Det är ingen skam i det, det bara är vad det är och vi sitter "alla" i samma båt. Själv vill jag nog försöka normalisera någonting helt annat men finner det extremt svårt.